Maria Teresia (Maria Theresia Walburga Amalia Christina), född 13 maj 1717 i Wien, död 29 november 1780 i Wien, var regerande drottning av Ungern, Böhmen, Kroatien och Slavonien, regerande ärkehertiginna av Österrike, och regerande hertiginna av Parma och Piacenza mellan 1740 och 1780. Hon var dessutom genom äktenskap tysk-romersk kejsarinna och storhertiginna av Toscana. Hon var mellan 1740 och 1765 formellt samregent med sin make, och från 1765 till 1780 med sin äldste son Josef.
Maria Teresia var den första och enda kvinna som regerade Österrike och de Habsburgska arvländerna i egen rätt. Hennes tillträde var kontroversiellt och ifrågasatt och hennes far arbetade under hela sin regeringstid för att säkra hennes arv genom att tvinga Europas makthavare att erkänna den pragmatiska sanktionen. Hennes trontillträde 1740 utlöste det Österrikiska tronföljdskriget (1740-1748), då Europas regenter försökte utnyttja situationen för att stycka upp Habsburgs riken mellan sig. Maria Teresia lyckades vinna kriget 1748, till stor del tack vare Storbritannien, med rikets nästan intakt förutom Schlesien och erkänd som laglig härskare av hela Europa. Hon fick sin make vald till den tysk-romerska kejsartiteln och formellt utnämnd till hennes medregent, men han deltog aldrig i regeringen.
De följande åren ägnade hon sig åt inrikespolitik. Maria Teresia införde en kraftig centraliseringspolitik och enade de förut splittrade riksdelarna genom att införa ett gemensamt statligt skolsystem, rättssystem och en stående armé, vilket underminerade de förut mäktiga lokala eliterna, skyddade befolkningen mot adeln och stärkte statsmakten mot adeln och kyrkan. En försiktig reformpolitik lade grunden för hennes sons senare mer radikala upplysta despoti. 1756 var Maria Teresia en av grundarna av den diplomatiska revolutionen, som lade om Europas traditionella allianspolitik genom att alliera de tidigare ärkefienderna Österrike och Frankrike. Tillsammans med Ryssland förenade sig Österrike och Frankrike mot Preussen och Storbritannien under sjuårskriget (1756-1763), som för Maria Teresia var ett revanschkrig för att återta Schlesien från Preussen. Sjuårskriget gick bra för Österrike fram till ett tronskifte i Ryssland, som fick kriget att i princip sluta oavgjort.
Hennes makes död 1765 innebar en brytningspunkt i Maria Teresias liv. Efter detta framstod hon som deprimerad, led av allt sämre hälsa och betraktade politiken som en börda. Hon utnämnde sin son och tronarvinge Josef II till sin medregent och vald till kejsare. Hon upprätthöll den pro-franska allianspolitiken och drev en diplomatisk äktenskapspolitik genom att arrangera politiska tvångsäktenskap för sina barn, av vilka den mest berömda var Marie Antoinette. Hennes samarbete med sonen var stormigt och hon framstod under den sista delen av sin regeringstid som en centralpunkt för de konservativs motstånd och ett hinder mot sin sons radikala reformplaner, som kom att realiseras först efter hennes död.
Biografi Bakgrund thumb|vänster|Maria Teresia som elvaåring 1728. Maria Theresia var dotter till Karl VI och Elisabeth Christina av Braunschweig-Wolfenbüttel. Hon regerade från 1740 över det Habsburgska riket, vilket hon genom den Pragmatiska sanktionen fick överta efter sin far Karl VI, som saknade manliga arvingar.
Maria Theresia döptes samma kväll hon föddes och fördes till dopet med de två änkekejsarinnorna, hennes farmor Magdalena Eleonora och hennes farbrors änka Wilhelmina Amalia, som gudmödrar. Vid dopet fördes hon till ceremonin före sina två kusiner Maria Josefa och Maria Amalia, och förbi deras mor Wilhelmina Amalia: detta skulle symbolisera att hon gick före sina kusiner i rang i tronföljden. Genom den Pragmatiska sanktionen 1713 ersatte hon genom sin födelse sin kusin Maria Josefa som tronföljare, trots att den föregående tronföljdsordningen från 1703 hade placerat hennes kusiner först så som döttrar till den äldre brodern.
Trots att Maria Theresia genast erkändes som arvinge av sin far, betraktades hennes födelse som ett misslyckande och en besvikelse, och fadern föredrog att planera för födelsen av en eventuell son som kunde ersätta henne och utbildade henne därför inte till en framtida monark. Hon uppfostrades inte som en tronarvinge, utan fick samma undervisning i musik, dans, teckning, målning och etikett som brukade tillfalla döttrar som skulle giftas bort för att bli drottningar i ett annat land. Hon beskrivs som en begåvad musiker och sångare och agerade i operaföreställningar och teaterpjäser med medlemmar av hovet. Hon undervisades av jesuiter, som lärde henne latin men försummade övriga ämnen. Hon växte företrädesvis upp på Favoritapalatset utanför Wien. Under sin uppväxt intresserade hon sig för sång och bågskytte och medverkade gärna i amatöropera, men förbjöds av fadern att lära sig att rida. Hon fick en nära relation till sin lärare i etikett, Marie Karoline von Fuchs-Mollard.
Med början från sin 14:e födelsedag år 1731 närvarade hon vid regeringens sammanträden, men fadern diskuterade fortfarande inte politik med henne. Först omkring 1735 började hon betraktas som en reell maktfaktor och utländska ambassadörer började rapportera om henne. Hon beskrivs som ett mönster av takt och diskretion, och accepterade sin fars vägran att behandla henne som tronarvinge utan att själv tvivla på sin uppgift att efterträda honom. Venedigs sändebud bedömde att ingen kvinna kunde vara mer lämpad att efterträda sin far.
Familj och privatliv thumb|vänster|Maria Theresa med familj av Martin van Meytens, 1754. Många olika planer gjordes upp om hennes äktenskap. Hennes far trolovade henne först med prins Clement av Lothringen, och det var avtalat att denne skulle besöka henne i Wien 1723. När han avled i kopporna ersattes han av sin bror, hertig Frans Stefan av Lothringen (regerade som Frans I), som kom till Wien 1723 och levde där fram tills han ärvde tronen i Lothringen 1729. Frans Stefan var favoritalternativet, men fadern övervägde parallellt andra lösningar. Det mest betydelsefulla var ett dubbelgiftermål för Maria Theresia och hennes syster med Spaniens tronföljare och dennes bror, men dessa planer stupade genom internationellt tryck 1725, eftersom Europa inte ville se en så stark allians mellan Österrike och Spanien.
Maria Theresia fattade tycke för Frans Stefan när han bodde i Wien 1723–1729 och var nöjd med att giftermålet med honom till slut skulle genomföras. Hennes brev till honom under deras trolovningstid vittnar om att hon var uppriktigt förälskad i honom, medan hans egna var formella och artiga. Maria Theresia ska ha älskat honom passionerat under hela äktenskapet, men tidigt insett hans brist på politisk begåvning och alltid hållit honom utanför statens affärer. Paret förlovades officiellt under Polska tronföljdskriget 1736. Vigseln mellan Maria Theresia och hertig Frans Stefan av Lothringen ägde rum 12 februari 1736. Enligt överenskommelsen med Frankrike skulle hertigdömet Lothringen övergå till den franske monarkens svärfar (och efter honom till Frankrike) i utbyte mot storhertigdömet Toscana, som skulle tillfalla Frans Stefan så snart Toscanas barnlöse monark avled. År 1737 tillföll Toscana hennes make, och Maria Theresia följde med honom då han tillträdde tronen i Florens 1738. Under det korta besöket i Toscana medverkade hon i en duett med den berömda tenoren Senismo, som brast i gråt över hennes skönhet och röst.Crankshaw, Edward: Maria Theresa. Longmans. London (1969) De kallades dock snabbt tillbaka av hennes far. Under slutet av det polska inbördeskriget blev Frans Stefan föremål för impopularitet då han anklagades för att vara fransk spion under den hungersnöd som orsakades av krigsekonomin och föraktades för sin militära inkompetens.
Äktenskapet beskrivs som lyckligt och hon födde sexton barn, däribland döttrarna Marie-Antoinette och Maria Karolina och sönerna Josef II och Leopold II. Maria Theresia ska ha älskat Frans Stefan uppriktigt och plågades av hans otrohet, särskilt med Maria Wilhelmina av Auersperg: vanligen hade Frans Stefan endast tillfälliga sexuella partners, ofta bland artister från de italienska opera- och teatersällskapen vid hovet, men förbindelsen med Auersperg var långvarig. Makens död 1765 var ett svårt slag för Maria Theresia som hon aldrig lyckades övervinna. Hans bortgång fick henne att nästan begå självmord och under den första tiden tålde hon inte ens att se sina yngsta barn.
Maria Theresia beskrivs som en tillgiven men dominant förälder, som älskade sina barn men ansåg att det var hennes rättighet att styra deras liv och kräva deras lydnad i sina politiska planer även sedan de var vuxna. Hon arrangerade deras äktenskap av politiska skäl och dominerade dem sedan via regelbunden brevväxling.
Maria Theresia utsåg 1741 Manöl Telles de Meneses e Castro, greve Tarouca, till sin personliga rådgivare. Hans uppgift var att agera som hennes personliga kritiker i hennes privat- och politiska liv med uppgift att kritisera henne och alltid tala om sanningen för henne. Det gick rykten om att han var hennes fasta älskare: i Österrike fanns det under denna tid en etablerad sedvänja för äkta par att ha en äkta maka och en livslång älskare eller älskarinna, en form av öppet men inte uttalat förhållande som då var accepterat. Tarouca hade dock inte ett sexuellt förhållande med Maria Theresia, men han fortsatte som hennes "samvete" fram till sin död och blev 1755 hertig. Hennes sekreterare, hovdamen Elisabeth von Fritz, och hennes efterträdare kammarjungfrun Charlotte Hieronymus, var till viss grad hennes förtrogna, och behandlades hjärtligt men strängt.
Det österrikiska hovet var under hennes tid informellt och familjärt, förutom vid högtidliga tillfällen, då en spansk pompös hovetikett praktiserades, och Maria Theresia förstärkte detta och avskaffade den spanska etiketten förutom vid högtider. Hon lärde sig rida gränsle för att kunna delta i den ungerska kröningsceremonin, där ridning ingick, och väckte uppmärksamhet då hon gav order om att även hennes hovdamer skulle rida gränsle, klädda i läderbyxor under kjolarna, något hon skulle fortsätta med. Hon tyckte om att rida, sjunga och spela musik, och ägnade sig särskilt åt nöjesliv under karnevalstiden; den berömda karusellen under karnevalen 1742–43, det vill säga en låtsastornering där även hon själv deltog, tillhörde de mest högtidliga tillfällena under hennes regeringstid. Hon och kejsarfamiljen avlade besök som påminde om statsbesök hos lokala magnater runtom i imperiet, och fram till makens död 1765 tyckte hon om dessa tillfällen, men som änka drog hon sig tillbaka från allt nöjesliv.
Tronbestigning
Den 20 oktober 1740 avled fadern och Maria Theresia tillträdde de troner som ingick i de Habsburgska arvländerna. Vid faderns död var riket skuldsatt och saknade pengar, då fadern hade spenderat alla sina pengar på utrikespolitik. Armén hade inte fått betalt, men var fortfarande lojal. Maria Theresia följde initialt faderns råd om att behålla hans rådgivare och referera till sin make i politiska frågor hon inte behärskade på grund av sin oerfarenhet. Regeringen var dock passiv och avvaktande. För att få reda på vad allmänheten i Wien tyckte om henne sände hon ut sin hovdam Elisabeth von Fritz i förklädnad för att blanda sig med mängden och rapportera vad hon hörde. von Fritz rapporterade att allmänheten ogillade Maria Theresia enbart på grund av hennes make, som de avskydde och inte litade på. Maria Theresia gjorde honom ändå formellt till sin medregent jure uxoris, men var sedan dess alltid noga med att göra klart att hon i praktiken var den enda makthavaren.