Denna artikel behandlar USA:s historia under perioden från 1865, då amerikanska inbördeskriget tog slut, till 1914, då första världskriget bröt ut.
Perioden karaktäriserades av en omfattande ekonomisk tillväxt, avbruten i perioder av kriser, som gjorde USA till världens största ekonomi, samt av USA:s framträdande som en stormakt på Västra halvklotet.
Rekonstruktionstiden 1865-1877
14 april 1865, några dagar efter Sydstaternas huvudstad Richmond intagits och general Robert E. Lee kapitulerat blev president Abraham Lincoln mördad på en teater i Washington, av sydstatsanhängaren John Wilkes Booth. Mordet på Lincoln innebar att den främste företrädaren för en moderat och försonlig "rekonstruktionspolitik" mot sydstaterna var död, vilket innebar att återupprättandet av unionen i sydstaterna kom att präglas av ett hårdhänt tillvägagångssätt och i vissa fall av hämndlystnad. Lincoln ville så sent som i februari 1865 försöka förmå kongressen att erbjuda slavstaterna skadestånd för avskaffandet av slaveriet i utbyte mot att deras uppror omedelbart skulle upphöra, men gav efter för motståndet i kabinettet. Strax innan, i januari 1865, hade kongressen antagit det 13:e författningstillägget, som innebar ett förbud mot slaveriet.
miniatyr|upright=0.5|Andrew Johnson, USA:s vicepresident mars-april 1865 och president 1865-1869. Lincoln, som vid tillfället just omvalts för en ny mandatperiod på fyra år, efterträddes vid mordet av hans vicepresident Andrew Johnson (president 15 april 1865-4 mars 1869). På det hela taget höll Johnson med Lincolns idéer om hur rekonstruktionen av sydstaterna skulle. Hans person ledde dock honom i svår konflikt med kongressens republikanska majoritet, eftersom Johnson var taktlös och hade ett hetsigt humör. Det blev istället republikanernas radikala ledare i kongressen som bestämde grunddragen för rekonstruktionen, i flera fall mot presidentens försök till veto. De fattade sina beslut efter sina egna partihänsyn utan hänsyn till de besegrade sydstaterna.
Ett villkor som ställdes på "rebellstaterna" för att de skulle återupptas i unionen var att de skulle anta det 14:e författningstillägget, där det bland annat angavs att de stater som förvägrade rösträtt till svarta, skulle få sin representation i kongressen reducerad samtidigt som alla forna ämbetsmän i konfederationen med flera berövades sin rösträtt. När antalet kongressmandat hade fördelats utifrån befolkningssiffror hade tidigare en svart räknats som en tre femtedels person, i jämförelse med en vit. När sydstaterna (utom Tennessee) förkastade det 14:e författningstillägget genomdrev de radikala kongressledarna 1867 års rekonstruktionslagar, som ställde rebellstaterna under militärt styre, uteslöt misshagliga kategorier av hvita från röstlängderna och gav de frigjorda svarta rösträtt. Den nya valmanskåren, där politiska äventyrare från nordstatarna (så kallade carpet-baggers) oftast dominerade med hjälp av lättledda svarta, fick utse författningskonvent, som antog nya delstatsförfattningar med liknande rösträttsbestämmelser. På detta sätt bröts motståndet mot 14:e författningstillägget, som trädde i kraft i juli 1868. Det följdes 1870 av ett 15:e författningstillägg där det bestämdes att rösträtt ej fick inskränkas för, eller undanhållas någon amerikansk medborgare av Förenta staterna eller någon stat på grund av ras, hudfärg eller tidigare slaveri. På dessa villkor, samt några andra i samma anda, återupptogos så småningom rebellstaterna i unionen under åren 1868-1870.
President Johnson ådrog sig under striderna med kongressmajoriteten till sist riksrättsåtal inför senaten för högförräderi och frikändes 16 maj 1868 med nöd och näppe. En enda röst saknades för att uppnå de två tredjedels majoritet som krävdes för ett fällande.
Redan under inbördeskriget hade Kansas 1861 upptagits som delstat, följt 1864 av Nevada, 1867 av Nebraska och 1876 av Colorado. Genom köp förvärvades 1867 territoriet Alaska från Ryssland, Alaskaköpet. Redan strax efter inbördeskrigets slut hade unionen tvingat kejsare Napoleon III att dra tillbaka sina trupper från Mexiko och ge upp tanken att hålla vid liv ett kejsardöme vid den amerikanska republikens gränser.
miniatyr|upright=0.5|Ulysses S. Grant, USA:s president 1869-1877. Johnson efterträddes av Ulysses S. Grant (president 1869-1877), som varit nordsidans mest framgångsrike general under inbördeskriget. Som president förlorade han dock mycket av det anseende som han hade byggt upp som general. I och för sig uppnådde han en del framgångar inom utrikespolitiken. 1872 dömde en internationell skiljedomstol i Genève England att till USA utbetala en summa av 15,5 miljoner dollar som ersättning för den skada USA lidit under kriget genom sydstaternas i England utrustade kapare, den så kallade Alabamafrågan. Även en annan strid med England (om tolkningen av en artikel i Oregongränsfördraget 1846) avgjordes till unionens förmån genom kejsarens av Tyskland skiljedom 1872. Under Grants presidenttid var dock USA:s inre förhållanden i många avseenden dåliga. I södern stördes ofta lugnet genom oroligheter, som hade orsakats av kriget och slavemancipationen samt förvärrades genom de nya maktinnehavarnas brutalt godtyckliga tillvägagångssätt. Ekonomiska kriser utbröt som följder av svindleri och överspekulation, och finanslagstiftningen utmärktes av tveksamhet och principlöshet. Framför allt förstördes och vanärades landet genom den korruption, som alltmer tydligt visade sig inom det offentliga livet bland skarorna av yrkespolitiker och ämbetsmän. De främsta inom denna korruption var många av ledarna för det härskande republikanska partiet, som använde sin makt till sin egen och sina vänners fördel. I deras händer var president Grant, som personligen var en ärlig man, endast ett viljelöst verktyg som inte hade viljan eller kraften att råda bot på den korruption som alltmer upprörde landet.
miniatyr|upright=0.5|Rutherford B. Hayes, USA:s president 1877-1881. Ett försök av de republikanske partiledarna att dra nytta av den popularitet bland folket som Grant ännu hade kvar från krigsåren, genom att få honom nominerad som presidentkandidat för en tredje period, misslyckades. Vid 1876 års presidentval vägde rösterna så jämnt, att det endast var genom en mycket godtycklig procedur vid räkning och prövning av rösterna, som man lyckades få den republikanske kandidaten Rutherford B. Hayes (president 1877-1881), förklarad som segrare. Den nye presidentens moderata läggning och demokraternas snabbt växande makt i kongressen samverkade till en försonligare politik mot sydstaternas vita befolkning. 1877 års kompromiss ledde till att den militära ockupationen av södern upphörde detta år. 1877 fick sydstaternas vita nästan omedelbart tillbaka den politiska ledningen i dessa stater, reformerade deras förvaltning och lät delstatsförfattningarna (som tidigare förändrats med hjälp av de svartas röster) genomgå grundliga förändringar. Detta räknas som slutet på rekonstruktionen.
Politisk utveckling 1877-1900 Guldutbetalningen återupptogs 1879, och man slapp ifrån de med tvångskurs försedda pappersmynt (Greenbacks), som behövde ges ut under kriget och långt senare. Genom detta avslutades de federala finansernas rekonstruktion efter kriget under ledning av den skicklige finansministern John Sherman. Hayes efterträddes av republikanen James A. Garfield (president 4 mars-19 september 1881), som sköts av en sinnessjuk Grant-anhängare. Garfield efterträddes på presidentposten av vicepresident Chester A. Arthur (president 19 september 1881-4 mars 1885). Både Garfield och Arthur ägnade sig med växlande framgång åt att försöka begränsa den skandalösa ämbetsmannakorruptionen och partiledarnas ("bossarnas") öppna anspråk på dominerande inflytande vid ämbetstillsättningar. En lagstiftning från 1883, Pendleton Civil Service Reform Act, kom till för att sätta stopp för spoilssystemet.
De stora budgetöverskott, som fanns från 1879, gjorde tullfrågan aktuell. Åsiktsskillnader fanns mellan krav i främst de västra staterna (och delvis i södern) på att minska tullsatserna, och krav på de östra staternas stora industriägare att bibehålla höga tullsatser som hade införts under krigsåren. Dessa var ursprungligen tänkta som rena finanstullar, men hade så småningom övergått till att bli skyddstullar.
miniatyr|upright=0.5|Grover Cleveland, USA:s president 1885-1889 samt 1893-1897. När han tillträdde som president 1885 var den förste demokraten på posten sedan 1861. Valet 1884 resulterade i en hårdvunnen seger för den demokratiske presidentkandidaten Grover Cleveland (president 1885-1889 samt åter 1893-1897) över den republikanske partiledaren James G. Blaine. Clevelands seger innebar ett slut på 24 års oavbrutet republikanskt innehav av presidentposten och kan ses som det slutliga misslyckandet för de extrema nordstatsrepublikanernas försök att hålla sydstaterna nere efter kriget. Det innebar att södern återinträdde som en likvärdig med övriga landsdelar.
miniatyr|upright=0.5|Benjamin Harrison, USA:s president 1889-1893. Cleveland fortsatte sina närmaste företrädares kamp mot den värsta ämbetsmannakorruptionen och försökte energiskt skydda indianerna mot kringboende vita nybyggares ingrepp på deras reservat. En lag som förbjöd månggiftet i Utah antogs 1887, och mormonerna avskaffade det officiellt själva 1890. Utan framgång försökte Cleveland förmå kongressen till en reform av myntväsendet, baserad på att överge den obligatoriska präglingen av silverdollar enligt en lag från 1878. Cleveland angav 1887 att hans främsta politiska prioritet var reduktion av tullarna, som gav unionen långt större inkomster än den behövde. Detta krav orsakade hans förlust vid 1888 års presidentval, som vanns av den protektionistiske republikanen Benjamin Harrison (1889-1893). Den främste mannen i Harrisons kabinett var utrikesministern James G. Blaine, som bland annat verkade för en närmare sammanslutning av Amerikas alla stater och som på sommaren 1889 i Washington höll en så kallad panamerikansk kongress, som dock inte fick några viktigare följder.
1889 upptogs fyra nya stater i unionen, Washington, Montana, Norddakota och South Dakota. 1890 upptogs även Idaho och Wyoming.
År 1890 skärptes tullarna kraftigt genom de så kallade McKinley-tullarna, uppkallade efter den republikanske kongressledamoten (senare presidenten) William McKinley. Med England uppstod vid samma tid en tvist om rätten till sälfångst i Berings hav som bilagdes först 1893.
En angelägenhet av stor betydelse för unionen var silverprisets snabba fall, eftersom USA var ett av jordens mest silverproducerande länder. Förgäfves hade den amerikanska staten genom stora silverinköp försökt hålla priset uppe för att gynna de stora gruvägarna i västra USA. En myntkonferens som på USA:s initiativ samlades i Bryssel 1892 fick inte heller den önskade påverkan på silverpriset. Detta förhållande tillsammans med de högt uppdrivna tullsatserna orsakade missnöje med republikanerna, så att de vid valen till representanthuset i november 1890 led ett förkrossande nederlag. Detta följdes i november 1892 av ett nytt stort nederlag för dem vid presidentvalet, som än en gång förde Grover Cleveland till presidentposten (president andra gången 1893-1897).