Kejsardömet Tyskland () kallas traditionellt den period i tyska rikets historia då landets statsskick var ett kejsardöme (förbundsmonarki), vilken varade från Tysklands enande 18 januari 1871 till kejsarhusets avveckling den 9 november 1918 i och med Kejsare Vilhelm IIs abdikation.
Tyska statens formella namn under denna period och fortsättningsvis var dock Tyska Riket (), fram till Nazitysklands kollaps 1945.
Kejsardömet uppstod ur Nordtyska förbundet, som under preussisk, och särskilt dess ministerpresident Otto von Bismarcks, ledning samlade de tyska staterna för en egen statsbildning (en tysk nationalstat) enligt den så kallade lilltyska lösningen, det vill säga med uteslutande av Preussens rival Österrike. Konungariket Preussens kungahus, Brandenburg-Preussen, blev därmed även Tyska Rikets kejsarhus.
Kejsardömet blev med sin stora befolkning och snabba industriella tillväxt en stormakt på den europeiska kontinenten. Dock härjades det av inre spänningar och inte minst internationella spänningar i och med en alltmer expansiv utrikespolitik. Den siste kejsaren gick i landsflykt efter missnöjesyttringar och revolter på många håll i landet över svårigheterna efter nederlaget i första världskriget 1918. Istället utropades tyska riket till republik och 1919 skapades en ny författning vid en konstituerande församling i Weimar, den så kallade Weimarrepubliken.
Kejsardömets tillkomst Ännu vid 1800-talets mitt var det som idag är Tyskland okänt. Fram till 1806 fanns formellt en tysk enhet i Tysk-romerska riket, men detta splittrades på grund feodalismen och framförallt på grund av det stora religionskriget på 1600-talet, Trettioåriga kriget. Området som idag är Tyskland bestod sedan en fredsöverenskommelse i Münster och Osnabrück, Westfaliska freden, istället av flera små suveräna stater, de största och mest dominerande av dessa var Preussen, Hannover och Bayern.Jan-Erik Gidlund, Regionernas Europa, s. 44 ff. om suveränitetsbegreppets historia.Originaldokument med Westfaliska fredens fredsavtal översatt till dåtida svenska i Europeiska urkunder (1998) av Björn Ambjörnsson och Gunnar Eriksson (redaktör), s. 78-86.Nordisk Familjebok (1955), 21:a bandet, spalt 597 och 599-600 Lilla Uppslagsboken (1972), band 10, spalt 145-146.
Två jämnstarka stormakter, det protestantiska Preussen och det katolska Österrike, senare dubbelmonarkin Österrike-Ungern, tävlade länge om den politiska dominansen över det landområde som nu är Tyskland. Det slutade med att Preussen vann, genom Preussens statskansler ("järnkanslern") Otto von Bismarcks drag att utesluta Österrike ur Tyskland vid dess enande, för att förhindra framtida konflikter mellan de båda stormakterna om ledningsfrågan. Istället såg han till att Österrike-Ungern blev en trogen bundsförvant efter ett kort krig, som Preussen vann, men där Österrike-Ungern efter kriget fick en billig fred och inte förlorade några landområden. Därefter blev Bismarck det enade Tysklands rikskansler.Otto von Bismarck, Tankar och minnen (1899), s. 10-124.
Faktorer som var viktiga för enandet var följande: De tre tyska enhetskrig som utspelades mellan 1864 och 1871 gjorde det möjligt att genom inbördes strider mellan dominerande tyska stater, nya allianser mellan dessa och andra tyska stater och genom skapandet av yttre fiender ena de tidigare ofta inhemskt stridande tyska staterna. Den våg av nationalism och liberalism (nationalliberalism) som stärkte tanken på nationalstaten och som ville demokratisera de gamla enväldiga furstestaterna och göra livet lättare för bland annat handelsmän, genom att avreglera (liberalisera) handelshinder som tullar mellan småstater etc. Detta var en strömning som gjort sig gällande sedan franska revolutionen och som stärktes av julirevolutionen 1830 och av februarirevolutionen 1848, båda i Frankrike. Denna våg av nationalism bidrog inte bara till Tysklands och Italiens enande, utan även till Österrike-Ungerns sönderfall efter första världskriget.Alla tiders historia (1989), s. 168 ff., 186 ff., s. 207 och 208 ff., s. 228-248 och s. 248 ff.; Historia för gymnasiet årskurs 2 Te-Ek (1968), s. 10. s. 24 ff., s.32-37, s. 40-70; samt Historia för gymnasiet. Allmän och nordisk historia efter år 1000 (1965), s. 195-200, s. 226-254, s. 264-266 och s. 310-322. Napoleonkrigen, som ledde till ökad mediatisering (hopslagna furstestater) och sekularisering (att kyrkans stater försvann, skedde även efter reformationen) i de tyska staterna och som också blev grunden för tyskarnas vilja att ena sig mot yttre fiender.Nordisk Familjebok (1954), 18:e bandet, spalt 953 och Lilla Uppslagsboken (1974), band 8, spalt 682 (om sekularisering); Nordisk Familjebok (1954), 14:e bandet, spalt 745 och Lilla Uppslagsboken (1974), band 844, spalt (om mediatisering); Alla tiders historia (1989), s. 224-228; Historia för gymnasiet årskurs 2 Te-Ek (1968), s. 38-39; samt Historia för gymnasiet. Allmän och nordisk historia efter år 1000 (1965), s. 235-245. Den teknologiska utvecklingen. Ungefär samtidigt som landet enades slutfördes också en agrar jordreform som hade pågått i landet sedan Napoleontiden och som innebar minskat jordägande för den jordägande adeln. Detta i kombination med en ökad industriell utveckling (till exempel järnvägen) gav utvecklingsmöjlighet till bildandet av en tysk nationalstat.Om industriella revolutionen och medelklassens framväxt finns mer om i Alla tiders historia (1989), s. 208-218; Historia för gymnasiet årskurs 2 Te-Ek (1968), s. 12-23; samt Historia för gymnasiet. Allmän och nordisk historia efter år 1000 (1965), s. 201-204.
Tyska enhetskrigen (1864–1871) Mellan 1864 och 1871 kom de tyska staterna att utkämpa tre huvudsakliga gränskrig, ibland kallade de "tyska enhetskrigen", där "enhet" syftar på krigens enande av de tyska staterna till en "enhetlighet". Dessa krig kom att ena de tyska staterna under den dominerande segerstaten Preussen genom introducering av gemensamma tyskfiender framför tidigare interntyska statskonflikter.
Dansk-tyska kriget (1864) Gränsområdet mellan Danmark och Tyskland hade under lång tid haft en blandad dansk och tysk befolkning, och de två hertigdömena Schleswig och Holstein ingick sedan länge i personalunion med Danmark.
Danmarks kung Fredrik VII avled i 15 november 1863. Den nye kungen Kristian IX undertecknade redan den 18 november en ny grundlag, den så kallade "novemberförfattningen", som gällde för Danmark och Schleswig, men inte för sydligare Holstein. Syftet var att knyta just det nordligare Schleswig, med många dansktalande i framförallt de norra delarna, närmare till Danmark. Åtgärden utgjorde också ett tydligt avsteg från Danmarks löfte från 1851 att fortsätta med helstatslösningen för Schleswig-Holstein.Otto von Bismarck, Tankar och minnen (1899), s. 3-34.
miniatyr|stående|En karta över det omstridda området i jämförelse med dagens gränser. Efter kriget 1864 fick Danmark avträda hela Schleswig, men återfick den norra delen 1920.Det danska agerandet ledde till att prins Fredrik av Augustenburg gjorde anspråk på styret av Schleswig och Holstein. I hela Tyskland uppstod starka sympatier för vad man såg som Schleswig-Holsteins befrielse och flera tyska småfurstar erkände Fredriks anspråk. På förbundsdagens mandat gick trupper från Hannover och Sachsen in i Holstein den 24 december 1863 utan att detta ledde till några krigshandlingar, eftersom den danska armén omedelbart evakuerade. Den 18 januari 1864 överlämnade Preussen och Österrike ett ultimatum om att novemberförfattningen skulle dras tillbaka. Då Danmark vägrade, inleddes kriget.
Danmark förlorade kriget och fred slöts i och med freden i Wien, med resultatet att Schleswig, Holstein och Sachsen-Lauenburg fick avträdas till någon av de tyska staterna. Vilken av dem ledde till nästa krig (se nästa avsnitt).
Tyska enhetskriget (1866) Kriget som pågick under sommaren 1866 provocerades fram av Preussen efter en konflikt med Österrike över administrationen av de båda erövrade hertigdömena Slesvig och Holstein. Den 9 juni 1866 ockuperade preussiska trupper delar av Holstein, som administrerades av Österrike. Österrike uppmanade då alla de mindre staterna i det tyska förbundet att enas för att återställa Preussens lydnad gentemot Österrike och förbundet.
miniatyr|vänster|Oljemålning föreställande Slaget vid Königgrätz av Georg Bleibtreu 1869.Den österrikiska sidan samlade sina styrkor i Sachsen och Böhmen inför en invasion av Schlesien. De preussiska arméerna gick snabbt över gränsen och mötte de österrikiska vid Königgrätz. I slaget som följde den 3 juli ledde den preussiska organisatoriska och tekniska överlägsenheten till en total seger över det numerärt överlägsna Österrike. Slaget avgjorde i praktiken kriget.Otto von Bismarck, Tankar och minnen (1899), s. 35-43.
Freden i Prag 23 augusti 1866 ledde till att det tyska förbundet upplöstes och Nordtyska förbundet istället upprättades, samt att Österrike avstod allt framtida inflytande över tyska angelägenheter. Preussen annekterade Schleswig-Holstein, Hannover, Hessen-Kassel, hertigdömet Nassau och Frankfurt am Main. Däremot avstod Preussen från att kräva något territorium i Österrike, vilket gjorde det möjligt för Preussen och Österrike att skapa allianser i framtiden.Otto von Bismarck, Tankar och minnen (1899), s. 54-80.
Fransk-tyska kriget (1870-1871)
miniatyr|Slaget vid Mars-la-Tour, 16 augusti 1870, som del av fransk-tyska kriget (1870-1871). I Frankrike såg man med oro och avund på Preussens stora makttillväxt efter 1866 års krig, och man sökte tillfälle att minska dess växande inflytande. Den tändande gnistan till kriget blev prins Leopold av Hohenzollern-Sigmaringens kandidatur till spanska kronan. Spaniens regering erbjöd nämligen den spanska kronan till denne. Prinsen liksom hans närmaste tvekade, och han gav två gånger, hösten 1869 och vintern 1870, avböjande svar. Hans hållning gillades av kung Vilhelm av Preussen, vilken – inte som Preussens härskare, utan som huset Hohenzollerns huvudman – tog del av familjerådslagen. Den preussiske förbundskanslern Bismarck stod skenbart utanför underhandlingen, men följde den med livligt intresse, övertygad om att en förbindelse mellan Tyskland och Spanien skulle hålla Frankrike något i schack.Otto von Bismarck, Tankar och minnen (1899), s. 81-124.
Genom hemliga agenter förmådde Bismarck den spanska regeringen att återuppta förhandlingen, och i maj 1870 fick man prins Leopold att ändra sitt beslut.
Detta var ett klart hot för Frankrike, och efter ett antal diplomatiska duster, där Frankrike bland annat begärde att prinsens kandidatur formellt skulle återtas av regeringen i Berlin, något som Vilhelm I dock avslog, avgav Frankrike sin krigsförklaring i juli 1870.
Kriget blev en totalseger för Tyskland. Genom Frankfurtfreden den 10 maj 1871 fick Frankrike avstå Alsace (utom fästningen Belfort) och delar av Lothringen till det nybildade tyska riket. samt i krigsskadestånd betala fem miljarder francs.
Agrara revolutionen och dess följer i Tyskland (1815–1871)
miniatyr|Oljemålningen "Plöjande oxar" () av Rudolf Koller 1868. Under slutet av 1700-talet och början på 1800-talet led Tyskland efter sviterna av Napoleonkrigen. Länderna var tyngda av krigets följder i form av skadegörelse.Hans-Ulrich Wehler, Det tyska kejsarriket 1973, s. 29-31. Länderna var därför tvungna att genomföra näringslivsförändringar, både för att maximera en vinst och för att frigöra arbetskraft. Detta var innan en riktig industriell utveckling påbörjats i denna del av Europa, därför var dessa reformer tvungna att genomföras i jordbruket.
Tanken fanns också att staterna, och däribland främst det största landet Preussen, behövde öka sin ekonomiska kapacitet för att kunna stå emot Napoleon I och dennes allierade.