miniatyr|Skultuna Messingsbruk, den gamla porten, nyrenoverad 2021. Skultuna Messingsbruk AB med varumärket Skultuna 1607 är ett av världens äldsta fortfarande aktiva företag, beläget i SkultunaBååth, Sören och Lundström, Brage m.fl.: Hyttor och hamrar i Svartån, 56 sidor, utgiven 2011 av Industrihistoriska föreningen i Västerås. i Västmanland. Bruket grundades år 1607 på order av Karl IX. Skultuna
Bruk är idag ett av Sveriges och Västmanlands största turistmål med Skultuna Flagship Store, Bistro Bruket, Museum och Outlet. Bolaget har även egna butiker på Stureplan och Götgatan i Stockholm samt i Göteborg. Gjutning och produktion av komponenter ligger idag hos ledande underleverantörer världen över, en stor del tillverkas i Sverige. Samtidigt pågår produktionen i fabriken på bruket i Skultuna i en obruten linje sedan början av 1600-talet, idag är det främst slutbearbetningar som utförs i Skultuna såsom trumling, polering, slipning, montering, paketering och slutkontroller. Skultuna är sedan länge hovleverantör.
Historia Skultuna Bruk grundas av Karl IX thumb|Privilegiebrevet med order om brukets uppförande signerat av Karl IX den 11 februari 1607 mini|Skultuna Messingsbruk, bruksmiljön. mini|Bron över Svartån. På andra sidan från vänster: Kolhus, brukshotell och verkstäder. Skultuna Bruk anlades år 1607 av Karl IX. Genom att förädla koppar till mässing skulle importen av mässing kunna minskas, exportinkomsterna ökas och därmed förbättra rikets ekonomi, samtidigt skulle man få ökad avsättning för kopparen från Falu koppargruva. Redan på 1500-talet hade mässingsbruk anlagts i Vällnora och i Höjen utanför Arboga, men de var verksamma ganska kort tid. 1606 grundades dock Nyköpings mässingsbruk och året därpå bruket i Skultuna. Att mässingsbruket kom att anläggas just vid Skultuna berodde på att där fanns tillgång till Svartåns vattenkraft och att avståndet till Falu koppargruva inte var alltför långt. Dessutom fanns det i området gott om skog för träkolstillverkning.Eriksson, Sigurd (1957). Skultuna bruks historia 1607 - 1860 D2:1.
Skultunas förste arrendator blev Jacob Johansson, Mäster Jacob Mässingsmakare. Han och hans närmaste efterträdare hitkallades från mässingsindustrin i Tyskland och Nederländerna. Under första året ägnade man sig främst åt att riva äldre byggnader på platsen och transportera material. Ursprungligen var tanken att anlägga bruket vid den nedersta av Skultunas tre forsar, där Vads kvarn låg. En såg på platsen revs 1608. Området visade sig dock för litet och man började snart bygga vid Gäddström. Under 1608 uppfördes hyttan och verkstäderna. Hösten 1608 anlände de hitkallade mässingsarbetarna, men då fanns då inget arbete för dem så de måste sysselsättas med annat. Under 1609 sattes mässingsarbetarna att i stället smida de järnredskap som skulle användas vid tillverkningen. 1610 levererades den första kopparen till Skultuna, och troligen skedde den första tillverkningen av mässing 1611. Samma år startade Kalmarkriget och under dessa år var produktionen mycket sparsam. Under de första åren tillverkades mässingsplåtar (latun), tråd och kittlar. En notis i Älvsborgs lösen visar att det 1613 även fanns en gjutare vid Skultuna. Troligen tillverkades även andra varor.
Den äldsta bevarade ljuskronan som möjligen tillverkats vid Skultuna finns i Vårfrukyrkan i Enköping och daterar sig från 1619.
Det fanns ett missnöje med hur produktionen vid Skultuna växte fram; ännu i början av 1620-talet var den ytterst blygsam. 1620 tecknades kontrakt med Arnold Duppengiesser, en kapitalstark företagare inom mässingsbranschen som man hoppades skulle kunna ge tillverkningen en ny skjuts. Ursprungligen var tanken att han skulle anlägga ett nytt mässingsbruk vid Gemnershögen utanför Västerås. 1624 övertog han dock i stället Skultuna och Jacob Johansson fick överta mässingsbruket i Västerås. Duppengiesser kom huvudsakligen att bosätta sig i Stockholm och sällan besöka Skultuna, som i stället sköttes av hans bokhållare Niklas Nottman. Duppengiesser avled 1630, hans stärbhus kom en tid att administrera bruket men 1631 övertog mässingsmakarna Kort Helmes och Simon Frunck arrendet. Troligen var tanken att låta två bruksarbetare överta driften tänkt som en tillfällig åtgärd, för att se till att arbetarna stannade kvar tills man kunnat få tag på en kapitalstark och kompetent ledare för bruket. Många av mästarna drog trots det vidare och av tre ugnar kunde endast en hållas igång. 1632 tog dock holländaren Winant Nacken över driften. Han hade tidigare arrenderat Vällinge och Nacka mässingsbruk. Under hans tid börjar mässingsbruket att expandera, han börjar även för första gången lära upp svenska mässingsarbetare. Winant Nacken avled plötsligt 1642, och en omfattande kamp om arvet vidtog. Den som kom att ta över Skultuna blev Hans Ludwig Schütz, som gift mig med en Johan Gerdes änka, Anna Simonsdotter Depken. Johan Gerdes hade stora fordringar på lån till Winant Nacken med Skultuna som säkerhet. Schütz var ingen fackman inom mässingsindustrin, att sköta driften överlät han på andra. Däremot var han en skicklig affärsman och både i att köpa in råvaror och sälja produkter från Skultuna. Schütz sysslade vid sidan om driften av Skultuna med handel i koppar. Han började på att producera mässing som halvfabrikat för leverans till gördelmakare i Stockholm i stället för egna produkter, samt framställning av mässingstråd, av vilken huvuddelen gick på export. När han avled 1650 hade Skultuna mässingsbruk blivit en lönsam verksamhet.
Vid Schütz död övertogs Skultuna av hans änka Anna Simonsdotter. Hon överlät brukets drift på Hans Kramer, som haft ansvaret för driften även under Schütz sista år. Även sedan hon 1658 gift om sig Erik Gabrielsson Emporagrius fick han fortsätta sköta Skultuna som gav god avkastning. Det kom dock att uppstå konflikt om arvsrätten till bruket mellan förmyndarna för Hans Ludwig Schütz barn och Anna Depkens barn och Annas barn i hennes tidigare äktenskap. Flera av barnen ingick förlikning, men dottern Katarina Depkens make, Olof Thegner, drev rätten till sin andel i bruket vidare och fick slutligen rätt 1666. Thegner verkar ha haft för avsikt att själv ta över Skultuna, löste 1667 in Hägervallens gård intill bruket och utverkade 1669 sätesfrihet på de hemman på vilka Skultuna bruk anlagts. Vid denna tid, i samband med fjärdepartsräfsten, hade dock ägarnas rätt till bruket satts i fråga. Thegner var troligen rädd att bli av med bruket då han 1670 sålde sina andelar till Abraham Cronström. 1667 hade Skultuna bruk drabbats av en brand där stamphuset för kolvaskning, en latunhytta och två trådverkshyttor förstördes. Byggnaderna återuppfördes dock snart efteråt.
Modernisering av bruket
Abraham Cronström, som 1670 undertecknade köpeavtalet var dock i själva verket endast bulvan för sin bror, kammarrådet och assessorn i Bergskollegium Isaac Cronström som blev den verklige ägaren till Skultuna Bruk. Han hade tidigare köpt Bjurfors mässingsbruk och kom härigenom att kontrollera en tredjedel av den svenska mässingsproduktionen. Då Cronström tog över var anläggningen föråldrad och underhållet eftersatt. Han satte nu igång med att modernisera den. Trådhyttorna som nyuppförts efter branden 1667 revs och ersattes omkring 1671 av ett valsverk. Han lät även konstruera två planérhammare och två stor glöggugnar. Man började nu även med kvalitetsstämpling av produkterna. Isaac Cronström avled 1679 och driften övertogs då av hans änka, Christina Hanssen.
Christina Hanssen hade själv begränsade kunskaper om drift av ett mässingsbruk, men verkar huvudsakligen ha knutit till sig goda medarbetare. Under hennes tid blev delägarna tvungna att hindra att ägarskapet gick från dem i samband med reduktionen. Det misslyckades dock och 1693 drogs bruket in till kronan. Christina Hanssen fick dock behålla Hägervallen med sätesfrihet, något som kom att leda till konflikter med de nya bruksarrendatorerna. Kammarkollegiet försökte övertala Christina Hanssen att fortsätta arrendera bruket, men man misslyckades. Möjligen hade hon för avsikt att förhandla till sig goda villkor för att ha blivit av med bruket då en ny arrendator troligen skulle bli svår att hitta. Man lyckades dock redan 1693 få tag på holländaren Anders Struys som varit kamrer hos Maria Sofia De la Gardie. I själva verket var han endast bulvan för Abel Reenstierna. Att denne inte personligen trädde fram från början var troligen att han inte ville stöta sig med Christina Hanssen, han var systerson till hennes avlidne man.
Abel Reenstierna hade stora ambitioner, och hade lyckats få kontrollen över stora delar av den svenska mässingsindustrin, och hoppades på det sättet kunna driva upp priserna på mässingsvaror. Försöket slog dock fel, då exporten vid minskade genom att brittiska staten 1688 släppt sitt monopol på mässingsvaror vilket ledde till att det snart växte fram mängder med konkurrenter med god tillgång på galmeja och stenkol för bruksdriften, även om de länge hade svårt att hålla samma kvalitet som den utländska produktionen. 1705 arresterades Reenstierna för obetalda skulder och begärde sig strax efteråt i konkurs. Då hade dock hans bulvan Anders Struys redan 1703 med ett års varsel sagt upp sig som arrendator och 1704 hade Claes Mattiesen övertagit arrendet. Redan från början verkar han ha haft för avsikt att det var sonen Petter som skulle driva verksamheten. Redan 1706 skrevs Petter och hans broder Claes över på arrendekontraktet och sedan Claes Mattiesen avlidit 1707 var det Petter Mattiesen som ensam drev bruket. Det blev dock en svår tid. Vårfloden 1705 förstörde trådhyttedammen, och 1709 förstördes dammar och rännor på nytt av vårfloden. Sedan Danmark återinträtt i kriget mot Sverige 1709 kom exportmöjligheterna att minska. 1710-1711 försvårades transporter till och från bruket av pesten som härjade landet. 1713 brann mjölkvarnen vid Skultuna. Samma år sade Petter Mattiesen upp arrendet av bruket med ett års varsel. Man lyckades dock förmå honom att behålla det ännu ett år för att ge kronan möjlighet att hitta en ny arrendator.
Staten var i behov av pengar och 1715 hölls en offentlig auktion på bruket. Förutom bröderna Mattiesen verkar endast en utländsk köpare ha visat intresse, och denne verkar ha backat ur under budgivningen, och bröderna Claes och Petter Mattiesen köpte samma år bruket. De fortsatta krigsåren försvårade situationen, men Skultuna verkar ha haft en hel del avsättning för mässingsknappar och kokkärl till militären, och fick även större beställningar på posthorn och trummor. Även om bruket knappast blomstrade verkar man ha klarat krisen bättre än många av de andra svenska mässingsbruken. Med freden kom ett uppsving för mässingsproduktionen. Skultuna hade dock svårt att tampas med bristen på kol till brukets drift. Petter Mattiesen, som sedan äldre brodern 1737 avlidit ensam drev bruket började därför köpa upp skattehemman för att öka tillgången på skog. Redan 1722 kunde han köpa Hägervallen från Cronströms ägare, och därefter följde ett flertal skattehemman i Skultunas närhet. 1746 inköptes Surahammars järnbruk, främst för att få tillgång till brukets skogar. Surahammar och Skultuna kom att förbli förenade under närmare hundra år. 1749 avled Petter Mattiesen. I sitt testamente föreskrev han att mässingsbruket skulle göras till fideikommiss. Till första fideikommissinnehavare utsågs hans änka Susanna Westerling.