Georg Adlersparre, född 28 mars 1760 i byn Hovermo i Myssjö socken i Jämtland, död 23 september 1835 på Gustavsviks herrgård i Varnums socken i Värmland, var en svensk greve, militär (generalmajor) och författare. Under en tid var han statsråd och landshövding i Skaraborgs län.
Efter en inledande militär karriär blev han en av landets mest omtalade opinionsbildare och skriftställare. Präglad av liberala idéer och frihetliga ideal var han en ledande kraft i oppositionen mot Gustav IV Adolf. 1809 ledde han ett uppror mot kungen som avsattes genom 1809 års statskupp. Adlersparre är främst känd för den centrala roll han spelade vid händelserna 1809. Hans gärningar har värderats på skiftande sätt i historieskrivningen, och hans motsägelsefulla karaktärsdrag har fått honom att framstå som en gåtfull och ogenomtränglig personlighet. Flera böcker har skrivits om Adlersparre, den senaste utgiven 2020.
Biografi
Tidiga år Adlersparre var son till Kristoffer Kristoffersen Adlersparre, en nyadlad överstelöjtnant och Ebba Sofia Planting-Bergloo. Han var född och uppväxt i Jämtland. Då han var tre dog modern. Han tillbringade en kortare tid som student vid Uppsala universitet, men övergick snart till den militära banan och kom aldrig att bedriva några djupare studier. 1775 började han sin karriär i Livregementet
Inledande militär karriär
Som officer inom kavalleriet kom Adlersparre att spela framträdande roll. Han deltog i ryska kriget 1788–1790 under Gustaf Mauritz Armfelts befäl, i vilket han utmärkte sig som en skicklig och djärv ledare. I krigets slutskede förde hertig Karl befälet över landarmén, och med honom tycks Adlersparre ha grundlagt en förtrolig relation - något som senare skulle komma att få stor betydelse.
Kriget tog för honom slut vid en drabbning vid Niveri, där han togs tillfånga av ryssarna 1790; den 15 november återkom han ur fångenskapen. Året därpå skickades han av Gustaf III till Norge för att utforska hur vida där fanns möjligheterna till en möjlig union med Sverige; här väcktes Adlersparres intresse för skandinavismens möjligheter.
1794 begärde han avsked från armén då han var missnöjd med en utebliven befordran och därtill ville kunna ägna full tid åt litterär verksamhet.
Författare och opinionsbildare
Under 1790-talet, och årtiondet som följde därpå, kom han att bli en av landets mest ryktbara skriftställare, tillika en drivande kraft i den liberala oppositionen mot Gustav Adolf och hans regering.
Skriftlig verksamhet
Från 1795 gav han ut den periodiska skriften Läsning för lantmän, senare omdöpt till Läsning i blandade ämnen. Detta kom att bli hans kanske mest inflytelserika verk. Innehållet, som var politiskt radikalt, behandlade varierande ämnen i upplysningstraditionens encyklopediska stil. Skriften kom snart att få tillnamnet Läsning i brännbara ämnen vid hovet. Av Adlersparres motståndare beskylldes den för "jakobinska tendenser", en anklagelse han sökte fria sig från genom uppsatsen Vad är jakobinism?. I denna framförde han att jakobinism och despotism var två sammanfallande begrepp.
Idéer och politiska värderingar
Adlersparre präglades av frihetliga, liberala och upplysningsbaserade ideal. I sin författargärning tycks han ha drivits av en ambition att bilda och upplysa de breda folklagren - ett typiskt uttryck för 1700-talsliberalismen. Han influerades starkt av upplysningsfilosofen Voltaire och var en varm anhängare av Adam Smiths liberala ekonomiska ideal. Adlersparre kom också att bli den första att översätta och publicera flera av dennes verk i Sverige. Han ansåg sig försöka kombinera det bästa av de upplysningsideal som Gustav III verkat för med den nya tidens frihetssträvande idéer.
Sitt eget adelskap till trots förblev han livet igenom en utpräglad antiaristokrat.
1800 års riksdag Vid 1800 års riksdag i Norrköping framlade han tillsammans med den så kallade riddarhusoppositionen åsikter om att även tidigare uteslutna samhällsklasser borde representeras i riksdagen. Han talade också för en liberalare ekonomisk politik och kritiserade i kraftiga ordalag brister i den svenska konstitutionen. Försöken misslyckades i stort, och kungen Gustaf Adolf spjärnade sig bara emot parlamentarismen mer och därefter kallade han inga fler riksdagar.
Kort därefter valde flera av Adlersparres adelsvänner att avsäga sig sitt adelskap. Adlersparre själv gick inte så långt, men beslöt att avstå från att delta i adelns förhandlingar vid den innevarande riksdagen. Efter riksdagshändelserna sågs Adlersparre med allt oblidare ögon av de styrande i landet och en av hans utgivna skrifter belades med kvarstad. Tillstånd till vidare publikationer gavs inte, och i flera år sökte han förgäves respit från kungamakten, tills han äntligen gavs den av sin gamla befälhavare, hertig Karl.
Statskuppen 1809
Förberedelser
Våren 1808 återvände Adlersparre genom hertig Karls bemedling till krigsmakten där han tilldelades den västra arméns högra flygel, stationerad i Värmland, igen under Armfelts ledning, där armén utkämpade kriget emot Danmark-Norge. Under 1808 års senare hälft växte sig tankarna på att avsätta kungen allt starkare, inom såväl armén som den civila ämbetsmannakåren. Adlersparre kom att bli sammansvärjningens ledare. Från sin egen arméfördelnings officerare och soldater kunde han räkna med full lojalitet.
I november 1808 entledigades han från sitt befäl och kallades till Stockholm för rådslag med kungen. Under förevändning att han brutit benet vid en omkullkörning höll han sig emellertid kvar i Värmland för att därifrån avvakta händelsernas utveckling. Adlersparre fattade sitt slutgiltiga beslut om att genomföra kuppen i januari 1809. I februari planerades att tillfångata kungen vid Haga Slott men dessa planer gick om intet.
Genomförande
Statskuppen inleddes den 7 mars 1809 genom spridandet av en proklamation, författad av Adlersparre i januari. Dess inledning löd:
Den 9 mars bröt Adlersparre med några tusen man upp från Karlstad och påbörjade marschen mot huvudstaden. Fler trupper anslöt sig längs vägen. En överenskommelse fanns med Christian August, den danska befälhavaren, som innebar att man inte fruktade norskt anfall österifrån, utan fritt kunde marschera.
Efter att kungen slutligen förstått vad som hade igångsatts beslöt han att försöka resa till Skåne, där han trodde sig ha en kungatrogen del av armén. De upprorsmän som befann sig i Stockholm grep hastigt in. Carl Johan Adlercreutz begav sig med en liten grupp officerare till Stockholms slott där kungen efter visst tumult kunde gripas den 13 mars.
Beskedet nådde Adlersparre dagen därpå under ett uppehåll han och hans trupp gjort i Örebro. Helt nöjd över denna utveckling kunde han inte vara - kuppen var nu genomförd, men inte av honom själv, och innan han och hans ansenliga styrka hunnit anlända till Stockholm.
Av Adlersparre och upprorsmännen hade tidigare hertig Karl, som Adlersparre skapat täta band med under Ryska kriget 20 år tidigare, utsetts att bli tillträdande regent. Han inrättades som riksföreståndare så snart kungen gripits. Hertig Karl anmodade efter samråd med upprorsmännen i huvudstaden Adlersparre att från Örebro enbart föra med sig hälften av sin styrka till Stockholm. Detta åtlydde han emellertid inte. Den 22 mars marscherade Adlersparre in i huvudstaden med full trupp.
Den provisoriska regeringen Väl i Stockholm kom han genast att ingå i den upprättade provisoriska regeringen, vilken vid tiden ibland omnämndes "Noaks ark" på grund av dess brokiga sammansättning. Sin lojala truppstyrka behöll han dock under sitt eget personliga befäl, och snart hade han även inrättat en egen polisstyrka för att hålla ordning, och möjligen slå ner kontrarevolutionärer, som särskilt misstänkliggjorts av samtida politiker och sentida historiker Från det hastigt inrättade högkvarteret i Westmanska huset, vilket han omringade med vakter och laddade kanoner, utövade han sedan under några månader en makt som av de flesta historieskrivare benämnts som nära gränsande till militärdiktatur.
Regeringen var dock provisorisk, och saknade i stort ledarkraft. Politiken omorienterades emot tre saker: att sluta fred och få slut på krigen och att om möjligt få Norge på köpet; att lösa tronföljarfrågan; och få en konstitutionell ordning i landet. För att göra detta hade man redan innan Adlersparre anlände inkallat till en riksdag.
I en promemoria till regenten (det så kallade "Tibbleprogrammet") från den 21 mars, dagen innan han tågade in i Stockholm, hade Adlersparre redogjort för den politik som borde bedrivas nu. Huvudpunkterna var att regeringskonseljen skulle tillökas med två representanter för de tre andra stånden; att hertig Karl skulle krönas kung med stödd av trupperna och Stockholms borgerskap; men också att han skulle utse en tronföljare "av fransk eller dansk fabrik" att godkännas av ständerna.
Efter riksdagens sammankomst visade sig dock hans inflytande vara avsevärt reducerat. Han lyckades inte bli invald i det nytillsatta konstitutionsutskottet, och var under de händelsefulla veckorna i maj då den nya regeringsformen utarbetades tämligen politiskt isolerad, och hade föga att göra med den: han hade med regeringen försökt få det så kallade Håkansonska förslaget godkänt enhälligt igenom acklamation, men det blev istället föremål för en intensiv debatt i två veckor, och riksdagen antog parollen "konstitution först, kung sedan", vilket innebar att man skulle godkänna en ny regeringsform innan man valde hertig Karl till kung.
Däremot var han en av dem som tycks ha fått bondeståndet att godkänna den färdiga regeringsformen, och var en av de drivande krafter bakom att den danska prinsen Karl August valdes som tronföljare. Omedelbart på tronföljarvalet den 18 juli återvände Adlersparre med sina trupper till den norska gränsen, där han möjligen trodde sig kunna få till stånd en union med Norge. Detta kom inget av, men då freden med Danmark slutits var han en av dem som ledsagade Karl August på sitt intåg till Sverige vid nyåret.
Den 14 maj 1810 erhöll han avsked som statsråd, bara några veckor innan Karl August plötsligt avled.
Giftermål
Under marschen mot Stockholm i samband med statskuppen övernattade han på Gustavsviks herrgård. Där träffade han husets dotter Louise Linroth och blev förälskad. Han var fyrtionio och hon tjugofyra. Den 10 september 1809 hölls bröllop på herrgården, som senare kom i Adlersparres ägo.
Senare liv
År 1810 lämnade han regeringen och blev landshövding i Skaraborgs län. Han stödde den starka monarki som följde på statskuppen, något som tolkats stå i viss motsats till hans tidigare frihetliga och demokratiska ställningstaganden.
Han deltog i stort inte i rikspolitiken därefter; ett undantag kom dock tidigt, då han vid den urtima riksdagen i Örebro 1810 ivrigt förespråkade Karl Augusts yngre bror Kristian Fredrik som ny tronföljare. Då den franska Karl Johan istället valdes, erbjöd denne Adlersporre en post som generalguvernör i norra Norge efter unionsbildning, men Adlersparre avböjde uppdraget.
De sista 25 åren av sitt liv tillbringade han på Gustavsvik i Värmland, där han med sin hustru levde ett, enligt hans biografiker, "sällsynt lyckligt familjeliv". Paret fick fyra barn: Carl August Adlersparre (1810–1862), Lovisa Maria Adlersparre (1814–1837), Georg Axel Adlersparre (1816–1889) och Rudolf Adlersparre (1819–1908). Han förde i Värmland ett liv relativt avskilt från offentligheten. Han följde emellertid med intresse den politiska utvecklingen i landet och på kontinenten. Han tog med glädje emot nyheterna om julirevolutionen i Paris 1830, då Karl X tvingades abdikera till följd av en långvarig liberal opposition mot dennes ultrakonservativa politik.