mini|Globala temperaturavvikelser från 1880 till och med 2023. Noll är medeltemperaturen från åren 1951–1980. Den svarta linjen är årliga medelvärden medan den röda representerar glidande medelvärden över 5 år.|alt=graf som visar stigande medeltemperatur mini|Förändring av den globala medeltemperaturen fram till 2023 jämfört med medeltemperaturen mellan 1951 och 1980.|alt=Världskarta som visar på en högre temperaturavvikelse i större delen av världen, framförallt långt norrut
Global uppvärmning är den ökade temperaturen i jordens lägre atmosfär och hav som har observerats sedan 1950-talet och som förväntas fortsätta i framtiden. Under perioden 2011-2020 var den globala yttemperaturen 1,09 °C högre jämfört med referensperioden 1850-1900. Medeltemperaturen har stigit med 0,19°C under perioden 2011-2020, jämfört med temperaturen 2003-2012.
Den globala uppvärmningen beror på en obalans mellan inkommande solenergi till jorden och den värme som planeten strålar ut i rymden. Mänsklig aktivitet, huvudsakligen genom utsläpp av växthusgaser som har förstärkt växthuseffekten, är den främsta orsaken till uppvärmningen. Den förstärkta växthuseffekten gör att atmosfären håller kvar mer av värmen som jorden annars skulle ha strålat ut i rymden, något som i sin tur leder till ett varmare klimat.
Variationer i klimatet förekommer naturligt över tid, men mänsklig påverkan på klimatet har dominerat sedan slutet av 1800-talet. Under 800 000 år innan industrialiseringen nådde koncentrationen av växthusgasen koldioxid i atmosfären aldrig över 300 ppm (miljondelar). I oktober 2024 var koncentrationen av koldioxid i atmosfären 422 ppm. Förbränning av fossila bränslen är den främsta källan till utsläpp av växthusgaser till atmosfären, men jordbruk, avskogning, konsumtion och industriella processer har också bidragit. Naturliga faktorer som solaktivitetens variationer och vulkanutbrott har haft en liten kylande effekt sedan 1950, medan människans utsläpp av växthusgaser har gjort klimatet varmare.
Den globala uppvärmningen får omfattande konsekvenser för såväl klimat som miljö. Några av konsekvenserna är krympande havsis och smältande glaciärer som leder till en högre havsnivå, ökad förekomst av skyfall och stormar, utrotning av arter och risk för utrotning av ekosystem, ökade risker för undernäring och sjukdomar hos människor och påverkan på jordbruk och matförsörjning. ingår i
Terminologi Både global uppvärmning och klimatförändringar används som begrepp i diskussionen om de pågående förändringarna i jordens klimat. Global uppvärmning avser långsiktigt stigande temperaturer i planetens klimat, särskilt gällande den uppvärmning som skett sedan slutet av 1800-talet till följd av mänskliga utsläpp av växthusgaser. Begreppet klimatförändring är en bred term som omfattar både de stigande temperaturerna, men som även omfattar relaterade förändringar på planeten som stigande havsnivåer, smältande glaciärer på land och till havs, samt förändrade förutsättningar för växtlivet. Klimatförändringarna är samtliga en följd av en stigande temperatur på jorden.
Ordet antropogen (skapad av människor) används för att beteckna global uppvärmning och klimatförändringar som orsakas av mänsklig aktivitet. När man talar om global uppvärmning och klimatförändringar brukar man skilja på väder och klimat – som har olika tidsskalor – där väder beror på de kortsiktiga förhållandena i atmosfären och kan förändras över minuter eller veckor. Klimatet å andra sidan är de långsiktiga förhållandena som rör vädret och atmosfären och brukar definieras som det genomsnittliga vädret under minst 30 års tid.
Observerad uppvärmning miniatyr|Två årtusendens ytmedeltemperatur enligt olika rekonstruktioner och observerade värden 1880–2020. Förhistoriska variationer Jordens klimat och den globala temperaturen har fluktuerat kraftigt historiskt, ända sedan jordens atmosfär uppstod strax efter planetens bildande för 4,6 miljarder år sedan.
Vid rekonstruktioner av historiska klimatförhållanden har man beräknat att den globala ytmedeltemperaturen stigit runt 8°C när koncentrationen av koldioxid fördubblats i atmosfären, ett mått på jordens klimatkänslighet. Känsligheten för ändrade koldioxidhalter har legat på ungefär samma nivå under de senaste 485 miljoner åren (inom ramen för den geologiska eonen fanerozoikum).
Det har exempelvis förekommit förhistoriska episoder av global uppvärmning, såsom ett värmemaximum som inträffade under epokerna Paleocen – Eocen. Under de två årtusendena som föregick 1850 anses temperaturen ha hållit sig på en förhållandevis stabil nivå, dock med fluktuationer som den lilla istiden och den medeltida värmeperioden.Palaeoclimateminiatyr|Film från NASA som visualiserar förändringarna från 1880 till 2024. Den gröna ringen, märkt 0 °C, representerar medeltemperaturen 1951–1980.
Uppvärmning sedan industriella revolutionen Temperaturväxlingarna och tidigare klimatförändringar fortgick i naturliga cykler fram till mitten av 1830-talet, då mänsklig aktivitet började att artificiellt förstärka den befintliga växthuseffekten. Enligt beräkningar från NASA har den globala medeltemperaturen ökat med åtminstone 1,1 °C sedan 1880. Den största delen av den globala uppvärmningen har skett sedan 1975, då med en takt av ungefär 0,15 till 0,2 °C per årtionde.
Bevis på uppvärmning från lufttemperaturmätningar förstärks med ett brett spektrum av andra observationer. Det har skett en ökning av frekvensen och intensiteten av kraftig nederbörd, smältning av snö samt landis och ökad luftfuktighet. Även flora och fauna beter sig på ett sätt som går att härleda till uppvärmningen. Till exempel blommar växter tidigare på våren. En annan viktig indikator är kylningen av den övre atmosfären, vilken visar att växthusgaser fångar upp värme nära jordytan och förhindrar att den strålar ut i rymden.
Global uppvärmning avser globala medelvärden, eftersom uppvärmningen varierar beroende på geografiskt område. Uppvärmningsmönster är oberoende av placeringen av växthusgasutsläpp, eftersom gaserna kvarstår i atmosfären länge nog för att blandas jämnt mellan hemisfärerna. Sedan 1979 har temperaturerna på land ökat ungefär dubbelt så snabbt som havsytans temperatur (0,26 °C per årtionde jämfört med 0,12 °C per årtionde). Temperaturförändringar sker långsammare i haven på grund av dess mycket stora värmekapacitivitet och vattnets avdunstning. Under de senaste 50 åren har över 90 % av den minskade värmeutstrålningen från jorden lagrats i haven och därmed värmt upp dem. Resterande 10 % har smält is och värmt kontinenterna samt atmosfären. Högre temperaturer i haven driver termisk expansion som har bidragit till en tredjedel av den observerade havsnivåhöjningen sedan 2004. miniatyr|Video som visar temperaturen från 1880–1884 till 2013–2017 jämfört med medeltemperaturen 1951–1980.
Regionala skillnader Det norra halvklotet värms upp snabbare än det södra på grund av dess större landarea och på grund av de stora områden som täcks av snö och is på vintern (med högre temperaturer täcks mindre area av snö, vilket minskar reflektionen av solstrålning och bidrar till ytterligare uppvärmning). Arktiska temperaturer har ökat, och förutspås att under detta århundrade fortsätta öka med mer än dubbelt så mycket som resten av världen.
När glaciärer och havsisar vid polerna smälter så stör det havsströmmar, vilket kan rubba klimatsystem och orsaka både ökad uppvärmning och strängare vintrar. På norra halvklotet har forskare kunnat visa att smältvatten från glaciäravsmältning i Grönland och Kanada har försvagat Atlantiska meridionala cirkulationen (Amoc), ett system med havsströmmar som inkluderar Golfströmmen. Vid 2°C uppvärmning beräknas strömmarna bli ungefär en tredjedel svagare jämfört med dess styrka på 1950-talet. På södra halvklotet skulle det innebära en snabbare uppvärmning, medan det i Europa skulle ge strängare vintrar. Norra halvklotet skulle även få försvagade monsuner i tropikerna.
Framtida uppvärmning Baserat på uppskattningar av framtida utsläpp av växthusgaser och de klimatplaner som världens länder har antagit är det troligt att den globala uppvärmningen överskrider 1,5°C under 2000-talet. IPCC noterade 2023 att klimatbegränsande åtgärder hade utökats under 2010- och 2020-talen, men att det fortsatt fanns ett gap mellan förväntade utsläpp och vidtagna åtgärder, vilket gör det svårare att begränsa den globala uppvärmningen till under 2°C. I samband med att Parisavtalet slöts vid Förenta nationernas klimatkonferens 2015 uppskattade IPCC att världen nominellt var på väg mot 3,7 graders uppvärmning fram till år 2100. Inför klimatkonferensen 2021 i Glasgow uppskattade forskarna att satsningar på fossilfri energi förbättrat prognosen något, och att världen är på väg mot 2 till 2,4 graders uppvärmning innan 2100.
Även om nivåerna av växthusgaser skulle stanna av, så skulle den globala årsmedeltemperaturen fortsätta öka med några tiondels grader innan hav och atmosfär är i jämvikt. Det är mycket troligt att alla områden på jorden kommer att bli varmare i framtiden. Med en uppvärmningstakt på 0,2 °C per årtionde, vilket är nuvarande takt, så når jorden en global temperaturökning på +1,5°C jämfört med förindustriell tid omkring år 2040 och +2°C omkring 2065.
Klimatscenarier I IPCC:s sjätte rapport presenterades fem kärnscenarier för den globala uppvärmningens utveckling mellan 2021 och 2100, kallade Shared Socioeconomic Pathways (SSP). Scenarierna beskriver olika typer av sannolika samhällsutvecklingar under 2000-talet och bygger dels på antaganden om socioekonomiska faktorer, dels på ett kvalitativt narrativ om en viss framtid för samhället. Enligt IPCC ska scenarierna inte ses som en prognos för hur det framtida klimatet kommer te sig, utan exempel på olika möjliga utvecklingar i samhället.
De fem kärnscenarierna målar upp olika grader av hållbara framtider och kan benämnas därefter: SSP1 är det "hållbara scenariot", SSP2 "medelvägen", SSP3 "regionrivalitet", SSP4 "ojämlikhet" och SSP5 är ett "fossilbränseintensivt" scenario. SSP-scenarierna bygger vidare på de tidigare RCP-scenarierna.
Scenarierna delades 2021 upp på kort sikt (2021–2040), medellång sikt (2041–2060) och lång sikt (2081–2100). Enligt det scenario med lägst uppvärmning – SSP1-1.9 – är det sannolikt med en uppvärmning mellan 1,2 och 2 °C på medellång sikt och uppvärmning mellan 1,0 och 1,8 °C fram till 2100. Det scenario med högst uppvärmning var SSP5-8,5 som angav en uppvärmning mellan 1,9 och 3,0 °C fram till 2060 som mycket sannolik, medan en uppvärmning mellan 3,3 och 5,7 °C fram till 2100 sågs som mycket sannolik.
Mätmetoder Det vanligaste sättet att mäta den globala uppvärmningen är förändringar av den globala medeltemperaturen i den lägre troposfären nära jordens yta. Paradoxalt nog innebär en förstärkt växthuseffekt att troposfären värms upp, medan de yttre delarna av jordens atmosfär kyls ned. År 2009–2018 var medeltemperaturen i troposfären 0,93 ± 0,07°C högre än mellan åren 1850 och 1900.
Orsaker till den globala uppvärmningen mini |Världens CO2-utsläpp från fossila källor sedan 1970 (bl.a. för de sex länder och konfederationer som släppte ut mest). Klimatforskarna är överens om att temperaturen på jorden ökar, och att det beror på mänsklig påverkan. I IPCC:s sjätte rapport från 2021 slås fast att "det är otvetydigt att mänsklig påverkan har värmt upp atmosfären, havet och landmassan". Huvudsakligen sker detta genom utsläpp av växthusgaser från förbränning av fossila ämnen som olja, kol och fossil gas. Luftföroreningar – särskilt vissa kortlivade föroreningar som sot, metan och marknära ozon – och avskogning bidrar till att driva på den globala uppvärmningen.