Koltrast (Turdus merula) är en fågel som tillhör familjen trastar. Den räknas som den mest utbredda trasten i Europa. Tidigare var koltrasten en utpräglad skogsfågel men den har sedan mitten av 1800-talet bosatt sig i parker nära bebyggelse samt i trädgårdar vilket idag gör den till en kulturföljare. Tidigare behandlades en stor mängd trastpopulationer i palearktis som del av arten, men genetiska studier indikerar att de bättre beskrivs som fyra arter: koltrast, mandarintrast (T. mandarinus), tibettrast (T. maximus) och indisk trast (T. simillimus).
Koltrasten är tack vare sin närhet till människor allmänt bekant. Hanen känns igen på sin kolsvarta kropp, gula näbb och gula ögonring. Han har en högljudd, melodisk sång.
Koltrasten blev 1962 i en omröstning i Dagens Nyheter utsedd till Sveriges nationalfågel av läsarna. Vid en ny omröstning 2015, initierad av Sveriges ornitologiska förening, utsågs koltrasten åter till Sveriges nationalfågel.
Systematik och utbredning Koltrasten beskrevs taxonomiskt 1758 av Carl von Linné i den tionden upplagan av hans Systema Naturae under dess nuvarande vetenskapliga namn Turdus merula. Namnet härstammar från turdus som betyder "trast" på latin och merula som var det latinska namnet för "koltrast".
Koltrasten är en av cirka 65 arter av medelstora till stora trastar inom släktet Turdus, som karaktäriseras av rundade huvuden, ganska långa, spetsiga vingar och ofta melodisk sång. Koltrastens taxonomi har under 2000-talet genomgått förändringar utifrån genetiska studier som visar att artens olika delpopulationer inte är varandras närmaste släktingar. Detta har inneburit att det tidigare artkomplexet, vars utbredningsområde sträckte sig från västligaste Europa till Kina, har delats upp i fyra arter: koltrast, mandarintrast (T. mandarinus), tibettrast (T. maximus) och indisk trast (T. simillimus).Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2018) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2018 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2018-08-11 Koltrastens utbredningsområde utifrån denna uppdelning sträcker sig från Azorerna i väst, genom Europa, Skandinavien, norra Afrika, och vidare österut till Mellanöstern till södra Iran och vidare i Centralasiens bergsområden kring Afghanistan, Pamir och Xinjiang.Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11 Den förekommer även som introducerad art i Australien.
I de tempererade zonerna i nordvästra Afrika och Europa förekommer den i medelhavsområdena med hårdbladsvegetation och vinterregn, norrut till de sydliga tajgaartade barrskogarna. Till över 2 600 meter över havet (Chrebet Talasskij Alatau) finner man koltrasten i höglands- och bergsskogarna i sydvästra och mellersta Asien. vänster|miniatyr|250px|Koltrastens utbredningsområde.
I Sydvästasien förekommer den från Kaukasus och Turkiets nordliga kustregioner till Zagrosbergen och bergsdalarna i södra Kerman på upp till 3100 meter över havet. Likaså finns den i nordöstra Irak, Syrien och i nordvästra Jordanien. I utbredningsområdena i Afrika uppträder koltrasten som häckfågel, från Medelhavskusten söderut ända till Saharas nordgräns, till och med i vissa oaser.
Ytterligare isolerade populationer förekommer på Azorerna, Madeira och Kanarieöarna.
Introducerade populationer Under 1860- och 1870-talen introducerades koltrasten av europeiska nybyggare till Australien och Nya Zeeland. I Australien skedde etableringen från söder där den i dag är vanlig och den blev först talrik runt omkring Melbourne. Dock är den fortfarande ganska ovanlig runt omkring Sydney. Den population som tidigt etablerade sig på Tasmanien härstammar från ett antal fåglar från Hobart Zoo. Etableringen på omgivande öar kring Australien tros ha ägt rum utan mänsklig inblandning. Populationen runt omkring Australien häckar från september till januari.
Underarter Koltrastens taxonomi är omdiskuterad och en rad trasttaxa kategoriseras ibland som underarter till koltrasten och ibland som egna arter.
Man delar idag upp koltrasten i sju underarter: vanlig koltrastSverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18 T. m. merula – nominatformen, återfinns i central- och nordöstra Europa och Skandinavien. T. m. azorensis – är endemisk för Azorerna. T. m. cabrerae inklusive T. m. agnetae – lever på Madeira och de västra Kanarieöarna. T. m. mauretanicus – återfinns i Nordvästafrika i Marocko, Algeriet och Tunisien. T. m. aterrimus inklusive T. m. insularum – återfinns i sydöstra Europa, Krim, Kaukasien, östra öarna i Medelhavet och norra Iran. T. m. syriacus – återfinns i södra Turkiet, Mellanöstern och södra Iran. T. m. intermedius – återfinns i Kirgizistan, Tadzjikistan, nordöstra Afghanistan, Pamir och Xinjiang.
Populationen på Skottland och Irland, ibland kategoriserad som ticehursti, har ännu inte fått status som en egen underart. Andra lokala populationer som uppvisar mindre variationer men som formellt inte fått status som taxa är till exempel hispaniae, mallorcae och pinetorum.
Förekomst i Sverige Koltrasten förekommer allmänt i hela södra och mellersta Sverige ända upp till norra Värmland och uppför Norrlandskusten. Individtätheten avtar ju längre norrut i Sverige man kommer. Man räknar med att den svenska populationen består av cirka 1,8 miljoner par.Wirdheim, A & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. Hur går det för Sveriges fåglar med särskilt fokus på läget i jordbrukslandskapet? Rapport från BirdLife Sverige och Svensk fågeltaxering, hämtad 2022-04-02 Merparten av de svenska koltrastarna flyttar i slutet av september till början av november till Västeuropa, och återkommer i mars till april. I södra och mellersta Sverige övervintrar en del av populationen, särskilt de som lever nära bebyggelse. I Sverige var koltrasten tidigare en skygg skogsfågel med utbredning endast i södra Sverige. I början av 1900-talet började den sprida sig norrut och blev allt vanligare i parker och trädgårdar i städer och i närheten av människor, vilket har resulterat i att den är en av de mest välkända fåglarna i Sverige.
thumb|200px|Koltrast i boken Nederlandsche Vogelen (Nederländska fåglar) - Vol. 1, från 1770
Flyttning Koltrasten är partiell flyttfågel. Ju nordligare och strängare häckningsmiljö, desto större är andelen flyttande individer. Exempelvis är minst 89 procent av populationen i Finland, 76 procent i Sverige och 61 procent i Norge flyttfåglar, medan det bara rör sig om 16 procent i Danmark.Iain G. Main (2002) Seasonal movements of Fennoscandian Blackbirds Turdus merula, Ringing and Migration 21(2):65-74, DOI: 10.1080/03078698.2002.9674279
Det typiska övervintringsområdet för europeiska koltrastar sträcker sig över Mellan-, Syd- och Västeuropa. Ofta används häckningsområdet även som övervintringsområde. Mindre flyttningar inom detta område är dock mycket sannolika, varför koltrasten även är en strykfågel.
Det finns indikationer på att ständigt färre koltrastar flyttar. Beståndet tilltar, men de observerade flyttfågeltalen minskar (till exempel i Randecker Maar). Detta kan bero på det faktum att det finns allt fler vintergröna träd och buskar på tomter och i parker, vilket möjliggör en tidig häckning med höjd framgång. Stadskoltrastar tycks i mycket liten grad flytta och räknas nästan som rena stannfåglar.Møller AP1, Jokimäki J, Skorka P, Tryjanowski P. (2014) Loss of migration and urbanization in birds: a case study of the blackbird (Turdus merula)., Oecologia. Jul;175(3):1019-27. doi: 10.1007/s00442-014-2953-3. Epub 2014-05-04.
Bergsskogar överges om vintern och endast enstaka koltrastar övervintrar i djupare liggande områden.
I kontinentala Europa sker flytten huvudsakligen åt sydväst men i Medelhavsområdet även direkt söderut. Från Skandinavien till Tjeckien kan även väst- eller västnordvästlig flyttning observeras. Västliga, mellaneuropeiska populationer flyttar västerut till Västeuropa, Europas övriga populationer till Medelhavsområdet.
Enskilda flyttningsrörelser Brittiska populationen är huvudsakligen stann- respektive strykfåglar. Nordliga populationer flyttar till sydligare områden, men även till nordvästra Frankrike eller till Beneluxländerna.D.W. Snow (1966) The migration and dispersal of British Blackbirds, Bird Study, vol.13, nr.3, sid:237-255, DOI:10.1080/00063656609476125, epub: 19 Juni 2009. Norska populationen flyttar delvis direkt över Nordsjön till Brittiska öarna eller över fastlandet till norra Frankrike. Även på Island har ringmärkta fåglar återfunnits. Svenska populationen flyttar till Norge, Danmark, Storbritannien, Irland och Spanien. Finländska populationen övervintrar i Västeuropa från England till nordvästra Spanien. Nederländska och belgiska populationen är i huvudsak stannfåglar. I mindre utsträckning sker en flyttning till Irland, Frankrike eller Spanien. Schweiziska populationen är likaså övervägande stannfåglar. Flyttfåglarna når Sydfrankrike, Spanien och ibland även Algeriet. Tyska populationen är stryk- och stannfåglar. Flyttningen sker i riktning åt väst och sydväst till Nederländerna, Belgien, södra England, norra och centrala Frankrike. De östligare populationerna flyttar till Storbritannien, Irland, Belgien, Frankrike, Portugal, Spanien och Italien. Tjeckiska populationen övervintrar övervägande i Frankrike, i mindre antal även i Spanien. Slovakiska populationen flyttar till Italien, Korsika, Sardinien och Balearerna. Ungerska populationen flyttar huvudsakligen till Italien, Sardinien och Korsika. Baltiska populationen och häckpopulationen från Kuriska näset flyttar framför allt till Storbritannien och till det sydliga Nordsjöområdet, men även till Frankrike, Spanien och Italien. Västryska populationen övervintrar i Sverige, England, Tjeckien och Ungern.
Utseende och läte Storlek Koltrasten är en av de största trastarna i Europa. Flertalet fågelböcker uppger 23,5–29 cm, där honan upptar det mindre spannet, medan hanen är större. Dock härstammar denna storleksangivelse från när alla fyra beskrivna arter ovan, från koltrastkomplexet fördes till arten, där det östliga taxonet mandarinus är det största. Efter uppdelningen i fyra arter uppger exempelvis Handbook of the Birds of the World idag storleksangivelsen till 24–27 cm.Collar, N. (2018). [ https://www.hbw.com/node/58261 Eurasian Blackbird (Turdus merula)], ur: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (eds.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Läst 1 maj 2018). Medianvikten är 85–105 gram. Den har ett vingspann på 35–38 cm.David Gains (2015) Blackbird , www.garden-birds.co.uk, läst 2018-05-01
Fältkännetecken för nominatformen T. m. merula Adult hane är enfärgat svart till brunsvart med orangegul näbb, som mörknar på sensommaren, och har en lysande orangegul orbitalring. Hand- och armpennorna kan verka urblekta på våren.
Adult hona har mörkbrun till olivgrå ovansida, och oftast en något ljusare panna. Den adulta honans näbb är blekgul med mörkbrun övre näbbas. Honan har ett svagt ljusare ögonbrynsstreck, en något mörkare tygel och mörkbruna örontäckare. Strupen och hakan är ljusgrå med längsstreckad vattring som sträcker sig ned på bröstet som är brungrått, gulbrunt eller rödbrunt och oftast mörkbrunt fläckat, i sällsynta fall otecknat. Buken och undergumpen är brunsvarta, brun, gråbrun eller grå. Kroppssidorna och de undre stjärttäckarna är mörkbruna eller variabelt olivgrå som ovansidan med längsgående mörka fläckar. Stjärtfjädrarna är mörk- till svartbruna. Ovansidan av vingen är mörkbrun. miniatyr|vänster|juvenil. miniatyr|Hane under första vintern. Notera de bruna vingpennorna som skiljer sig från den i övrigt svarta dräkten.