Johan Vilhelm Snellman, född 12 maj 1806 i Stockholm, död 4 juli 1881 i Kyrkslätt, var en finländsk filosof, författare, publicist och statsman. Han var en av fennomanins ledande gestalter och en central företrädare för den hegelianska filosofin i Norden.

Som redaktör för tidningarna Saima (1844–1846) och Litteraturblad (från 1847) införde Snellman en samhällskritisk publicistik i Finland och verkade för att göra finskan till kultur- och ämbetsspråk. Han utnämndes 1856 till professor i filosofi vid Helsingfors universitet och var senator och chef för finansexpeditionens första avdelning 1863–1868, då han bland annat genomförde myntreformen som band den finska marken till silvermyntfoten. Hans födelsedag firas som Snellmansdagen eller finskhetens dag och är en officiell flaggdag i Finland.

Snellman var farfar till Aarne Snellman.

Biografi Snellman var son till sjökaptenen Christian Henrik Snellman och Maria Magdalena Röring. År 1813, fyra år efter att Storfurstendömet Finland blivit ryskt efter Sveriges nederlag i finska kriget, flyttade familjen till Gamlakarleby, där Snellmans mor avled året därpå. Han gick i skola i Uleåborg och började studierna vid Kejserliga Akademien i Åbo 1822, ursprungligen med avsikten att studera till präst. Han studerade samtidigt som de något äldre J.L. Runeberg och Elias Lönnrot. Han övergick snart till filosofin, och blev filosofie kandidat 1831 och promoverades till magister 1832. Hans avhandling från 1835, Dissertatio academica absolutismum systematis Hegeliani defensura, behandlade den Hegelska tankevärlden, och åren 1835–1839 verkade Snellman som docent vid Helsingfors universitet.

Som docent och kurator för den nordösterbottniska studentavdelningen utövade Snellman ett betydande inflytande över studentvärlden. Hans försvar för det akademiska självstyret ledde till konflikt med universitetsmyndigheterna, och en planerad föreläsningsserie om den akademiska frihetens väsen förbjöds, vilket bidrog till att han 1839 lämnade Finland.

Stockholm och Tyskland År 1839 reste Snellman till Sverige och blev kort därefter biträdande redaktör för veckotidningen Freja i Stockholm. Där deltog han i den litterära och politiska debatten, bland annat genom sin roman Det går an. En tafla ur lifvet. Fortsättning (1840), som var ett svar på Carl Jonas Love Almqvists omdebatterade Det går an och försvarade äktenskapet som en nödvändig samhällelig institution.

I augusti 1840 begav sig Snellman vidare till Tübingen, där han under nästan ett år skrev verket Versuch einer speculativen Entwicklung der Idee der Persöhnlichkeit (1841), ett inlägg i den religionsfilosofiska debatten kring Hegels skola och David Friedrich Strauss bibelkritik. Efter en rundresa genom bland annat München, Wien, Prag och Berlin återvände han till Stockholm, där han 1842 publicerade sitt samhällsfilosofiska huvudverk Läran om Staten. I detta arbete utvecklade han, delvis i polemik med Hegel, en historiserande analys av staten där bildningsnivån framstår som den viktigaste samhälleliga faktorn. Tiden i Sverige och Tyskland var avgörande för Snellmans andliga utveckling och gav honom inblick i en mer utvecklad borgerlig offentlighet än den finländska.

Kuopio och Saima Han återvände till Finland 1842 och utnämndes året därpå till rektor vid Kuopio högre elementarskola.

miniatyr|J.V. Snellmans park i Kuopio.

Från och med 1844 publicerade han den svenskspråkiga tidskriften Saima samt det finskspråkiga veckobladet Maamiehen Ystävä. Genom Saima införde Snellman en offentlig debatt och samhällskritik i modern mening i Finland, där han kompromisslöst formulerade det moderna industrisamhällets krav och tillämpade idéer från de tjeckiska, irländska och ungerska nationella rörelserna på finländska förhållanden. Tidningens bitska och ironiserande ton väckte ogillande hos myndigheterna, och när myndigheterna drog in Saima-tidningen 1846 grundade han i stället tidningen Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning.

Den 18 november 1845 gifte sig Snellman med Johanna (Jeannette) Lovisa Wennberg (1828–1857), dotter till apotekaren i Kuopio Anders Wennberg. Paret fick flera barn, varav fyra söner nådde framstående ställning som senator, referendariesekreterare, medicinalråd respektive överdirektör för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Professor och senator Snellman flyttade till Helsingfors 1854. Vid Alexander II:s trontillträde som storfurste 1855 återvände han som journalist till Litteraturbladet. Under Alexander II:s regentstid förmildrades förhållandena och 1856 öppnades en tjänst för Snellman vid Helsingfors universitet som professor i sedelära och vetenskapernas system. Han fick titeln kansliråd 1859 och promoverades till hedersdoktor 1860.

Snellman var svenskspråkig, liksom de flesta inom den bildade klassen i Finland, men började på 1850-talet uppmuntra de högutbildade att lära sig tala och skriva finska. Han ville att finskan skulle bli ett nationellt kulturspråk och inte enbart allmogespråk. År 1856 grundades det första finskspråkiga läroverket.

I sin journalistik utvecklade Snellman en realpolitisk linje i Finlands förhållande till Ryssland: landets särställning kunde tryggas endast om man stödde sig på kejsaren och förde en lojalitetspolitik gentemot autokratin, medan finsk nationalitet och bildning byggdes upp inifrån. Denna linje, som ställde honom i motsättning till de framväxande liberalerna, framträdde tydligast under det polska upproret 1863, då Snellman i sin uppmärksammade artikel Krig eller fred för Finland? otvetydigt tog ställning för en prorysk hållning.

miniatyr|Staty över Johan Vilhelm Snellman framför Finlands Bank i Helsingfors.

Åren 1863–1868 var Snellman senator och chef för finansexpeditionens första avdelning. Han verkade aktivt för det finska språkets rättsställning och bidrog till att Alexander II förordnade med språkreskriptet 1863 att finskan inom en utsatt tid skulle bli ämbetsspråk. Som senator genomförde han 1865 myntreformen som band den finska marken till silvermyntfoten — i sak en revalvering som under de följande missväxtåren och hungerkatastrofen 1867 visade sig vara mycket tung men som långsiktigt stabiliserade landets ekonomi. Konflikter med den nye generalguvernören Nikolaj Adlerberg ledde till att Snellman 1868 fick begära avsked.

Senare år och eftermäle Snellman adlades 1866 och representerade adelsståndet vid lantdagarna 1867, 1872 och 1877. Han var ordförande för Finska Litteratursällskapet 1870–1874 och för Finska Vetenskaps-Societeten 1870–1871. Snellman ligger begraven på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

miniatyr|Snellmans grav på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

Vid Snellmans begravning den 7 juli 1881 hölls minnestalet av Zacharias Topelius, som beskrev Snellman som ”graniten, den handlingskraftigaste, den viljestarkaste” i sin generation. Snellman blev tidigt en kultgestalt inom den finsknationella rörelsen, och hans 75-årsdag i maj 1881 användes som en bred fennomansk manifestation runt om i landet. Hundraårsminnet av hans födelse 1906 firades genom en omfattande förfinskning av svenska släktnamn, och Snellman blev den första historiska personen vars porträtt avbildades på en sedel i det självständiga Finland.

Snellmansdagen Snellmansdagen eller finskhetens dag firas på Snellmans födelsedag den 12 maj i Finland. Dagen är en officiell flaggdag i Finland.

Bibliografi

Originalutgåvor

– Ny utgåva 1984.

Samlingar och urval

Se även Fennomani

Källor

Vidare läsning

Externa länkar

Lotass, Lotta: J.V. Snellman. Samlade verk Snellmans hemmuseum i Kuopio. J. V. Snellman. 375 humanister 12.5.2015. Helsingfors universitet.

Kategori:Ridderskapet och adelns lantdagsledamöter Kategori:Finlands senatorer Kategori:Finländska politiker Kategori:Finländska filosofer Kategori:Finlandssvenska författare Kategori:Författare från Stockholm Kategori:Födda 1806 Kategori:Avlidna 1881 Kategori:Män Kategori:Gravsatta på Sandudds begravningsplats Kategori:Politiker från Stockholm Kategori:Ämbetsmän från Stockholm Kategori:Finländska författare under 1800-talet Kategori:Finländska publicister Kategori:Svenskspråkiga författare Kategori:Personer från Karleby Kategori:Personer verksamma vid Helsingfors universitet