Mahalia Jackson, född Mahala Jackson den 26 oktober 1911NNDB, artikel på NNDB.com URL:en blev tillgänglig 9 maj 2007 i New Orleans, Louisiana, död 27 januari 1972 i Evergreen Park utanför Chicago, Illinois, var en amerikansk gospelsångerska, allmänt ansedd som en av de mest inflytelserika vokalisterna under 1900-talet. Med en karriär som sträckte sig över 40 år var Jackson en viktig del av utvecklingen och spridningen av gospelblues i svarta kyrkor över hela USA. Under en tid då rassegregeringen var utbredd i det amerikanska samhället nådde hon betydande och oväntade framgångar i en skivkarriär, sålde uppskattningsvis 22 miljoner skivor och uppträdde inför en integrerad och sekulär publik i konsertsalar runt om i världen.
Jackson var barnbarn till frigivna slavar och föddes och växte upp i fattigdom i New Orleans. Hon fann ett hem i sin församling, vilket ledde till en livslång hängivenhet och ett enda syfte att förmedla Guds ord genom sång. Hon flyttade till Chicago som tonåring och gick med i Johnson Singers, en av de tidigaste gospelgrupperna. Jackson var starkt influerad av musikern och kompositören Thomas Dorsey och av bluessångerskan Bessie Smith, och anpassade Smiths stil till traditionella protestantiska hymner och samtida sånger. Efter att ha gjort intryck i Chicagos kyrkor anlitades hon för att sjunga på begravningar, politiska möten och väckelser. I 15 år fungerade hon som vad hon kallade en "fisk och bröd-sångerska" och hade ströjobb mellan föreställningarna för att försörja sig.
Rikstäckande erkännande kom för Jackson 1947 med släppet av "Move On Up a Little Higher", som sålde två miljoner exemplar och nådde andraplatsen på Billboard-listan. Jacksons inspelningar fångade uppmärksamheten hos jazzfans i USA och Frankrike, och hon blev den första gospelartisten att turnera i Europa. Hon framträdde regelbundet i tv och radio och uppträdde för många presidenter och statsöverhuvuden, bland annat sjöng hon nationalsången på John F. Kennedys invigningsbal 1961. Motiverad av sina erfarenheter av att bo och turnera i södern och integrera en stadsdel i Chicago, deltog hon i medborgarrättsrörelsen, sjöng för insamlingar och vid Marschen till Washington för arbete och frihet 1963. Hon var en högljudd och lojal anhängare av Martin Luther King och en personlig vän till hans familj. Martin Luther King sade en gång att en sångerska som hon inte föds en gång per århundrade, utan en gång på ett årtusende. Mahalia Jackson invaldes i Rock and Roll Hall of Fame år 1997.Rock and Roll Hall of Fame – Mahalia Jackson
Under hela sin karriär utsattes Jackson för intensiv press att spela in sekulär musik, men tackade nej till välbetalda möjligheter för att i stället koncentrera sig på gospel. Jackson var helt självlärd och hade en stark instinkt för musik, och hennes framförande präglades av omfattande improvisation med melodi och rytm. Hon var känd för sin kraftfulla altröst, sitt omfång, sin enorma scennärvaro och sin förmåga att relatera till sin publik, förmedla och framkalla intensiva känslor under föreställningarna. Passionerad och ibland frenetisk grät hon och visade fysiska uttryck för glädje när hon sjöng. Hennes framgångar ledde till ett internationellt intresse för gospelmusiken, vilket blev startskottet för "Golden Age of Gospel" som gjorde det möjligt för många solister och vokalgrupper att turnera och spela in. Populärmusiken som helhet kände hennes inflytande och hon anses ha inspirerat rhythm and blues, soulmusik och rock and roll-sångstilar.
Barndom (1911 – ca 1928) Mahalia Jackson föddes som dotter till Charity Clark och Johnny Jackson, en stuveriarbetare och helgbarberare. Clark och Jackson var ogifta, ett vanligt arrangemang bland svarta kvinnor i New Orleans på den tiden. Han bodde någon annanstans och hjälpte aldrig Charity med föräldraskapet. Samtliga av Mahalias far- och morföräldrar föddes som slavar, hennes farföräldrar på en risplantage och hennes morföräldrar på en bomullsplantage i Pointe Coupee Parish cirka 160 km norr om New Orleans.Jackson and Wylie, s. 11–28.Goreau, s. 3–15. Charitys äldre syster, Mahala "Duke" Paul, var hennes dotters namne, och delade stavningen utan "I". Duke tog emot Charity och deras fem andra systrar och barn i sitt läckande skjul med tre rum på Water Street i New Orleans sextonde distrikt. Familjen kallade Charitys dotter för "Halie"; hon räknades som den 13:e personen som bodde i moster Dukes hus. När Charitys systrar fick arbete som hembiträden och kokerskor lämnade de Duke, men Charity stannade kvar med sin dotter, Mahalias halvbror Peter och Dukes son Fred. Mahalia föddes med hjulbenthet och infektioner i båda ögonen. Hennes ögon läkte snabbt, men hennes moster Bell behandlade hennes ben med fetvattenmassage utan resultat. Under sina första år fick Mahalia smeknamnet "Fishhooks" på grund av sina böjda ben.Burford 2019, s. 33–64.
Familjen Clark var hängivna baptister och gick i den närbelägna Plymouth Rock Baptist Church. Sabbaten följdes strikt, hela huset stängde på fredagskvällar och öppnade inte igen förrän på måndag morgon. Som medlemmar i kyrkan förväntades de delta i gudstjänster, delta i aktiviteter där och följa en uppförandekod: ingen jazz, inga kortspel och inget "high life": dricka eller besöka barer eller juke joints. Dans var endast tillåtet i kyrkan när man var påverkad av anden. Vuxenkören på Plymouth Rock sjöng traditionella protestantiska psalmer, vanligtvis skrivna av Isaac Watts och hans samtida. Jackson njöt mer av musiken som sjöngs av församlingen. Dessa sånger skulle radas upp: ropas ut från predikstolen, och församlingen skulle sjunga tillbaka den. De hade en starkare rytm, accentuerad med klappningar och fotstampningar, vilket Jackson senare sa gav henne "studsen" som hon bar med sig årtionden senare. Hon gick plikttroget med i barnkören vid fyra års ålder.Broughton, s. 53. Granne med Dukes hus låg en liten pingstkyrka som Jackson aldrig besökte, men hon stod utanför under gudstjänsterna och lyssnade hänfört. Musiken här var högre och mer sprudlande. Församlingen inkluderade "jubilees" eller uptempo spirituals i sin sång. Skrik och stampande var vanligt förekommande, till skillnad från i hennes egen kyrka. Jackson mindes senare: "Dessa människor hade ingen kör eller orgel. De använde trumman, cymbalen, tamburinen och ståltriangeln. Alla där inne sjöng, och de klappade och stampade med fötterna och sjöng med hela kroppen. De hade ett beat, en rytm som vi höll fast vid från slaveriets dagar, och deras musik var så stark och uttrycksfull. Jag fick tårar i ögonen av den."Broughton, s. 52–53.
När Jackson var fem år blev hennes mor sjuk och dog, orsaken är okänd. Tant Duke tog emot Jackson och hennes halvbror i ett annat hus på Esther Street. Duke var tillbakahållen och sträng med ett beryktat temperament. Jackson delade sin tid mellan att arbeta, vanligtvis skura golv och göra mossfyllda madrasser och rottingstolar, leka längs vallarna och fånga fisk och krabbor och sjunga med andra barn, och tillbringa tid i Mount Moriah Baptist Church där hennes farfar ibland predikade. Heltidspastorn där höll predikningar med en sorgsen "sångton" som Jackson senare sa skulle tränga in i hennes hjärta, och menade att det starkt påverkade hennes sångstil.Burford 2020, s. 27. Kyrkan blev ett hem för Jackson där hon fann musik och trygghet; Dit flydde hon ofta för att undkomma sin mosters humör. Hon gick på McDonough School 24, men var tvungen att vikariera för sina olika mostrar om de var sjuka, så hon gick sällan en hel vecka i skolan. När hon var 10 år behövde familjen henne mer hemma. Hon hoppade av och började tvätta.Jackson and Wylie, s. 29–38.Goreau, s. 15–25.
Jackson arbetade och gick i kyrkan på onsdagskvällar, fredagskvällar och större delen av dagen på söndagar. Redan vid 12 års ålder hade hon en stor röst och gick med i juniorkören. Hon var omgiven av musik i New Orleans, oftare blues som strömmade ut ur hennes grannars hus, även om hon var fascinerad av begravningsprocessioner som återvände från kyrkogårdar när musikerna spelade livlig jazz. Hennes äldre kusin Fred, som inte lät sig skrämmas av Duke, samlade på uppteckningar av båda slagen. Familjen hade en grammofon och medan moster Duke var på jobbet spelade Jackson skivor av Bessie Smith, Mamie Smith och Ma Rainey och sjöng med medan hon skurade golv. Bessie Smith var Jacksons favorit och den hon oftast härmade.
Jacksons ben började räta ut sig av sig själva när hon var 14 år, men konflikterna med moster Duke avtog aldrig. Spöstraff förvandlades till att hon kastades ut ur huset för förolämpningar och fabricerade förseelser och tillbringade många nätter hos en av sina mostrar i närheten. Den slutliga konfrontationen fick henne att flytta in i ett eget hyreshus i en månad, men hon var ensam och osäker på hur hon skulle försörja sig. Efter att två mostrar, Hannah och Alice, flyttat till Chicago, uppmanade Jacksons familj, som var oroliga för henne, Hannah att ta henne med sig tillbaka dit efter ett Thanksgiving-besök.Goreau, pp. 39–51.
Gospelmusikens uppkomst i Chicago (ca 1928 – ca 1931) En mycket kall december anlände Jackson till Chicago. Under en vecka hade hon en eländig hemlängtan och kunde inte röra sig från soffan förrän på söndagen när hennes mostrar tog henne till Greater Salem Baptist Church, en miljö som hon kände sig hemma i direkt, och senare sa att det var "det mest underbara som någonsin hänt mig".Jackson and Wylie, s. 49. När pastorn kallade församlingen att vittna, eller förkunna sin upplevelse med Gud, blev Jackson drabbad av anden och började med en livlig tolkning av "Hand Me Down My Silver Trumpet, Gabriel" inför en imponerad men något förvirrad publik. Kraften i Jacksons röst var uppenbar, men församlingen var ovan vid ett så livligt framförande. Hon blev ändå inbjuden att gå med i den 50 man starka kören och en sånggrupp bestående av pastorns söner, Prince, Wilbur och Robert Johnson samt Louise Lemon. De uppträdde som en kvartett, Johnson Singers, med Prince som pianist: Chicagos första svarta gospelgrupp. Till en början var de värdar för välbekanta program där de sjöng på sociala tillställningar och musikaler på fredagskvällar. De skrev och framförde moraliska skådespel i Greater Salem med offergåvor som gick till kyrkan.Jackson and Wylie, s. 39–50.Goreau, s. 51–61.Darden, s. 211.
Jacksons ankomst till Chicago skedde under den stora migrationen, en massiv förflyttning av svarta sydstatare till städer i norr. Mellan 1910 och 1970 flyttade hundratusentals svarta från landsbygden till Chicago och förvandlade en stadsdel på South Side till Bronzeville, en svart stad i staden som mestadels var självförsörjande, välmående och myllrande på 1920-talet. Denna rörelse orsakade vit flykt med vita som flyttade till förorterna, vilket lämnade etablerade vita kyrkor och synagogor med minskande medlemmar. Deras inteckningar togs över av svarta församlingar som hade goda möjligheter att bosätta sig i Bronzeville. Medlemmarna i dessa kyrkor var, med Jacksons term, "societetsnegrer" som var välutbildade och ivriga att bevisa sin framgångsrika assimilering i det vita amerikanska samhället. Musikgudstjänsterna var ofta formella och framförde högtidligt framförda psalmer skrivna av Isaac Watts och andra europeiska tonsättare. Att ropa och klappa händerna var i allmänhet inte tillåtet eftersom det ansågs ovärdigt. Specialprogram och musikaler tenderade att innehålla sofistikerade körarrangemang för att bevisa körens kvalitet.Harris s. 91–116.Marovich, s. 17–20.Jackson and Wylie, s. 60–69.