Ladusvala

Ladusvala (Hirundo rustica) är den mest spridda fågelarten i familjen svalor. Ladusvalan är en tätting med ett distinkt utseende med blå ovansida, lång, djupt delad stjärt och böjda spetsiga vingar. Den förekommer i Europa, Asien, Afrika och Amerika. s. 164-169

Arten delas oftast in i sex underarter, vilka häckar över norra halvklotet. Fyra av dessa är utpräglade flyttfåglar och deras vinterkvarter täcker stora delar av södra halvklotet ända till centrala Argentina, Kapprovinsen i Sydafrika och norra Australien. Dess vidsträckta utbredning medför att den globala populationen av ladusvala inte är hotad.

Ladusvalan är en fågel som trivs i öppna landskap. Den bygger ett skålformigt rede, av bland annat lera, i lador eller liknande byggnader och livnär sig av insekter som den fångar i flykten.

Denna art lever i nära anslutning till människor, och dess vana att äta insekter har medfört att människorna ofta haft en tolerant inställning till arten. Detta stärktes förr även av vidskepliga föreställningar kring fågeln och dess bo. Det finns många hänvisningar till ladusvalan i litterära och religiösa verk, både på grund av att den lever i människans närhet och på grund av dess tydligt märkbara årliga flyttning.

Systematik och utbredning Ladusvalan beskrevs taxonomisk första gången 1758 av Linné i Systema Naturae, under namnet Hirundo rustica, med karakteriseringen H. rectricibus, exceptis duabus intermediis, macula alba notatîs.(latin) Hirundo är det latinska ordet för "svala" och rusticus betyder "lantlig".uk.rec.birdwatching, scientific bird names explained. Läst 28 November 2007 Denna art är den enda i släktet vars utbredning sträcker sig till Amerika, medan flertalet Hirundo-arter hör hemma i Afrika.

Det finns få taxonomiska problem inom släktet, men guineasvala (Hirundo lucida), som hör hemma i Västafrika, Kongobäckenet och Etiopien, behandlades tidigare som underart av ladusvalan. Guineasvala är något mindre än ladusvalan, har smalare blått bröstband och den adulta fågeln har kortare stjärtpennor. I flykten ser den också blekare ut undertill än ladusvalan gör. Det förs dock diskussioner kring ladusvalans uppdelning i underarter. sid. 279

Utbredning Arten häckar över stora delar av norra halvklotet, som längst söderut kring Hongkong, och övervintrar i tropiska regioner på södra halvklotet i Sydamerika, Afrika, Indien, Sydostasien och nordvästra Australien. Dess vidsträckta utbredning innebär att ladusvalan inte är hotad, fastän det kan förekomma lokala minskningar av populationer på grund av specifika hot, som uppförandet av en internationell flygplats nära Durban.

Som kan förväntas av en långflyttare har fågeln förekommit som gäst på så skilda platser som Hawaii, Bermuda, Grönland, Tristan da Cunha och Falklandsöarna.

Migration Ladusvalan flyger under hösten till sina vinterkvarter. Förflyttningarna sker huvudsakligen under dagtid vilket skiljer arten från de flesta andra mindre flyttfåglar i ordningen tättingar. Enda undantaget är migrationen över stora öknar som sker under natten. Hos ungdjur och ibland även hos adulta exemplar förekommer längre pauser som kan vara i några veckor. Individer från den nordeuropeiska populationen behöver i genomsnitt 10 veckor för att nå fram till södra Afrika. Där skapar de stora kolonier i ganska begränsade revir. I Botswana observerades till exempel cirka en miljon ladusvalor i ett område med 34 träd. Det motsvarar ungefär exemplar per träd. Vårens migration till artens häckningsområden tar bara fem till sex veckor för samma population.

Förekomst i Sverige thumb|Ladusvala. thumb|Ladusvalor samlas ofta i stora flockar för att putsa sig thumb||Två juveniler. Ladusvalan är Sveriges vanligaste svala. Den häckar över hela landet ända upp till Torne lappmark i norr. Den är allmän i södra och mellersta Sverige, men mer sparsam i Norrland. De svenska ladusvalorna övervintrar i mellersta och södra Afrika och de återkommer till Sverige som den tidigaste svalan i slutet av april eller början av maj.

Underarter och deras utbredning Sex underarter av ladusvala är allmänt erkända. I Östasien har ytterligare ett antal alternativa former föreslagits, däribland saturata av Robert Ridgway 1883, kamtschatica av Benedykt Dybowski 1883 och mandschurica av Wilhelm Meise 1934. Med anledning av dessa formers osäkra giltighet, följer denna artikel framställningen hos Turner och Rose. thumb|H. r. rustica i Polen europeisk ladusvalaSverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18 H. r. rustica, den europeiska nominatunderarten, häckar i Europa och Asien, så långt norrut som Polcirkeln, söderut till Nordafrika, Mellanöstern och Sikkim och österut i Ryssland till Jenisej. Den flyttar på bred front för att övervintra i Afrika, Arabiska halvön och Indiska halvön. De ladusvalor som övervintrar i södra Afrika kommer från Eurasien till åtminstone 91°E, och har uppmätts överbrygga 11660 kilometer under sin årliga flyttning.

H. r. transitiva beskrevs av Ernst Hartert 1910. Den häckar i Mellanöstern från södra Turkiet över Syrien, Libanon, västra Jordanien till Israel och är delvis stannfågel, medan andra delar av populationen övervintrar i Östafrika.

H. r. savignii, den bofasta egyptiska underarten, beskrevs av James Stephens 1817 och fick sitt namn efter den franske zoologen Marie Jules César Savigny. Den bebor Nildeltat till Luxor i söder.

H. r. gutturalis, som beskrevs av Giovanni Antonio Scopoli år 1786, har vitaktig undersida och brutet bröstband. Den häckar från östra Himalaya till Japan och Korea. Den övervintrar över tropiska Asien från Indien och Sri Lanka österut till Indonesien och Nya Guinea. Ett ökande antal fåglar övervintrar i Australien. Den hybridiserar med H. r. tytleri i Amurområdet. Det anses att de två östasiatiska formerna en gång var geografiskt avskilda, men de boplatser som erbjöds av expanderande mänsklig bosättning tillät deras utbredningsområden att överlappa varandra. H. r. gutturalis flyttar till Alaska och Washington,

H. r. tytleri, som först beskrevs av Thomas Jerdon år 1864 och fick sitt namn från den brittiske soldaten, naturforskaren och fotografen Robert Christopher Tytler. Den häckar i centrala Sibirien söderut till norra Mongoliet, Manchuriet och Kamtjatka, och övervintrar från östra Bengalen österut till Thailand och Malaysia.

H. r. erythrogaster, som beskrevs av Pieter Boddaert 1783, häckar över hela Nordamerika, från Alaska till södra Mexiko, och flyttar till Små Antillerna, Costa Rica, Panama och Sydamerika för att övervintra. Möjligen övervintrar några i de sydligaste delarna av häckningsutbredningen. Denna underart flyttar genom Centralamerika på smal front och är därför vanlig på genomresa i lågländerna vid båda kusterna.<ref name=Stiles

Förvånansvärt nog har DNA-analyser visat att ladusvalor från Nordamerika koloniserade Bajkalområdet i Sibirien, vilket är den motsatta riktningen för spridning mot den brukliga vad gäller Nordamerika och Eurasien.

Utseende och läte En adult hane av den europeiska nominatformen H. r. rustica är 17–19 centimeter lång inklusive 2–7 centimeter långa yttre stjärtpennor. Den har ett vingspann på 32–34,5 centimeter och väger 16–22 gram. Den har skimrande stålblå ovansida och rödbrun panna, haka och strupe, som avskiljs från de smutsvita underdelarna av ett brett mörkblått bröstband. Den känns igen på att de yttre stjärtpennorna är mycket långa, vilket gör stjärten mycket djupt kluven. Ving- och stjärtpennorna är svarta, de båda mellersta stjärtpennorna enfärgade, de övriga med en vit fläck i inre fanet.

Honan liknar hanen, men de yttre stjärtpennorna är kortare, det blåa på ovansidan och bröstbandet är mindre glänsande och underdelarna är blekare. Honan har också mindre rödbrunt på strupen och pannan. Juveniler är brunare och har blekt rödbeiget ansikte och vitare underdelar. Den saknar också den adulta fågelns långa stjärtpennor.

Dräktskillnader hos underarterna thumb|H. r. gutturalis fotograferade i Japan. thumb|H. r. erythrogaster (hona) fotograferad i Kanada. Notera det smala bröstbandet och den ljusa undersidan med orange anstrykning. H. r. transitiva har orangeröd undersida och ett brutet bröstband. H. r. savignii liknar transitiva, som också har orangeröd undersida, men savignii har ett fullständigt brett bröstband och djupare röd färgton på undersidan. H. r. gutturalis liknar nominatformen med sin vitaktiga undersida men den har ett något smalare bröstband. H. r. tytleri har djupt orangeröd undersida och ofullständigt bröstband. H. r. erythrogaster (adult hane) har orangeröd undersida och ofullständigt smalt bröstband. Den adulta honan är vitare på undersidan med bara en tillstymmelse till oranget och juvenilen är rosafärgad undertill. Den nordamerikanska underarten har även kortare stjärtpennor än den eurasiska nominatformen.

Förväxlingsmöjligheter med andra arter Den karakteristiska kombinationen av ett rött ansikte och blått bröstband gör den adulta ladusvalan lätt att skilja från de afrikanska Hirundo-arterna. Det mörka bröstbandet är också den karaktär som särskiljer den från välkomstsvala (Hirundo neoxena) som den vintertid har överlappande utbredningsområde med på Nya Zeeland och i norra Australien och från kustsvala (Hirundo tahitica) som den vintertid har överlappande utbredningsområde med i de tropiska områdena av södra Asien. Den senare arten har också en kortare och mindre kluven stjärt. I Afrika kan den juvenila ladusvalans korta stjärtpennor orsaka förväxling med juvenila guineasvala (Hirundo lucida), men den senare har smalare bröstband och mer vitt på stjärten.

Läte Ladusvalans sång är ett glatt kvittrande, som ofta slutar med su-siir med den andra tonen högre än den första men med sjunkande tonhöjd. Bland ropen finns witt eller witt-witt och ett högljutt splii-plink när fågeln är upphetsad. Varningslätena är bland andra ett skarpt siflitt för predatorer som katter och ett flitt-flitt för rovfåglar som lärkfalken. Ladusvalan är ganska tyst i vinterkvarteren.

Ekologi Biotop thumb|I Kolkata. Ladusvalan föredrar öppna landskap med låg växtlighet, såsom betesmarker, ängar och jordbruksmark, helst med vatten i närheten. Den undviker områden med mycket skog eller branter samt tättbebyggda platser. Att öppna byggnader, som lador, stall eller kulvertar, som ger häckningsplatser, och exponerade platser, som ledningar, takkrön eller nakna grenar att sitta på, finns tillgängliga är också viktigt i fågelns val av häckningsområde.

Den häckar på norra halvklotet från havsnivån till vanligen 2700 meter, men till 3000 meter i Kaukasus och Nordamerika, och saknas endast i öknar och de kalla nordligaste delarna av kontinenterna. Över en stor del av dess utbredningsområde undviker den städer, och i Europa ersätts den i stadsområden av hussvalan. På Honshu är dock ladusvalan en mer urban fågel, medan rostgumpsvala (Cecropis daurica) ersätter den som den lantliga arten.

På vintern är ladusvalan kosmopolitisk i sitt val av biotop, och undviker endast täta skogar och öknar. Den är vanligast i öppna landskap med låg växtlighet, som savann och ranchland, och i Venezuela, Sydafrika och Trinidad och Tobago beskrivs den som särskilt dragen till brända eller skördade sockerrörfält och avfallet från sockerröret. sid. 315-6 Enskilda fåglar tenderar att återvända till samma vinterkvarter varje år och samlas från ett stort område för att sova gemensamt i vassruggar. Det har observerats att ladusvalan har häckat i de mer tempererade delarna av sin vinterutbredning, såsom bergen i Thailand och i centrala Argentina. sid. 234

Häckning thumb|Ungar och ägg i ett rede fodrat med hästhår. thumb|Ägg av ladusvala.