Blåmes (Cyanistes caeruleus) är en fågelart inom ordningen tättingar i familjen mesar. Den lilla fågeln är med sin blågula fjäderdräkt rätt enkel att känna igen och mycket vanlig i stora delar av Europa. Blåmesens habitat är löv- och blandskog, men den återfinns också i parker och trädgårdar. Utöver Europa förekommer den i angränsande delar av Asien. Populationen i Nordafrika och på Kanarieöarna har tidigare kategoriserats som en underart till blåmesen, men betraktas idag oftast som den egna arten koboltmes.
Blåmesen föredrar animalisk föda, framför allt insekter och spindlar. Utanför häckningsperioden ökar betydelsen av frön och annan vegetabilisk föda. Blåmesen är påfallande skicklig i sitt sökande efter föda. Den kan klamra sig fast vid de yttersta grenarna på träd och även hänga upp och ner när den söker föda. Blåmesar häckar oftast i trädhål, men även fågelholkar. Huvudkonkurrent om häckningshål och vid födosök är den betydligt större talgoxen.
Systematik Blåmesen är en tätting som tillhör familjen mesar. Tidigare placerades den i det stora släktet Parus, men numera delas detta släkte upp i ett antal släkten och blåmesen placeras i släktet Cyanistes. Den har därför det vetenskapliga namnet Cyanistes caeruleus.
Blåmesen är nära besläktad med azurmesen som har sin utbredning öster om blåmesen. Dessa båda arter hybridiserar i Europeiska Ryssland där de båda taxonen möts. Denna hybridform kallas C. pleskii och det finns indikationer på att den var mycket vanligare förr.Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
Vissa auktoriteter delade tidigare upp blåmesen i så mycket som ett femtontal underarter. 2003 meddelade SOF att arten blåmes skulle delas upp i två arter på grund av skillnader i morfologi, läte och genetiska data. De två arterna är blåmes med nio underarter som häckar i Europa och västra Asien, och koboltmes som häckar på Kanarieöarna och i nordvästra Afrika. Med denna uppdelning utgör blåmesen en systerart till azurmesen, och dessa båda bildar tillsammans en systergrupp till koboltmesen.Walter Salzburgera, Jochen Martensc & Christian Sturmbauer (2002) Paraphyly of the Blue Tit (Parus caeruleus) suggested from cytochrome b sequences, Molecular Phylogenetics and Evolution Vol.24, nr.1, sid:19-25 , läst 2008-08-19
Se vidare Underarternas utbredning och morfologiska olikheter.
Utseende miniatyr|Adult blåmes Blåmesen är en liten mes med ett runt huvud som liksom sitter nedtryckt på kroppen så att den ger ett halslöst intryck. Den är mellan 10,5 och 12 cm lång, har ett vingspann på 18 till 20 cm och väger cirka 11 gram. Den är betydligt mindre än talgoxen. De ljusblå delarna av fjäderdräkten på huvudet och ovansidan förekommer inte hos någon annan tätting i Mellaneuropa vilket gör den rätt enkel att artbestämma. Dess bröst, buk och undergump är ljusgul. Den har en mörkblå ögonmask och hjässan är blå. Fjädrarna i hjässområdet kan resas till en låg, trubbig tofs. Den har en mörkblå krage som sträcker sig runt hela huvudet. Den mörkt hornbruna näbben är jämfört med de besläktade arternas kort och hög. Regnbågshinnan är brun, fötterna är mörkt blågrå och klorna grå. Den adulta fågeln har vita kinder och vitt ovanför ögonmasken medan juvenilen, på dessa ställen, är färgad i ljusgult. thumb|left|Äldre juvenil.
Fjäderdräkten hos nominatformen av blåmes har ett mycket typiskt mönster, som genom frånvaron av svarta fjäderpartier tycks mindre kontrastrikt än hos de övriga underarterna. Pannan är vit från näbbroten till främre ögonvrån och övergår på ovansidan i den karakteristiska ljusblå hättan. Från näbbroten sträcker sig ett smalt, svart ögonbrynsstreck till det mörkblå nackbandet, som avgränsas från den ljusblå hjässan av ett vitt streck. De likaså vita kinderna avgränsas framtill av en svart strupfläck och åt bröstet av en svartblå halsring. thumb|Yngre blåmes med föda i näbben Ryggen och axlarna är dovt grönaktiga, där färgtonen varierar mellan de olika underarterna. Övergumpen är gråblå. De ljusblå stjärtfjädrarna är vid fjäderspolen i regel mycket mörka och har delvis en vit kant eller rand. Bröst, sidor och buksidor är lysande gula, men fjäderfärgningen kan variera mycket starkt mellan individer. På mitten av undersidan finns ett svart längsstreck, som dock ibland kan vara täckt av de omgivande gula fjädrarna. Vingarna är på ovansidan blå med ett vitt vingband, medan de enskilda hand- och armpennorna är flerfärgade. Blåmesar med avvikande färgning är ytterst sällsynta.Föger, Pegoraro: Die Blaumeise, Allgemeine Charakterisierung, Altvögel, sida 20–26
Se vidare Underarternas utbredning och morfologiska olikheter.
Ultraviolett fjäderteckning Blåmesens fjäderdräkt påvisar ett mycket utpräglat och för det mänskliga ögat osynligt dräktmönster i det ultravioletta spektrumet. Dessa färgvariationer spelar en roll vid partnerval. Det är bevisat att många fågelarter kan observera ultraviolett ljus och hos dessa arter uppvisar fjäderdräkten ofta ett reflektionsmaximum i det ultravioletta området. Det är dock en egenhet för blåmesar att de uppvisar en sorts "kodad" könsdimorfism, då könen är tydligt urskiljbara i ljusets ultravioletta spektrum i motsats till i det för människor synliga området.P. Mullen, G. Pohland: Studies on UV reflection in feathers of some 1000 bird species: are UV peaks in feathers correlated with violet-sensitive and ultraviolet-sensitive cones?. In: Ibis 105:59–68, 2008 (sammanfattning) Läs mer: Fåglars syn
Ruggning Juvenilen känns igen fram tills på hösten av sitt första kalenderår på den blekgula färgningen i huvudtrakten. Den postjuvenila ruggningen äger rum från mitten av juli till slutet av oktober och huvudfjädrarna ruggas först vid slutet av denna ruggning. Denna postjuvenila ruggning är partiell, det vill säga att vissa fjäderpartier inte ruggas. Detta resulterar i sin tur i att det går att urskilja dessa yngre individer från de adulta på den tydliga färgskillnaden mellan armpennorna, som förnyats under ruggningen, och handpennorna, som behålls. De nya armtäckarna visar därvid samma typiska blåfärgning, medan handtäckarna är mer grönaktiga.HBV Band 13/I, P. c. caeruleus, Feldkennzeichen, Beschreibung, sid 581–587Föger, Pegoraro: Die Blaumeise, Allgemeine Charakterisierung, Jungvögel, sid 26ff
De adulta fåglarna ruggar fullständigt en gång om året vilket i genomsnitt inträffar sex veckor före juvenilernas ruggning. Ruggningen påbörjas ofta när föräldrarna fortfarande är i fasen av uppfödningen av ungarna. Ruggningen tar 115 till 120 dagar, vilket för en fågel av denna storlek är ovanligt länge. Ruggningsschemat liknar det hos de flesta andra tättingarna.Föger, Pegoraro: Die Blaumeise, Mauser, sid 96ff
thumb|Sekundära könskännetecken i befjädringen, ovan hane, undertill hona
Könsbestämning Könen är lika men det förekommer en subtil könsdimorfism, men inte alla individer kan entydigt bestämmas efter dessa. De kännetecken i fjäderdräkt som ger mest hjälp för att skilja könen åt är bredden och färgningen på halsbandet och färgintensiteten på den blå hjässan (se bild). Dessutom har hanen mer vitt på panna, vingband och stjärtfjädrar. Däremot är könen tydligt urskiljbara i ljusets ultravioletta spektrum. Se ovan.
Mått och vikt I genomsnitt är hanar större än honor, men det finns ett överlappningsområde. De olika underarterna uppvisar ansenliga storleksskillnader, vilket visar sig vid jämförelse av vingspann. Fåglarna från västra, centrala och norra Europa är i genomsnitt större än sina släktingar i Medelhavsområdet. Även inom nominatformen avtar vingspannet från nordost till sydväst. I riktning mot sydost finns däremot en tendens till längre vingar, framför allt hos underarterna i Mellanöstern. Hos nominatformen ligger vinglängden hos hanen mellan 65 och 71 millimeter, och hos honan mellan 62 och 67 millimeter. Stjärtens längd uppgår i genomsnitt till 51,5 millimeter hos hanar, hos honor 49,6 millimeter.
I genomsnitt är hanar tyngre än honor. Blåmesarnas vikt genomgår kraftiga årstidsvisa skiftningar. Den når sitt maximum under tidig vinter, hos honor kort före äggläggningen, som är den enda tidpunkt då de är tyngre än hanar. Om tillgången på näring är tillräcklig är vikten högst under stränga vintrar. Djur från Skandinavien väger mer än centraleuropeiska. I Finland är medianvikten 12,1 gram för hanar och 11,4 för honor, medan den i östra Tyskland är 11,5 respektive 11,0 gram.
Läte Blåmesens typiska revirsång börjar med två till tre höga (runt 8 kHz), mycket lika läten som ofta transkriberas med "sisi" eller "sisisi". På dessa följer en drill i något djupare tonläge, som består av 5 till 15, i undantagsfall ända upp till 25 kortare element. Dessa strofdelar är i jämförelse med dem hos andra mesar ganska likformiga. Den finns dock också en strofform som kan förväxlas med talgoxens sång. Mellan inledningen och drillen inskjuts ibland en mellandel, som består av små men mycket variabla element. Ibland uppradas dessa strofer, som består av två eller tre fraser, omedelbart på varandra. Den avslutande ljudraden förkortas då ofta.
En hane förfogar över tre till åtta olika sådana stroftyper. Även honor framför ibland revirsång, möjligen då de invecklas i territoriella konflikter. Den typiska drillen vid slutet av strofen förekommer mer sällan hos fåglarna i Medelhavsområdet. Detta hänger uppenbarligen samman med att det där i motsats till i Nord- och Mellaneuropa inte finns någon så stark konkurrenssituation med talgoxen. Hos de nordligare blåmesarna tycks drillen behövas för att avgränsa sången från talgoxens, då det har kunnat visas experimentellt att talgoxar reagerar lika starkt på blåmessång utan drillar som på den egna artens sång.Doutrelant et al. (2000): Effect of blue tit song syntax on great tit territorial responsiveness an experimental test of the character shift hypothesis . Behavioral Ecology and Sociobiology 48: 119–124.
Bland blåmesens läten är två olika typer av varningsläten mycket betydande, som kan särskiljas tydligt. Varningslätet vid flygande predatorer är ett mycket högt, långt utdraget "ii". Detta varningsläte är mycket likt det som yttras av andra tättingar i en jämförbar situation och förstås även över artgränser. Ett annat viktigt läte hos blåmesar hörs vid starkt upprördhet, vid territoriella konflikter, vid annalkande fiender på marken och vid mobbning mot sittande rovfåglar. Detta andra varningsläte visar ingen så stark överensstämmelse mellan olika arter, men uttyds troligen riktigt även av andra arter.HBV Band 13/I, P. c. caeruleus, Stimme, sid 589–596
Utbredning Blåmesen finns i stora delar av Europa och västra Asien. Blåmesens utbredningsområde är förutom två små områden i norra och södra Iran begränsat till Västra palearktis. Den förekommer över hela Europa förutom i norr och på höga höjder i Alperna och förmodligen även i vissa bergskedjor på Balkan, men för de senare finns för många platser endast ofullständiga data.Föger, Pegoraro: Die Blaumeise, Verbreitung, sid 12f Ett fynd från april 2020 finns även från Cypern.Tarsiger.com Fynd av blåmes i Västpalearktis