Storgatan är huvudgatan i stadskärnan av Södertälje i Södermanland och Stockholms län. Gatan löper från Olof Palmes plats över Stora Torget och vidare till Snäckviken.
Fram till 600-talet fanns ett farbart sund mellan Mälaren och Östersjön som med landhöjningen sedermera smalnade av så båtar nu behövde släpas över grundet. Det uppgrundande sundet motsvarar den moderna Storgatans sträckning. Ett samhälle som levde på omlastning av varor, med Storgatan som medelpunkt, uppstod. Storgatan kan avläsas på den äldsta kartan av Södertälje från 1648.
Under 1600-talet drabbades Södertälje av två stora stadsbränder; 1630 och 1650. Efter branden 1650 var förödelsen stor, och återuppbyggnaden skedde enligt en reglerad stadsplan av Anders Torstensson. Staden fick ett rutnätsmönster med Storgatan som mittaxel, vilket fortfarande dominerar stadskärnan. På grund av den stora befolkningstillväxten var de små trähusen i stadskärnan inte längre tillräckliga vid 1950-talet. Från 1959 uppfördes nya varuhus längs en del av Storgatan, den breddades, och gjordes till bilfri gågata på dessa södra del vid högertrafikomläggningen 1967.
Storgatan är Södertäljes huvudgata, och utgör tillsammans med andra närliggande gator stadens kommersiella mittpunkt. Tillsammans med Järnagatan bildar den det huvudsakliga gångstråket i nord/sydlig riktning genom stadskärnan.
Gatan har en varierande bebyggelse, där fastigheterna i dess början samt ovanför Stora Torget är från 1800-talets senare del samt början på 1900-talet. Den bilfria delen kantas av varuhus uppförda från sena delen av 1950-talet till 1970-talet. Storgatan har också några av stadens allra äldsta byggnader i form av Sankta Ragnhilds kyrka från 1100-talet och Rådhuset från 1734. På gatans norra del har byggnader tillommit under 1990- och 2010-talen.
Längs gatan finns flera gallerior och varuhus, exempelvis Varuhuset Kringlan samt byggnader som har arkader och butikslokaler i markplan. Storgatan har flera kulturella institutioner som Konsthallen, Södertälje stadsbibliotek och vetenskapsmuseet Tom Tits Experiment, samt offentlig förvaltning som Södertälje tingsrätt i tingshuset.
Historia Äldre historia
På platsen där Södertälje idag ligger fanns ett farbart sund mellan Mälaren och Östersjön fram till 600-talet. Efter hand gjorde landhöjningen att sundet samlade av, och en ås uppstod i mitten. På åsen uppstod den första bebyggelsen som lade grunden för Telge, som platsen då kallades. Då det inte längre gick att segla förbi platsen fick båtar nu släpas över landtungan, alternativt omlastas till annan båt på andra sidan. Den gamla farleden genom Södertälje hade inte samma sträckning som dagens kanal, utan motsvaras istället av Storgatans sträckning.
Trots uppgrundningen av sundet var leden genom Telge ändå den kortaste förbindelsen mellan Mälaren och havet. Förbindelsen var en viktig förutsättning för att en handelsplats som Birka skulle kunna uppstå. Möjligen var den första bosättningen i Telge en postering för att kunna hjälpa till att dra båtar över en led motsvarande dagens Storgatan, lasta om och skydda vid överfall. Människor flyttade till platsen för att delta i arbetet och Telge kom att bli en viktig lastplats, handelsplats och mötesplats. Ur dessa förutsättningar har staden vuxit fram.
Från 1100-talet byggdes de första delarna av Sankta Ragnhilds kyrka utmed det som idag är Storgatan. På den äldsta kartan av Södertälje från 1648 kan Storgatans sträckning utläsas, inklusive dess förlängning i Järnagatan. Det medeltida torget låg norr om kyrkan och gatusträckningarna var oregelbundet formade. Rakt genom staden gick huvudgatan som i dag har sin motsvarighet i Storgatan. Staden har successivt växt ut från Storgatan och Saltsjöhamnen.
Södertälje fick stadsprivilegier på 1300-talet, vilket gör det till en av de äldsta städerna i Sverige. Från skriftliga källor vet man att staden, förutom bostäder och kyrkan, hade ett rådhus och ett gilleshus. Den enklare bebyggelsen i kvarteren runt Storgatan bestod förmodligen av små timrade stugor med torvtak.
Stadens namn var ursprungligen endast Telge (flera stavningsvarianter har förekommit, bland andra Telje, Tælghia, Tælge). 1622 lades prefixet ”söder” till i samband med grundandet av Norrtälje. Stadens namn har med tälja att göra, något som är inskuret, i det här fallet i de vikar som möts på vardera sida om Storgatan.
Rutnätsplan i stadskärnan efter branden 1650
Staden drabbades av två bränder under 1600-talet: 1630 och 1650. Efter stadsbranden 1650 var förödelsen omfattande, och en stor del av bebyggelsen var utplånad. Efter branden genomfördes reglering av stadens gator och kvarter efter planer av Anders Torstensson. Det medeltida, oregelbundna gatunätet med fritt formade kvarter ersattes då av stormaktstidens rutnätsmönster. I och med denna förändring försköts också tyngdpunkten från det gamla torget norr om kyrkan till Stora Torget söder om kyrkan. Planen var uppbyggd kring Storgatan som huvudgata vilken utgjorde mittaxel i bebyggelsen.
Det finns inga samtida beskrivningar av bebyggelsen som växte upp efter branden, men troligen var envåningshus av omålat timmer med torvtak den vanligaste hustypen vid Storgatan, där köpmän och bättre bemedlade hantverkare uppförde sina gårdar.
1600-talets rutnätsplan dominerar fortfarande stadens centrala delar, och var i stort sett oförändrat fram till 1960-talets citysanering av centrala Södertälje.
1719 drabbades Södertälje av Rysshärjningarna och en stor del av stadens bebyggelse brann. Ett nytt rådhus uppfördes vid Stora Torget, då utmed Storgatans västra sida (men flyttades 1982 till sin nuvarande plats på torgets östra sida). Efter rysshärjningarna började staden åter uppbyggas med utgångspunkt från Storgatan, och handelsmän börjar nu uppföra hus i två våningar. Hus uppfördes med långsida mot gatan med fähus och uthus på innergården. Gårdarna hägnades av plank eller staket, med grindar och inkörsportar från gatan. Vid tiden trängdes hantverkarnas och småborgarnas hus undan mot tvärgator och stadens utkanter.
Även om merparten av husen från tiden är rivna finns historiska källor som berättar om 1700-talets bebyggelse. Fram till 1880 var bebyggelsen kring Stora Torget med den genomkorsande Storgatan enhetligt bebyggt med tvåvåningshus i trä som var försedda med panel och målade i ljus oljefärg. Även enklare hus i området kläddes i panel från mitten av 1800-talet.
Ny byggnadsordning från 1800-talet 1809 antogs en ny brand- och byggnadsordning. Den syftade främst till att förebygga eldsvådor, men även estetiska frågor beaktades. Nya byggnads- och brandordningar i Södertälje stadfästes 1830. Den nya byggnadsordningen var lik den tidigare men mer omfattande. Måtten för nyanlagda gators utökades, och bostadshus av trä fick nu endast uppföras i två våningar med uthus i en våning.
De för tiden förnämsta byggnaderna uppfördes längs Storgatan och Järnagatan och bestod fortfarande till största delen av tvåvåningshus i trä. Storgatan fick som huvudgata många av köpmännens handelsgårdar med butik i bottenvåningen och bostäder ovanpå. Inne på gårdarna byggdes uthus och stall. Köpmanshusen var timrade, panelade och hade brutna tak. Vid tiden fanns det fortfarande få stenhus i staden.
Från 1860-talet började stenhus byggas. Det första flerfamiljshuset i sten uppfördes på Järnagatan 1864. En ny byggnadsordning från 1873 ställde också högre krav än tidigare. En ny minimumbredd på gator fastställdes till 40 fot, och de skulle nu utrustas med rännsten och trottoar. Hus fick inte heller längre täckas med torv eller näver. 1874 fick staden en byggnadsnämnd. Per Georg Sundius utformade en stadsplan för Södertälje 1876, vilken fastställdes 1880.
Mot slutet av 1800-talet kommer stenhus allt mer att ersätta den äldre träbebyggelsen. I och med järnvägens tillkomst 1860 och anläggandet av centralstationen kom tyngdpunkten i staden gradvis att förskjutas från Stora Torget i riktning mot stationen. Vid denna tid blev stråket med södra delen av Storgatan och Järnagatan stadens kommersiella centrum.
En ny stadsplan utarbetades av Per Olof Hallman 1903, vilken vidareutvecklades av Cyrillus Johansson och Albert Lilienberg 1920. Utmed Storgatan och Järnagatan uppfördes representativa bostadshus i sten i flera våningar. På 1910-talet uppfördes hus i nationalromantisk stil, bland annat det Mathsonska huset på Storgatan.
Från 1928 var gatubelysningen i staden helt elektrifierad.
Mellan 1926 och 1943 fanns ingen fast stadsarkitekt anställd. Arkitekter anlitades istället på konsultbasis. Vid tiden gjorde arkitekten Tore E:son Lindhberg gjorde arbete för att förbättra stadsbilden. 1927 påbörjades en breddning av Storgatan i samband med en tomtreglering i kvarteret Castor gjordes. En tomt i kvarteret Castor bebyggdes och i kvarteret Väduren uppfördes flera påkostade flerfamiljshus. Tore E:son Lindhberg flyttade till Södertälje 1914 och var verksam arkitekt i staden till sin död 1950.
Från 1930-talet ökade inflyttningen, och 1939 hade stadens befolkning ökat till över 15 000 invånare. 1940–1945 ökade befolkningen från 15 800 till 25 300. På grund av den kraftiga inflyttningen uppstod brist på bostäder och behov av ytterligare butikslokaler. Nya stadsplane- och byggnadsideal gjorde att friliggande lamellhus som anpassades till terräng och väderstreck byggdes. Husfasaderna var ofta i tegel eller slätputs i ljusa kulörer utan dekorationer. Castor 4 på Storgatan 2 ritades av Tore E:son Lindhberg, och uppfördes i slutet av 1930-talet. På bottenvångenen öppnade Åhlén & Holm sitt fjortonde Tempovaruhus 1939, vilket blev det första varuhuset att etablera sig i Södertälje. Castor 4 är nästan identisk med intilliggande Castor 3, men har enklare utformning.
Citysaneringen Inledande planer för Citysaneringen
miniatyr|stående|Gatuskylt utställd på Stadsmuseet på Torekällberget Vid 1950-talet ansågs inte längre förhållandena i stadskärnan ändamålsenliga och moderna. Prognoser för befolkningsutvecklingen i Södertälje stad indikerade ett invånarantal på omkring 80 000 personer 1990, jämfört med cirka 25 000 år 1950.
Ett första utkast till ny plan för området lades fram av stadsplanekontoret 1952, vilket reviderades 1956. Vid tiden var Storgatan en del av Riksettan, vilken idag motsvaras av E4, och därmed starkt trafikerad. Stadens köpmän förespråkade att fortsätta leda trafiken igenom stadskärnan, vilket ställdes mot att minska trafiken med en led förbi staden. En motorväg utanför stadskärnan började slutligen byggas, vilken ledde trafiken över kanalen via en ny bro. Trafiken längs Storgatan minskade kraftigt från dess invigning 1965.
Vid ytterligare en modifiering av planen för stadskärnan 1959 ökades volymerna på varuhallarna enligt amerikansk modell. Planen innebar en total rivning av kåkbebyggelsen i kvarteren på Storgatans östra sida och punktsaneringar på den västra. De fyra kvarteren Karlavagnen, Vega, Polstjärnan och Neptunus slogs i och med förslaget ihop till två. Förändringarna av stadskärnan under denna period benämns Citysaneringen.
Reviderade planer och nybyggnation i flera kvarter De första byggena som kan anses vara inom ramen för Citysaneringen var Kopparhuset invigt 1959 och Domusvaruhuset som öppnade 1961, båda på Storgatans västra sida.
Planförslaget från 1959 bearbetades ytterligare, och butiksytor och parkeringsmöjligheter utökades. På Storgatans östra sida projekterades två stora huskroppar med butiker i två våningar och en höghusdel med lägenheter ovanpå. Butiksägare i husen längs Storgatan som skulle rivas fick driva sina verksamheter i tillfälliga baracker på Stora Torget innan de kunde flytta tillbaka till nybyggda lokaler.