Severnaja Zemlja (; ) är en ögrupp i Norra ishavet tillhörande Krasnojarsk kraj i Ryssland. Öarna skiljs från Tajmyrhalvön i Sibirien av det 60 km breda Vilkitskijsundet. Severnaja Zemlja består av de fyra huvudöarna Oktoberrevolutionens ö, Bolsjevikön, Komsomoletsön och Pionjärön samt omkring 70 mindre öar som tillsammans har en yta på 36 700 km². Öarnas kustlinjer är steniga och branta med klippor som ibland kan nå höjder på 300 meter. Severnaja Zemljas högsta punkt på 963 meter över havet är Karpinskijglaciären på Oktoberrevolutionens ö. Tillsammans med övriga glaciärer täcker denna hälften av ögruppens yta. Förutom glaciärer kännetecknas landskapet av fjordar och djupa havsvikar.
Severnaja Zemlja var den sista ögruppen av ansenlig storlek att upptäckas; den påträffades först år 1913 av Boris Vilkitskij, som döpte territoriet till Kejsar Nikolaus II:s land. Det nuvarande namnet antogs 1926, efter bolsjevikernas maktövertagande, i syfte att undanröja kopplingen med den sista tsaren. Mellan 1930 och 1932 utforskades och kartlades Severnaja Zemlja grundligt i en expedition ledd av Georgij Usjakov. Han och de tre andra deltagarna utförde olika studier på öarna, bland annat magnetiska och astronomiska observationer samt analyser av dess flora och fauna.
Under kalla kriget undersöktes Severnaja Zemlja av en grupp geologer från ett forskningsinstitut i Leningrad, som tillsammans sammanställde en geologisk karta över öarna. Sovjetunionen upprätthöll flera forskningsstationer på Severnaja Zemlja fram till landets upplösning, då de lades ner av ekonomiska skäl. 2013 återinvigdes Primastationen på norra Bolsjevikön, som numera bemannas av omkring 20 personer inom loppet av ett år.
Ryssland största glaciärformation, Vetenskapsakademiglaciären, finns på Komsomoletsön i Severnaja Zemlja. Ögruppen är för det mesta sammankopplad med det ryska fastlandet av havsis, och nordostpassagen kan därför endast genomseglas två till tre månader om året.
Historia
Upptäckt Även om Severnaja Zemlja inte påträffades förrän 1913 hade nganasanerna och andra folkgrupper på Tajmyrhalvön redan bedömt att det fanns en landmassa i det generella området. De observerade till exempel flyttfåglar och björnar som begav sig norrut och sedan återvände. Mathias Hedenström och Jakov Sannikov anade också att en landmassa befann sig vid denna position när de utforskade Nysibiriska öarna 1810.
1882 reste Andreas Peter Hovgaard ut i Norra ishavet med sikte norr om Kap Tjeljuskin; expeditionen var byggd på hypotesen att Frans Josefs land sträckte sig så pass långt österut. Hovgaard misslyckades med att ens nå Tajmyrhalvön eftersom isförhållandena i Karahavet var ytterst ogynnsamma detta år.
Severnaja Zemlja upptäcktes med säkerhet den 3 september 1913 av Boris Vilkitskij och var därmed den sista ögruppen av ansenlig storlek att hittas. Vilkitskij och hans besättning utforskade 80 km av kustlinjen, där de skådade branta klippor som emellanåt bröts upp av djupa vikar och sund. Så småningom blev de förhindrade av den kraftiga isbildningen och kunde inte avgöra om åsynen var en ögrupp eller ett sammanhängande landområde. På eftermiddagen den 4 september landsteg Vilkitskij på vad som idag är Oktoberrevolutionens ö i syfte att utfärda astronomiska och magnetiska observationer. Besättningen fastställde deras geografiska läge och upprättade en påle där den ryska flaggan hissades. Ursprungligen kallades upptäckten för Tajvajlandet (ryska: Земля Тайвай), efter den första stavelsen på deras två isbrytare Tajmyr och Vajgatj, men på order av ryska flottan byttes namnet till Kejsar Nikolaus II:s land sex månader senare.
Anledningen till att Severnaja Zemlja inte upptäcktes tidigare är omdiskuterad. Man har kännedom om fyra utforskare som tagit sig till Kap Tjeljuskin före år 1913: Semjon Tjeljuskin 1742, Adolf Erik Nordenskiöld 1878, Fridtjof Nansen 1893 och Eduard Toll 1901. Under goda förutsättningar är Bolsjeviköns södra spets synlig från Kap Tjeljuskin, men flera av dessa expeditioner, i synnerhet Nansens, drabbades av ogynnsamma förhållanden som begränsade sikten. Den utbredda isen tvingade dessutom expeditionerna som rundade Tajmyrhalvön att segla precis intill kusten, och deltagarna lade främst sitt fokus på Kap Tjeljuskin, Eurasiens nordligaste landplats.
1947 hittades ett skelett på Bolsjevikön, tillsammans med resterna av en liten båt och en lägereld. Dessa tros vara kvarlevorna från Vladimir Rusanov, en utforskare som försvann i Karahavet 1912. Det har därför framförts som en möjlighet att Rusanov var Severnaja Zemljas egentliga upptäckare.
Kartläggning År 1926 beslutade Sovjetiska auktoriteter att Kejsar Nikolaus II:s land skulle anta sitt nuvarande namn, Severnaja Zemlja. Detta gjordes främst för att stryka referensen till tsar Nikolaj II av Ryssland, som hade tvingats abdikera i februarirevolutionen nio år tidigare. Vid det här laget var territoriet närmast outforskat och ansågs bestå av en enda ö. I maj 1928 genomförde Umberto Nobile två försök att flyga över Arktis med luftskeppet Italia; det första försöket inleddes den 11 maj, men besättningen tvingades återvända efter endast åtta timmar på grund av dåliga väderförhållanden. Den 15 maj hade omständigheterna förbättrats och Nobile reste ut på nytt. Den här gången lyckades de flyga till Severnaja Zemlja och införskaffade sig betydande vetenskapliga underrättelser om territoriet.
Mellan 1930 och 1932 kartlades Severnaja Zemlja i en expedition ledd av Georgij Usjakov. Förutom han själv bestod expeditionen också av geologen Nikolaj Urvantsev, jägaren Sergej Zjuravlev och radiooperatören Vasilij Chodov. Gruppen upprättade ett mindre hus på Domasjnijön, strax väster om Oktoberrevolutionens ö, där de livnärde sig på att jaga traktens djur och uppehöll kontakt med fastlandet via radio. Flertalet forskningsresor utfördes längs kustlinjerna och till de större öarnas inre. Även den erfarna polarforskaren Usjakov fångades av platsens ödslighet och skrev följande med hänvisning till Severnaja Zemlja:
Vid expeditionens slut hade två tredjedelar av territoriet kartlagts. Usjakov och de övriga deltagarna tog reda på att Severnaja Zemlja var en ögrupp som bestod av fyra huvudöar och man namngav geografiska särdrag efter kommunistiska organisationer, evenemang och personligheter. Severnaja Zemljas allmänna utformning blev också känd; man undersökte dess glaciärer, topografi, geologiska struktur och naturförhållanden. Förutom kartläggning ägnade sig gruppen även åt analyser av öarnas flora och fauna.
Senare aktivitet Den 26 juli 1931 flög det tyska luftskeppet Graf Zeppelin norrut från Leningrad och ut över Norra ishavet. Med en besättning på omkring 40 personer färdades luftskeppet först till Frans Josefs land och sedan österut. Den 28 juli anlände de till det i stort sett outforskade Severnaja Zemlja, där de gjorde observationen att territoriet bestod av minst två öar som delades av ett sund. Ursprungligen skulle Graf Zeppelin landa vid Usjakovs då verksamma bas på Domasjnijön och väl där var Urvantsev tänkt att släppas på luftskeppet, men på grund av problem med radiokommunikationen under flygningen dit genomfördes aldrig detta. Besättningen på Graf Zeppelin genomförde en omfattande kartläggning av Karahavets landmassor, där de bekräftade eller korrigerade redan nedtecknade kustlinjer och tog bort ett antal fantomöar.
Vetenskaplig forskning på Severnaja Zemlja utfördes mellan 1948 och 1954 av en grupp vetenskapsmän från ett forskningsinstitut i Leningrad. Förutom att studera ögruppens bergarter utarbetade de också en omfattande geologisk karta över området. Under 1950-talet blev Severnaja Zemlja, tillsammans med andra avlägsna arktiska territorier, fullständigt kartlagda med hjälp av flygfotografering. 1954 förflyttades stationen på Domasjnijön till den närliggande Golomjannijön. Under kalla kriget fanns där en militär närvaro, men efter Sovjetunionens upplösning avlägsnade sig soldaterna från området och kort därefter, 1994, stängdes stationen för gott. Vavilovstationen på Oktoberrevolutionens ö etablerades 1974 och var verksam fram till 1988. 1986 upprättade Ryska polarforskningsinstitutet en station vid Kap Baranova på Bolsjevikön, som hamnade under ny ägo 1991 och fick namnet Primastationen. Den lades ner 1996, men återetablerades 2013. I april 2023 byggde Ryssland även ett flygfält vid Kap Baranova.
Toponymerna på Severnaja Zemlja är idag unika eftersom många av dem hänvisar till uttalat kommunistiska begrepp. Från rysk-ortodoxa kyrkans håll har det anförts att ögruppen bör återfå sitt ursprungliga namn med referens till tsar Nikolaj II och att de individuella öarna ska uppkallas efter dennes familjemedlemmar. Ett sådant initiativ avslogs av parlamentet i Krasnojarsk kraj 2007.
Geografi
Geografi miniatyr|Karta över Severnaja Zemlja. Severnaja Zemlja befinner sig i Norra ishavet, där den skiljs från Tajmyrhalvön i söder av det 60 km breda Vilkitskijsundet. Ögruppen består av de fyra huvudöarna Oktoberrevolutionens ö, Bolsjevikön, Komsomoletsön och Pionjärön. Utöver dessa tillkommer också omkring 70 mindre öar, som tillsammans med huvudöarna utgör en total yta på 36 712 km². Oktoberrevolutionens ö skiljs från Komsomoletsön i norr av Röda arméns sund och från den aningen mindre Bolsjevikön i söder av Sjokalskijsundet. Båda sunden förbinder Karahavet i väst med Laptevhavet i öst. Sydväst om Pionjärön ligger Sedovöarna, där en forskningsstation var verksam mellan 1953 och 1994, och nordväst om Komsomoletsön ligger den glaciärtäckta Schmidtön.
49,8% av Severnaja Zemljas yta täcks av glaciärer: De tre nordligaste huvudöarna och Schmidtön är till större delen istäckta, medan det glaciäriserade området på Bolsjevikön endast täcker 30% av dess yta. Den största glaciärformationen i Ryssland, Vetenskapsakademiglaciären, finns på Komsomoletsön, även om ögruppens högsta punkt på 963 meter är Karpinskijglaciären på Oktoberrevolutionens ö. Glaciärerna på Severnaja Zemlja är till stor del kupolformade; ytan är övervägande slät och endast vid foten ökar terrängens branthet. Vid kusten kan isen bilda klippor som blir uppemot 300 meter höga.
Severnaja Zemljas största insjöar, Izmentjivojesjön och Fiordovojesjön, befinner sig båda i mitten av Oktoberrevolutionens ö. De bildades av smältvatten från Vavilov- respektive Karpinskijglaciären. Fiordovojesjön har sitt utlopp via floden Ozjornaja, som flödar i sydlig riktning tills den mynnar ut i Karahavet.
Huvudöar
Oktoberrevolutionens ö miniatyr|Oktoberrevolutionens ö. Oktoberrevolutionens ö (ryska: остров Октябрьской Революции) är med sina 14 170 km² Severnaja Zemljas största ö. Den är därmed också den 59:e största ön i världen. Oktoberrevolutionens ö omges av Komsomoletsön och Pionjärön i norr, på andra sidan Röda arméns sund, samt av Bolsjevikön i söder där de skiljs åt av Sjokalskijsundet.
Omkring hälften av öns yta täcks av glaciärer medan de isfria områdena utgörs av polaröken och tundra. Karpinskijglaciären på Oktoberrevolutionens ö är med sina 963 meter över havet Severnaja Zemljas högsta punkt. Bland andra framträdande glaciärer kan Rusanovglaciären, Albanovglaciären, Universitetsglaciären och Vavilovglaciären nämnas. Vid den sistnämnda platsen underhöll Sovjetunionen en meteorologisk station mellan 1974 och 1988.
Floderna Podemnaja och Bolsjaja har sin källa vid öns mittenpartier och rinner nordväst mellan glaciärerna Vavilov och Albanov. Floderna Bedovaja och Obryvistaja flödar istället rakt norrut och mynnar ut mellan glaciärerna Albanov och Rusanov. Severnaja Zemljas största sjö, Fiordovojesjön, befinner sig på Oktoberrevolutionens ö. Sjön har en yta på 39,5 km², även om den kraftigt tilltar under sommartid i samband med ett ökat flöde från den närliggande Karpinskijglaciären. Fiordovojesjön har sitt utlopp via floden Ozjornaja, som mynnar ut på öns sydkust.
Bolsjevikön miniatyr|Bolsjevikön.