Livregementets grenadjärer (I 3/Fo 51) var ett infanteriförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1815–2000. Förbandsledningen var förlagd i Örebro garnison i Örebro. Åren 1815–1974 var regementet en del av Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper.Braunstein (2003), s. 31-34Kjellander (2003), s. 288-289Holmberg (1993), s. 8
Historia miniatyr|vänster|Regementets förste sekundchef, Carl Ulrik Ridderstolpe, 1815–1821. Bildandet Regementet leder sitt ursprung till de ryttarfanor som sattes upp i Uppland, Södermanland, Västmanland, Närke och Värmland. Upplandsfanan bildades 1536 efter Arboga möte. Dessa sammanfördes till två regementen vilka enligt 1634 års regeringsform sammanfördes till ett. Regementet benämndes från 1636 vanligtvis Upplands ryttare.
I 1634 års regeringsform fastställdes den svenska regementetsindelningen, där det angavs att armén skulle bestå av 28 regementen till häst och fot, med fördelningen av åtta till häst och 20 till fot. De indelta och roterade regementena namngavs efter län eller landskap, medan de värvade regementena uppkallades efter sin chef. Regeringsformen angav Upplands ryttare som det andra regementet till häst i ordningen. Dock blev det ett nummer som aldrig användes, annat än för att ange regementets plats, enligt den då gällande rangordningen.Björkenstam (1994), s. 10-11 Dess förste chef var Isak Axelsson Silversparre. Den 26 november 1667 upphöjdes regementet till kunglig livtrupp som tack för sina insatser under Karl X Gustavs fälttåg och fick namnet Livregementet till häst. Därmed blev det näst efter Livgardet arméns till rangen främsta trupp. Då en sådan särställning innebar särskilt kvalificerade tjänsteåligganden, kom de fåtaliga rangförbanden att bilda en egen grupp, som till en början inte togs med i uppräkningar av arméns regementen.von Konow (1987), s. 7 Samtidigt som regementet upphöjdes till kunglig livtrupp utnämndes greve Otto Wilhelm von Königsmark till chef för regementet som livregementet till häst. Regementet utmärkte sig för stor tapperhet i slaget vid Lund 1676 under Nils Bielke. Karl XI lär ha yttrat efter segern: "min krona hängde på Bielkes värjspets, och att jag näst efter Gud har min tappre Bielke samt mitt Livregemente att tacka för segern". Bielkes berömda värja finns fortfarande bevarad inom familjen. År 1680 blev regementet indelt inom östra Svealand.
Livregementet till häst var det enda regemente inom Stockholms garnison som inte var värvat. Regementet hade sedan 1780 sin övningsplats på Utnäs löt cirka tre km nordost om Strömsholms slott. År 1785 bildades en särskild trupp lätta dragoner vid regementet. Den bildades genom att 18 man från respektive kompani tillfördes dragonerna som bildade fyra kompanier om 36 man i vardera. Denna styrka utökades senare och 1789 under det ryska kriget uppträdde man som eget förband om 300 man, 6 kompanier, under namnet Lätta Dragonkåren av Kungl. Maj:ts Livregemente.
År 1791 omorganiserades regementet till en brigad bestående av Livregementsbrigadens kyrassiärkår, som bestod av kompanierna som låg närmast huvudstaden och som utgjorde tungt kavalleri, Livregementsbrigadens lätta dragonkår som bestod av Örebro, Fellingsbro, Östra Närkes och Vadsbo kompanier och Livregementsbrigadens lätta infanteribataljon som bestod av kompanierna i Västmanland och från 1804 även Södermanlands kompani. Livregementsbrigadens lätta infanteribataljon omorganiserades 1796 till en kår och bytte 1808 namn till Livregementets grenadjärkår.
Rangordningen Den rangordning som hade fastställts i 1634 års regeringsform började halta och skapa luckor efter freden i Fredrikshamn den 17 september 1809, då Finland tillföll Ryssland och de svenska regementen i Finland upplöstes. Därmed fanns det ett behov med att skapa ett nytt system. Under kronprins Karl Johans tid infördes 1816 ett nytt numreringssystem, där de svenska regementena genom en generalorder den 26 mars 1816 tillfördes ett officiellt ordningsnummer, till exempel № 3 Livregementets grenadjärkår.von Konow (1987), s. 19 Till grund för numreringen låg inte bara ett regementes status, utan också de svenska landskapens inbördes ordning, samt att Svealand, Götaland och Norrland skulle varvas. De lägsta ordningsnumren tilldelades "liv- och hustrupperna". Dessa nummer hade dock ingenting med rangordningen att göra, vilket bland annat framgår av gamla förteckningar där infanteri- och kavalleriförband är blandade just med hänsyn till rang och värdighet.
Vid delning av Närke-Värmlands regemente 1812 och av Västerbottens regemente 1841 föll det sig naturligt att de därvid nybildade förbanden - Närkes regemente och Norrbottens fältjägarkår rang- och nummerplacerades i omedelbar anslutning till sina ursprungsregementen vilket 1893 medförde att № 20 övertogs av Västerbottens regemente och Kalmar regemente övertog samtidigt № 21 från Närkes regemente, som i sin tur den 1 januari 1893 sammanslogs med № 3 Livregementets grenadjärkår och bildade № 3 Livregementet till fot.von Konow (1987), s. 21-22 Livregementets grenadjärkår bildade regementets 1. bataljon medan Närkes regemente bildade regementets 2. bataljon. Den 8 december 1904 antog regementet namnet Livregementets grenadjärer. Även om Livregementets grenadjärer har sitt namn från det ursprungliga Livregementet, så har det samtidigt ett visst ursprung från Närkes regemente.
1901 års härordning Genom 1901 års härordning fastställdes att tillgång till trupp skulle regleras genom allmän värnplikt, vilket bland annat resulterade i att infanteriregementena utökades med en bataljon och kom att omfatta tre infanteribataljoner.
Ordningsnumret I samband med 1914 års härordning justerades 1914 samtliga ordningsnummer inom armén. För Livregementets grenadjärer innebar det att regementet blev tilldelad beteckningen I 3. Justeringen av beteckningen gjordes för att särskilja regementen och kårer mellan truppslagen då namn och nummer som till exempel № 3 Livregementets grenadjärkår och № 3 Livregementets husarkår kunde förefalla egendomliga för den som inte kände till att förbanden ifråga tillhörde skilda truppslag.von Konow (1987), s. 18
1925 års försvarsbeslut Regementet klarade sig från avvecklingarna genom försvarsbeslutet 1925, men regementet kom, i likhet med övriga infanteriregementen, att reduceras med en bataljon och kom att från den 1 januari 1928 fram till 1942 att bestå av två bataljoner, Livbataljonen och Närkebataljonen.
Pansarregementet...som aldrig blev av Inför 1936 års försvarsbeslut lades ett förslag fram om att två infanteriregementen skulle omorganiseras till så kallade kombinationsregementen, det vill säga ett regemente bestående av en skyttebataljon och en pansarbataljon. I förslaget förordade dåvarande försvarsministern att Livregementets grenadjärer (I 3) och Skaraborgs regemente (I 9) skulle bli så kallade kombinationsregementen. I november 1936 föll Livregementets grenadjärer bort på grund av att dess övningsfält ansågs olämpligt för stridsvagnsutbildning. Istället kom Södermanlands regemente (I 10) bli det regemente som tillsammans med Skaraborgs regemente (I 9) skulle omorganiseras till kombinationsregementen. Denna omorganisation av dessa två regementen skedde 1939, då de mottog var sin hälft av pansarbataljonen vid Göta livgarde (I 2), som avvecklades den 30 september samma år.
Krigsorganisationen Genom försvarsbeslutet 1942 kom regementet att sätta upp två fältregementen, Livregementets grenadjärer och Närkes regemente. Genom försvarsbeslutet 1948 påbörjades 1949 en omorganisationen av fältregementen till brigader. Regementets två fältregementen blev Livbrigaden (IB 3) respektive Närkebrigaden (IB 33).
Första nedläggningshotet År 1973 lade regeringen fram en propositionen där Arvidsjaur förordades som mottagare av ett förband, samt att Norrlands dragoner (K 4) skulle flyttas dit från Umeå garnison. Vid sidan om huvudalternativet, hade arméchefen på eget initiativ studerat förutsättningarna för att förlägga ett trängförband eller ett ingenjörförband till Arvidsjaur. Vid valet att förlägga ett trängförband till Arvidsjaur, så hade arméchefen Carl Eric Almgren föreslagit Norrlands trängregemente (T 3) som förband, vilket då även hade inneburit en avveckling av Livregementets grenadjärer (I 3). Vid valet av ett ingenjörförband så hade arméchefen föreslagit Bodens ingenjörkår (Ing 3) som förband. Både överbefälhavaren och chefen för armén ansåg att det av arméchefen framlagda alternativet att omlokalisera Norrlands trängregemente till Arvidsjaur var det mest lämpliga sett ur organisationssynpunkt och näst bästa alternativet var en omlokalisering av Bodens ingenjörkår. Försvarets rationaliseringsinstitut förordade dock att Norrlands dragoner skulle omlokaliseras till Arvidsjaur vilket även blev det förslag som regeringen lade fram för riksdagen och som antogs av riksdagen den 13 december 1973.
1974 års regeringsform I samband med att 1974 års regeringsform trädde i kraft den 1 januari 1975, ändrades namnet från Kungliga Livregementets grenadjärer till enbart Livregementets grenadjärer. Samtidigt fråntogs Konungen den formella rollen som högste befälhavare för krigsmakten, vilket även kom att gälla rollen som förbandschef över gardesförbanden. Från den 1 januari 1975 blev monarken istället hederschef över gardesförbanden.
OLLI-reformen I samband med OLLI-reformen, vilken genomfördes inom försvaret åren 1973–1975, sammanslogs Livregementets grenadjärer med Örebro försvarsområde (Fo 51) och från den 1 juli 1975 bildade försvarsområdesregementet I 3/Fo 51. Detta medförde att Livregementets grenadjärer blev ett A-förband (försvarsområdesregemente). Inom Örebro försvarsområde var Livregementets grenadjärer ensamt förband. Inom ett försvarsområde tillfördes A-förbanden det samlade mobiliserings- och materialansvaret, och B-förband svarade endast som ett utbildningsförband.
Vådaskottet med granatkastaren Den 3 november 1978 avfyrades en 12 cm granatkastare av misstag från regementets kaserngård. Granaten slog ner och briserade intill Saxons väg i Brickebacken, cirka 5 km söder om regementet, alldeles intill en bensinmack. Orsaken till att pjäsen överhuvudtaget avfyrades var att den inte hade avfyrats vid sista eldgivningen i samband med en skjutövning på Villingsbergs skjutfält. Den värnpliktige soldaten som låg bakom skottet från kaserngården menade på att sabotage låg bakom händelsen. Dock menade chefsåklagare Stig L Age att slarv låg bakom olyckan, men friade senare i sin utredning en säkerhetskontrollant och ett gruppbefäl.
Andra nedläggningshotet Inför försvarsbeslutet 1982 utreddes en avveckling av ett brigadproducerande regemente. Inför försvarsbeslutet hade fredsförbanden i övre Norrland och på Gotland undantagits från överväganden om avveckling. Även infanteriförbanden i Nedre Norrlands militärområde och Bergslagens militärområde, utom Livregementets grenadjärer, undantogs med hänvisning till behovet av vinterutbildning. De infanteriregementen som kom att utredas för avveckling var Livregementets grenadjärer (I 3), Norra Smålands regemente (I 12) i Eksjö och Dalregementet (I 13) i Falun. Dalregementet föll snabbt bort då Dalabrigaden vid regementet skulle omorganiseras till en norrlandsbrigad i syfte att öka antal förband utbildade och utrustade för strid i övre Norrland. Kvar blev Norra Smålands regemente och Livregementets grenadjärer, vilka ställdes mot varandra. I valet mellan dessa två regementen förordade överbefälhavaren att Livregementets grenadjärer skulle avvecklas. Anledningarna var flera, bland annat att en avveckling av Livregementets grenadjärer skulle ge de största besparingarna. Gällande Norra Smålands regemente så såg överbefälhavaren att vissa besparingar skulle kunna göras genom en garnisonssamordning mellan Norra Smålands regemente och Göta ingenjörregemente (Ing 2). Valet att avveckla Livregementets grenadjärer motiverades enbart av ekonomiska skäl. Operativt skulle en avveckling enligt överbefälhavaren medföra negativa konsekvenser.