Se även artiklarna om valen till Europaparlamentet för olika år och medlemsstater: Val till Europaparlamentet.
Val till Europaparlamentet (EP-val), även kända som Europaval eller EU-val, är allmänna val som hålls vart femte år inom Europeiska unionen för att välja ledamöterna av Europaparlamentet. I valen gäller allmän rösträtt för alla unionsmedborgare som har uppnått en viss ålder, i regel 18 år. Möjligheten för unionsmedborgare att rösta i valen är en grundläggande rättighet enligt stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Med runt 350 miljoner röstberättigade väljare är valen de största transnationella valen i världen och de näst största demokratiska valen till ett parlament. Europaparlamentet är unionens enda direktvalda institution och lagstiftar tillsammans med Europeiska unionens råd. Det första direkta valet till Europaparlamentet hölls 1979. Det senaste ägde rum den 6–9 juni 2024 och nästa är planerat till den 7–10 juni 2029.
Utformningen av valen styrs av både europeisk och nationell rätt, vilket gör det möjligt för varje medlemsstat att i viss utsträckning utforma valen efter sina egna seder och bruk. Sedan valet 2004 måste röstsystemet dock vara proportionellt i alla medlemsstater. Eftersom medlemsstaterna har en tradition av att hålla allmänna val på olika veckodagar äger valen rum från en torsdag till en söndag. Varje medlemsstat får välja på vilken eller vilka av dessa veckodagar dess del av valet ska äga rum.
I valen röstar väljarna på de egna nationella partierna i respektive medlemsstat. Dessa partier kan genom att ingå i europeiska partier samordna sina valrörelser mellan medlemsstaterna. De valda ledamöterna av Europaparlamentet bildar i sin tur partigrupper efter politisk tillhörighet. Dessa utgör grunden för det politiska arbetet i parlamentet.
Historia
miniatyr|Valaffischer i Frankrike inför valet 2024. miniatyr|Vallokal i Italien i valet 2024. Redan i Parisfördraget, som trädde i kraft den 23 juli 1952, fastställdes att Europaparlamentet skulle bestå av företrädare som antingen valdes av medlemsstaternas nationella parlament för ett år i taget eller genom allmänna och direkta val. Några närmare bestämmelser om utformningen av valen fanns dock inte, utan skulle fastställas genom en senare överenskommelse mellan de sex medlemsstaterna i Europeiska kol- och stålgemenskapen.
Under 1954 uttryckte församlingen krav om att direkta val skulle hållas och 1960 utarbetade församlingen ett utkast till en konvention om direkta val. Dock kunde inte Europeiska gemenskapernas råd enas i frågan. Det var först 1969 som frågan kom upp på allvar i rådet. I Vendelrapporten, som utarbetades på initiativ av Europeiska gemenskapernas kommission, föreslogs direkta val. Enligt Romfördragen skulle församlingen väljas enligt en enhetlig valordning, men Vendelrapporten föreslog att fördragen kunde tolkas som att de som inte förpliktade en enhetlig valordning från första början. Denna tolkning möjliggjorde för medlemsstaterna att hålla valen till Europaparlamentet enligt sina respektive seder och bruk, något som dittills hade utgjort ett hinder för att nå en överenskommelse. Medlemsstaternas stats- eller regeringschefer kom i december 1974 överens om att allmänna val skulle hållas till Europaparlamentet runt 1978. Detta ledde fram till antagandet av akten om val till Europaparlamentet av rådet den 20 september 1976. Efter att ha ratificerats av alla medlemsstater i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser kunde det första valet till Europaparlamentet äga rum den 7–10 juni 1979.
Genom Maastrichtfördraget, som trädde i kraft den 1 november 1993, infördes ett unionsmedborgarskap för alla medborgare i unionens medlemsstater. Rösträtt och valbarhet utvidgades till att omfatta alla unionsmedborgare, oavsett var i unionen de var bosatta, på samma villkor som de egna medborgarna i en medlemsstat. De exakta bestämmelserna fastställdes i ett direktiv i december 1993. Under 1997 lade Europaparlamentet fram ett förslag till en enhetlig valordning, som till stora delar antogs av Europeiska unionens råd genom ett beslut under 2002. Idén om att inrätta en europeisk valkrets avfärdades dock. 2003 antogs ett nytt regelverk kring europeiska politiska partier i syfte att stärka det offentliga rummet på europeisk nivå.
Den 1 december 2009 trädde Lissabonfördraget i kraft, vilket stärkte Europaparlamentets befogenheter ytterligare. Genom fördraget kopplades valresultatet i valet till Europaparlamentet ihop med valet av kommissionsordförande. Den 22 november 2012 antog parlamentet en resolution som uppmanade de politiska partierna att föreslå kandidater till befattningen som kommissionsordförande. Europeiska kommissionen antog en rekommendation den 12 mars 2013 med samma uppmaning. Valet 2014 var det första valet som genomfördes efter att Lissabonfördraget hade trädde i kraft och resulterade i valet av Jean-Claude Juncker som ny kommissionsordförande.
I varje enskilt val fram till 2019 minskade valdeltagandet. I valet 2019 ökade dock valdeltagandet för första gången och hamnade på den högsta nivån sedan valet 1994. Även i valet 2024 ökade valdeltagandet marginellt.
Utformning
miniatyr|Röstning i Italien i valet 2024. Även om de ursprungliga bestämmelserna i fördragen från 1950-talet föreskrev att valen till Europaparlamentet skulle utformas enligt en enhetlig valordning lyckades medlemsstaterna inte att enas om någon sådan. Därför styrs valen av både europeisk och nationell rätt. Detta innebär att valsystemet i viss mån skiljer sig från medlemsstat till medlemsstat, men att vissa principer är gemensamma för hela unionen. Medlemsstaterna får fastställa egna nationella bestämmelser om alla delar av valsystemet som inte är reglerade på europeisk nivå så länge det inte inverkar på valsystemets proportionella karaktär. På europeisk nivå styrs valens utformning i huvudsak av tre rättskällor: fördragen, akten om val till Europaparlamentet samt ett direktiv. Direktivet, som trädde i kraft den 30 december 1993, fastställer närmare bestämmelser om rösträtt och valbarhet för unionsmedborgare som är bosatta i en annan medlemsstat än den de är medborgare i.
Valsystem Medlemsstat Antalledamöter 22 17 6 15 7 15 81 21 14 76 12 9 11 6 6 31 53 21 33 15 9 61 21 21 96 21 20
Sedan en ändring av akten om val till Europaparlamentet antogs 2002 måste valen vara proportionella i alla medlemsstater. Denna bestämmelse tillämpades för första gången i valet 2004, men redan i valet 1999 hade alla medlemsstater övergått till ett proportionellt valsystem. Storbritannien tillämpade dessförinnan majoritetsval i enmansvalkretsar.
Det proportionella valsystemet kan bestå av antingen listval eller enkel överförbar röst. Enkel överförbar röst används i Irland och Malta. När listval tillämpas får eventuella spärrar mot småpartier inte överstiga fem procent.
I regel kan en ledamot av Europaparlamentet inte samtidigt vara ledamot eller aktivt anställd av någon av unionens institutioner, organ och byråer. Under 2002 infördes även förbud mot ledamöter att samtidigt inneha mandat i ett nationellt parlament.
Rösträtt och valbarhet Enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska varje unionsmedborgare som är bosatt i en medlemsstat där han eller hon inte är medborgare ha rösträtt på samma villkor som de egna medborgarna i den medlemsstaten. Närmare bestämmelser finns fastställda i ett direktiv som trädde i kraft 1993. I princip bestämmer varje medlemsstat själv vem som ska ha rösträtt och vara valbar i valen så länge de nationella bestämmelserna inte diskriminerar unionsmedborgare från andra medlemsstater. Undantag kan dock beviljas för medlemsstater där minst tjugo procent av de bosatta invånarna utgörs av andra unionsmedborgare än den egna medlemsstatens. I dessa fall kan medlemsstaten i fråga införa mer strikta bestämmelser för rösträtt och valbarhet. Sådana särskilda bestämmelser har endast tillämpats av Luxemburg.
Rösträttsåldern är 18 år i alla medlemsstater utom Belgien, Malta, Tyskland och Österrike, där den är 16 år, och Grekland, där den är 17 år. Om det i den nationella lagstiftningen krävs att en person har varit medborgare eller bosatt i medlemsstat under en viss tid för att få rösta eller vara valbar räcker det för andra unionsmedborgare att de har varit medborgare respektive bosatta i någon av unionens medlemsstater under samma tid.
Det är inte tillåtet att rösta eller kandidera i mer än en medlemsstat, även om kryphål har gjort det möjligt för personer med dubbelt medborgarskap att rösta i flera medlemsstater. Under vissa omständigheter kan en unionsmedborgare förlora sin rösträtt eller valbarhet genom ett straffrättsligt eller civilrättsligt beslut.
Vid flytt till en annan medlemsstat måste en unionsmedborgare anmäla till de nationella myndigheterna om han eller hon vill utöva sin rösträtt där, annars behåller unionsmedborgaren sin rösträtt i den medlemsstat där han eller hon är medborgare. Om en unionsmedborgare väljare att utöva sin rösträtt i en annan medlemsstat, omfattas han eller hon av eventuella bestämmelser om obligatoriskt valdeltagande på samma villkor som de egna medborgarna i medlemsstaten.
Valkretsar och fasta mandat
miniatyr|vänster|Svenska valsedlar i valet 2009. Enligt akten om val till Europaparlamentet kan en medlemsstat välja att dela upp sitt territorium i valkretsar förutsatt att det inte inverkar på valsystemets proportionella karaktär. Det är också möjligt för en medlemsstat att låta partier ställa upp endast i delar av sitt territorium utan att använda valkretsar.
Innan varje val fastställer Europeiska rådet med enhällighet på initiativ av Europaparlamentet mandatfördelningen mellan medlemsstaterna, utifrån de bestämmelser som finns i fördraget om Europeiska unionen; att ingen medlemsstat får ha färre än sex eller fler än 96 mandat, att medborgarna ska företrädas enligt principen om degressiv proportionalitet mellan medlemsstaterna och att det totala antalet mandat inte får överstiga 750 utöver talmannen. Eftersom inga utjämningsmandat existerar tillämpas således ett valsystem med uteslutande fasta mandat.
Europaparlamentet har upprepade gånger föreslagit att en andel av parlamentets mandat ska väljas genom en europeisk valkrets med transnationella listor. Förslaget skulle innebära att varje väljare hade två röster; en i den europeiska valkretsen och en i den nationella valkretsen. Varje sådant förslag har dock avfärdats av medlemsstaternas regeringar.
Ersättare Enligt akten om val till Europaparlamentet ska ett vakant mandat i Europaparlamentet ersättas i enlighet med bestämmelser som varje medlemsstat själv beslutar om. I regel utses de genom samma förfarande som de ordinarie ledamöterna.
Valdagar Bestämmelserna om vilken veckodag valen till Europaparlamentet ska äga rum på var en av de frågor som inte kunde lösas vid förhandlingarna om en enhetlig valordning. Lösningen blev istället att hålla valen från en torsdag till en söndag under en och samma vecka. Varje medlemsstat får välja på vilken eller vilka av dessa veckodagar dess del av valet ska äga rum. I de flesta medlemsstater äger valet rum under söndagen, men till exempel Nederländerna har en tradition av att hålla sina val under torsdagen. I Italien och Tjeckien pågår valen vanligtvis under två dagar.