För "tornsvala", observatör i luftbevakningstorn, se Luftbevakningstorn#Optisk luftbevakning
Tornseglare (Apus apus) är en fågel inom familjen seglare och enda representant för familjen i norra Europa. Till formen påminner seglarna om svalorna, men de är inte närmare besläktade med dessa tättingar, utan likheterna beror på konvergent evolution. Istället är seglarna närmast besläktade med kolibrier och trädseglare. Tornseglaren har ett stort utbredningsområde och häckar över stora delar av Palearktis. Den är en flyttfågel och har sina vinterkvarter i Afrika, framför allt söder om ekvatorn.
Tornseglare är extremt anpassade till ett liv i luften och efter att de kläckts befinner sig många individer i luften från det att de lämnar boet tills de häckar första gången vilket sker efter två till tre år. De uppträder mycket sällan på marken och ofta påstås det att arten inte kan, eller har mycket svårt att lyfta från plant underlag. Detta är emellertid inte fallet för en frisk fågel. Utanför häckningstiden uppehåller de sig i luften under flera månader ofta utan avbrott.HBV Band 9; A. a. apus; Wanderungen; sid. 680–686 På högsommaren är de sociala fåglarna mycket påfallande i luftrummet över städerna med sina gälla skrik. Vid sina flygmanövrer kan de i störtdykningar uppnå hastigheter på över 200 km/h.HBV Band 9; A. a. apus; Verhalten; Bewegung, sid. 697ff
Före 1980 var dess officiella trivialnamn tornsvala men eftersom arten inte är en svala bytte SOF:s namnkommitté dess namn. Förledet "torn" har fågeln tilldelats på grund av sin vana att bygga bo i exempelvis kyrktorn.
Tornseglaren är en vanlig och vida spridd fågel, men har i Sverige på senare tid minskat kraftigt i antal. Den upptas numera i Artdatabankens rödlista, som starkt hotad.
Systematik Carl von Linné var den första att beskriva tornseglaren taxonomiskt i sin Systema Naturae 1758 där han gav den det vetenskapliga namnet Hirundo apus. Hirundo är samma släkte där Linné även placerade ladusvalan (Hirundo rustica).AnimalBase: Hirundo apus speciestaxon homepage Seglarna är dock inte alls nära besläktade med svalorna och de båda familjerna tillhör inte ens samma ordning, då svalorna tillhör ordningen tättingar medan seglarna, tillsammans med kolibrier (Trochilidae) och trädseglare (Hemiprocnidae) förs till antingen den egna ordningen seglar- och kolibrifåglar. Familjernas morfologiska likheter beror i stället på konvergent evolution vilken skett på grund av att båda anpassat sig till att fånga insekter i flykten.
Av de över 90 seglararterna i världen är tornseglaren den enda som har en vidsträckt utbredning i norra och centrala Europa. De flesta andra arter hör istället hemma i tropiska områden.Stefan Bosch: Segler am Sommerhimmel, sid. 17–21
I dag delas ofta arten in i två underarter:Lars Larsson (2001) Birds of the World västlig tornseglare’’Sverigelistan med underarter’’, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18 Apus apus apus (Linné 1758) – häckar i Europa österut till Bajkalsjön och söderut till norra Afrika och Iran. Apus apus pekinensis (Swinhoe, 1870) – ibland kallad östlig tornseglare, häckar från Iran och österut genom Himalaya till Mongoliet och norra Kina. Vinterkvarteret ligger i och omkring Kalahariöknen.HBV Band 9; A. apus; Rassengliederung, sid. 671 Se vidare Utbredning, biotop och flyttning.
Det finns även ett fossilt fynd som beskrivs som Apus apus palapus, det vill säga en förhistorisk underart till tornseglaren, vilken återfunnits från tidig pleistocen i Stránská skála, Tjeckien och i Kövesvárad, Ungern och från mellersta pleistocen i Hundsheim, Österrike och i Tarkö, Ungern.Jirí Mlíkovsky (2002) Cenozoic Birds of the World – Part 1: Europe, Ninox Press, Prag, sid. 207, Fulltext (PDF)
Kännetecken och anatomi Utseende miniatyr|Tornseglare framifrån. Tornseglaren är svartaktigt gråbrun, med undantag från en vitaktig fläck på strupen, som dock är svår att urskilja i flykten. Den svarta näbben är lätt nedåtböjd, mycket kort, baktill mycket bred och kluven ända upp under ögonen. Vingarna är mycket långa och spetsiga. De har mycket långa handpennor, men ovanligt korta armpennor. Vingens skärlika form är lätt igenkännlig när fågeln glidflyger. Stjärten är relativt kort och kluven. Tarsen är kort och fjäderbeklädd. De korta fötterna är svartaktigt köttfärgade. Den tredje och fjärde tån har bara tre leder vardera. Alla tårna är sinsemellan fria och framåtriktade. De fyra tårna slutar i skarpa klor, som liksom hos alla seglare är riktade framåt. Klorna är hoptryckta, vassa och krökta. Den har en klängfot, som inte är tillräckligt utvecklad för att fågeln ska kunna sitta på en gren eller telefontråd men den kan klänga sig fast vid trädstammar, takrännor och andra ojämna ytor. Hanar och honor kan inte åtskiljas till det yttre. Ansiktet ser framifrån runt ut, ögonen är relativt stora och iris är mörkbrun.
miniatyr|left|Tonisk immobilitet hos en fångad ungfågel. Fågeln blir 16–17 cm lång. Bålens längd uppgår i genomsnitt till 17 centimeter. När vingarna sluts korsar de varandra och höjer sig ungefär fyra centimeter över stjärten. Handpennorna är starkt förlängda i jämförelse med andra fågelarters medan armen är kort och kompakt. Vingspannet mäter 40 och 44 centimeter. Adulta tornseglare väger i genomsnitt ungefär 40 gram, men vikten varierar ganska mycket beroende på näringstillgång. Icke häckande fåglar och de som nyss anlänt till boplatsen är ofta något tyngre än häckande fåglar.
Juvenilens dräkt är mörkare och mindre glänsande, det vita på strupen är mer utsträckt och renare än hos adulta fåglar. Dessutom skiljer sig juvenilen från de adulta fåglarna genom de vita fjäderkanterna, som är mest påfallande på skulderfjädrarna, vingpennorna och stjärtpennorna och framför allt pannan. Endast pannans vita bräm finns kvar tills den postjuvenila ruggningen, medan den övriga vita brämen ganska snart försvinner genom nötning. Ettåringar ser ut som adulta tornseglare, men går ibland fortfarande att identifiera på den slitna juvenila fjäderdräkten, och då främst på stjärtfjädrarnas bakkanter som starkare rundade.HBV Band 9; A. a. apus; Feldkennzeichen, Beschreibung, sid. 671–676 thumb|upright|En tornseglares handpennor.
Den östliga underarten A. a. pekinensis skiljer sig från nominatformen genom att dess fjäderdräkt har en ljusare brunaktig ton vilket gör att den lätt kan förväxlas med blek tornseglare. Vingarna och i synnerhet armpennorna verkar dessutom gråbruna. Pannan är brunaktigt grå och skiljer sig tydligt från ovansidan i övrigt. Det vita på strupen är renare och mer utsträckt.
Ruggning Den postjuvenila ruggningen sker i det afrikanska vinterkvarteret och är en partiell ruggning. Vingpennorna och en del av de mellersta stjärtfjädrarna behålls. De tio handpennorna, som bildar en väsentlig bärande yta av vingen, byts först under nästa års ruggning och har då redan två resor till Afrika bakom sig.
De adulta fåglarnas årliga ruggning är komplett och kan påbörjas redan i juli med byte av fjädrarna på huvudet. Ruggningen av vingpennorna börjar i mitten av augusti eller början av september och pågår stegvis och parallellt på båda sidor under en period av 6 till 7 månader. Denna långsamma ruggning av vingpennorna garanterar att flygdugligheten inte påverkas alltför negativt. Vid en normal ruggningssekvens byts de tio handpennorna ut sist.HBV Band 9, A. a. apus, Mauser, sid. 676fStefan Bosch: Segler am Sommerhimmel, sid. 22f
Flykt Tornseglarens kroppsbyggnad möjliggör en snabb, lättmanövrerad flykt med snabba akrobatiska vändningar i luften. Tornseglaren växlar mellan snabba djupa vingslag och längre glidfaser där vingarna sträcks ut nästan horisontellt och endast hålls lätt nedåtböjda. Vid stark termik kan tornseglare även segla. Karakteristiskt är ett ofta upprepat vippande utmed längdaxeln under glidfasen. I samband med de typiska snabba vändningarna kan man få intrycket att vingslagen sker asynkront.
För att undvika större höjdförluster avbryts glidflykten ofta med perioder då fågeln slår snabba vingslag under 0,5 till 22 sekunder (i genomsnitt ungefär 4 sekunder). Slagfrekvensen ligger oftast mellan 7 och 8 slag per sekund. I glidflykt uppnår den vanligen en hastighet av 20 till 50 km/h, i aktiv flykt 40 till 100 km/h och i spelflykt kan hastigheten överstiga 200 km/h. När de övernattar i luften flyger de i genomsnitt med en hastighet av 23 km/h. För flyttande fåglar ligger det optimala förhållandet mellan energiåtgång och tillryggalagd sträcka vid en genomsnittshastighet på ungefär 32 km/h.
Läte Framför allt vid kolonierna och vid kamp är tornseglare utomordentligt högljudda. Det mest typiska är det höga, gälla och entoniga, ofta upprepade "srii srii", som till och med kan överrösta stadens trafiklarm. Lätet hörs särskilt tydligt under kvällar i juni-juli, då de i stora flockar i kör ger ifrån sig skrik samtidigt som de flyger tätt över hustaken. Utöver detta har de några ytterligare en- eller tvåstaviga läten som "sprie" eller "sriiy" som tänjs ut till olika längd. Fåglar som jagar varandra ger ifrån sig ett "sirr" eller ett staccatoartat "sisisisi". Frekvensen på deras läten ligger mellan 4 000 och 7 000 Hertz, i ett högt, men för den mänskliga hörseln väl förnimbart frekvensområde.HBV Band 9, A. a. apus, Stimme, sid. 677fStefan Bosch, Segler am Sommerhimmel, sid. 61–66
Vid häckningsplatsen framför paret en duett som ungefär låter "svii-rii". Det ljusare "svii" kommer från honan och det något djupare "rii" från hanen. Detta beteende utgör den bästa möjligheten till åtskillnad mellan könen i fält. När en fågel letar efter potentiella häckningshålor gör den mycket snabba nästan attackliknande besök och bara touchar hålöppningen. Om en individ redan besitter häckningshålan, som inuti oftast är mörk, ger den ifrån sig sitt könsspecifika läte och den tillflygande fågeln får på sätt snabbt reda på om den kan vara en potentiell kandidat för parbildning.Erich Kaiser (2003) Faszinierende Forschung an einem Hausvogel, Falke, nr.50, sid. 10–15,
Lättidentifierade skillnader mellan tornseglare och svalor miniatyr|stående|Ladusvala.miniatyr|stående|Tornseglare. I Mellaneuropa jagar framför allt ladu- och hussvalor på liknande sätt som den något större tornseglaren i luften efter insekter, och ibland förekommer blandade grupper. De enklast identifierbara skillnaderna mellan dem är:Stefan Bosch, Segler am Sommerhimmel, sid. 8–15Sven Baumung, Der Mauersegler. Vogel des Jahres 2003
Tornseglarens gälla skrik skiljer sig tydligt från svalornas snarare omärkliga "pladdrande". Tornseglarens smala, skärformiga vingar är i jämförelse med den slanka kroppen längre och flygsilhuetten liknar formen av ett ankare. Tornseglaren växlar mellan snabba djupa vingslag och längre glidfaser. Svalornas flykt verkar däremot fladdrigare och dansande. De slår dessutom vingarna något bakåt.
Förväxlingsbara besläktade arter Inom familjen seglare överlappar tornseglarens och alpseglarens (Tachymarptis melba) häckningsområden varandra, men alpseglaren är betydligt större och kännetecknas av den vita strupen och buksidan. Betydligt svårare är det att skilja tornseglaren från den lika stora blek tornseglare (Apus pallidus) i Medelhavsområdet och i Mellanöstern, där häckningsområdena överlappar varandra och fåglarna ofta ses i blandflockar då de jagar insekter. Tornseglaren verkar då i jämförelse "stiligare", kroppen är slankare, vingändarna är spetsigare och stjärten något djupare kluven. Fjäderdäkten hos blek tornseglare är något ljusare och snarare olivbrun i jämförelse med tornseglarens svartbruna. Som störst är förväxlingsrisken mellan den mörkaste underarten av blek tornseglare A. p. illyricus och den i jämförelse med nominatformen något ljusare underarten A. a. pekinensis av tornseglaren, som möter varandra under flytten och i vinterkvarteret.