Svea livgarde (I 1/Fo 44) var ett infanteriförband inom den svenska armén som verkade i olika former under åren 1521–2000. Förbandsledningen var förlagd i Kungsängens garnison i Kungsängen. Under åren 1790–1974 var regementet en del av Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper.Braunstein (2003), s. 25-29Kjellander (2003), s. 313Holmberg (1993), s. 7Holmberg (1993), s. 74Herlitz (1967), s. 23-26
Historia 1500–talet Svea livgarde har anor från den livvakt om 16 man som dalkarlarna avdelade till Gustav Vasa i januari 1521. Den 23 april 1521 utsågs på nytt en livvakt till Gustav Eriksson, denna gång om endast fyra man, men i slutet av 1521 utökades livvakten till 18 man. Från och med 1523 utökades livvakten och kallades för Kunglig Majestäts drabanter. Samtidigt blev tyskarna allt fler inom kåren. I den äldsta bevarade förteckningen över drabantkårens medlemmar från 1527 omfattade den 23 knektar, av vilka 15 var tyskar. Svenska underofficerarnas historia, FR. Josephson och W. T. Schultz, 1938 Musikerna var redan tidigt 8 ordinarie, trumslagare och pipare oräknade.
1600-talet Hela eller delar av drabantkåren ingick i Konungens liv- och hovregemente, uppsatt 1613, och bestående mest av tyskar, tillsammans med Gula brigaden, som deltog i Gustav II Adolfs fälttåg i Tyskland.
Regementets två första kompanier utgjorde konungens livvakt och räknade i sina led till största delen svenskar. Efter slaget vid Lützen följde de 60 överlevande av gardet konungens lik till Sverige, varefter gardets personal utökades till 148 man. 1644 förenades det med ett dels i östersjöprovinserna, dels i Svealand uppsatt regemente till ett stort hovregemente, över vilket Magnus Gabriel De la Gardie blev chef. Större delen av regementet upplöstes efter 1660 förutom den i Sverige lämnade delen som utvecklades till Gardes 1. Hovregemente.Mankell (1866), s. 3-52
Året efter freden i Oliva, den 20 maj 1661, var gardet så fördelat, att 10 kompanier, som räknade 735 man, låg som garnison i Riga, 4 kompanier på 250 man låg i Damm (bredvid Stettin), samt 1 kompani på 188 man i Stockholm — tillsammans således 1 173 man. Under de följande åren upplöstes dock alla kompanierna, utom det i Stockholm, som 1665 räknade 163 man, varav 43 drabanter. Regementet uppsattes dock åter efter Karl XI den 28 september 1675 kröntes till kung.
Efter att indelningsverket etablerades i Sverige av Karl XI så behöll Livgardet det äldre sättet att rekrytera med värvningar. Under fredstid var kraven hårda på den individuella rekrytens förmågor och disciplin. Officers aspiranter var oftast personer från lågadeln men dom började sin karriär som vanliga meniga soldater för att få känn på yrket från grunden. Under Karl XIs tid blev runt 40% av officerare som hade tjänst i Livgardet Överstar eller andra högre grader. Dom var också märkbart representerade i civila befattningar.
År 1693 var tolv musiker. så kallade musikanter, fast anställda, och dessutom tolv pipare och tjugofyra trumslagare. Musikanterna var organiserade på olika hovstater, det vill säga budgetposter, emedan spelen-trumslagare och pipare var uppförda på respektive kompani. 1693 års musikanter var till hälften med tyska namn och resten svenska. Några av dem arbetade parallellt som hovtrumpetare och uppbar som sådana dubbel lön.
1700-talet mini|left|Kapten friherre Ulrik Vilhelm von Düben i uniform m/1765 för Livgardet, med Svärdsorden på bröstet. Avporträtterad 1777 av Anders Eklund. Regementet utökades till 24 kompanier och deltog med utmärkelse i stora nordiska kriget, där det efter slaget vid Poltava föll i fångenskap i samband med Kapitulationen vid Perevolotjna. Regementschefen Carl Magnus Posse föll med övriga regementet i fångenskap och fördes till Moskva där han dog 1715.Kjellander (2003), s. 167 Efter Karl XII ankomst till Turkiet, befallde han att gardet skulle återuppsättas i Sverige samt organiseras på 25 kompanier. Regementet hade dock svårigheter med rekryteringen, då endast 12 kompanier var organiserade vid början av 1713. Vilket gjorde att Karl XII förnyade sin befallning, men utan någon större framgång.
Gardet deltog med distinktion i Gustav III:s ryska krig, och kom att bära segernamnet Svensksund på sina fanor. Regementet vann också en beryktad seger vid Landstigningen vid Kachis kapell.
I samband med att Lätta dragonkåren av Livregementet 1793 utökades och gjordes till ett självständigt regemente bytte regementet namn från Livgardet till Svea garde.Westrin (red.) (1918), s. 888-889
1800-talet
I början av mars 1808 överfördes en bataljon med bland annat 200 man från Svea livgarde, Finska gardesregementet och Svenska gardesregementet till Åland. Bataljonen gjorde i juni 1808 ett misslyckat landstigningsförsök vid Lemo nära Åbo. Efter att truppen förstärkts så att respektive gardesregemente hade en bataljon på Åland gjordes ett nytt misslyckat landstigningsförsök i september 1808 vid Lakolaks och Helsinge. Gustav IV Adolf visade sitt missnöje över gardesregementenas insatser under Finska kriget genom att degradera dem till "vanliga" värvade regementen och Svea livgarde uppkallades i oktober 1808 efter regementschefen Carl Johan Fleetwood. Under namnet Fleetwoodska regementet fick det motta fem kompanier ur Svenska gardesregementet. Omedelbart efter Gustav IV Adolfs avsättning i mars 1809 återfick regementet gardesrangen under det tidigare namnet Svea livgarde. Soldater från Svea livgarde är också kända för att närvarat vid det Fersenska mordet i Stockholm 1810, men inte agerat för att stoppa lynchningen.
Den rangordning som hade fastställts i 1634 års regeringsform började halta och skapa luckor efter freden i Fredrikshamn den 17 september 1809, då Finland tillföll Ryssland och de svenska regementen i Finland upplöstes. Därmed fanns det ett behov med att skapa ett nytt system. Under kronprins Karl Johans tid infördes 1816 ett nytt numreringssystem, där de svenska regementena genom en generalorder den 26 mars 1816 tillfördes ett officiellt ordningsnummer, till exempel № 1 Svea livgarde.von Konow (1987), s. 19
Till grund för numreringen låg inte bara ett regementes status, utan också de svenska landskapens inbördes ordning, samt att Svealand, Götaland och Norrland skulle varvas. De lägsta ordningsnumren tilldelades "liv- och hus- trupperna". Dessa nummer hade dock ingenting med rangordningen att göra, vilket bland annat framgår av gamla förteckningar där infanteri- och kavalleriförband är blandade just med hänsyn till rang och värdighet. Från att ha delats på 10 kompanier om 80 man sattes regementet 1831 på åtta kompanier med tillsammans 820 nummer.Björkenstam (1994), s. 10-11
1900-talet Genom 1901 års härordning ökades det till 12 kompanier (tre bataljoner) och ett kulsprutekompani men antalet volontärer nedsattes till 555 man (musikpersonal inräknad) och genom 1914 års härordning ytterligare till 540 man. Kungl. Svea Livgardes musikkår var länge rikets främsta regementsmusik och många av dess medlemmar var även verksamma i Kungl. Hovkapellet. Musikkåren hade trettiosex befattningar och ett antal elevplatser. I samband med 1914 års härordning justerades 1914 samtliga ordningsnummer inom armén. För Svea livgarde innebar det att regementet blev tilldelad beteckningen I 1. Justeringen av beteckningen gjordes för att särskilja regementen och kårer mellan truppslagen. Det med bakgrund till att namn och nummer som till exempel № 3 Livregementets grenadjärkår och № 3 Livregementets husarkår kunde förefalla egendomliga för den som inte kände till att förbanden ifråga tillhörde skilda truppslag.von Konow (1987), s. 18
I samband med försvarsbeslutet 1925 beslutades det att Göta livgarde skulle avvecklas den 31 december 1927 och att Svea livgarde skulle överta fästningsinfanteriet från Vaxholms grenadjärregemente (I 26) samt att ett garnisonskompani skulle organiseras. Vidare skulle stridsvagnsverksamheten som påbörjats 1922 vid Svea livgarde fortsätta och utvecklas. Men med beslutet så blev Svea livgarde både oproportionerligt och oformligt stort, då det både skulle sätta upp egna fältförband, svara för krigsbesättning av Vaxholms fästning, som enda förband bedriva stridsvagnsutbildning samt svara för garnisonstjänst. Göta livgardes dåvarande sekundchef John Nauckhoff kom i slutet av 1925 med ett förslag, som gick ut på att Svea livgarde skulle ombildas till Livgardet, och sedan bestå av regementsstab och två förbandsdelar, Svea och Göta livgarde.Östlund (1980), s. 76-81
Vid 1927 års riksdag hävdes beslutet om avvecklingen av Göta livgarde, istället beslutades det att Svea livgarde skulle delas till två regementen. Det ena regementet under namnet Svea livgarde och organiserat som ett normal infanteriregemente, det andra under namnet Göta livgarde bestående av två bataljoner och ett självständigt garnisonskompani. Den nya organisationen trädde i kraft den 1 januari 1928.
Genom försvarsbeslutet 1936 beslutades bland annat att Göta livgarde skulle avvecklas den 30 september 1939. Regementets förband kom i huvudsak att fördelas på tre kvarvarande regementen, stridsvagnsbataljonen fördelades på Skaraborgs regemente (I 9) och Södermanlands regemente (I 10), medan garnisonskompaniet överfördes till Svea livgarde.
Åren 1942–1946 var regementet organiserat delvis till ett motoriserat cykelinfanteriförband. Genom försvarsbeslutet 1948 omorganiserades krigsorganisationens pansarbrigader, vilket fick regeringen att föreslå att två regementet skulle organiseras som pansarinfanteriregementen, Svea livgarde och Södra skånska infanteriregementet. Vidare beslutades att det provisoriskt förlagda garnisonskompaniet, från Göta livgarde, skulle helt inordnas i regementet. Dock kom kompaniet medförde att kompaniets utbildning var förlagd på annan ort minst tre månader om året. Samtidigt utgick karaktären av cykelregementen i samband med att cykeltransportförband tillfördes armén.
Svea livgarde kom att utbilda, utöver till sin egen infanteribrigad, infanteriförband till Blåa brigaden (PB 6) och Södermanlandsbrigaden (PB 10). Denna organisation gällde fram till 1957, då pansartrupperna övertog utbildningen själva.
Inför försvarsbeslutet 1958 föreslog regeringen för riksdagen bland annat att Upplands regemente (I 8) och Östgöta luftvärnsregemente (Lv 2) skulle avvecklas som fredsförband, samt att dess kasernetablissement skulle övertas av två Stockholmsförband, Signalregementet (S 1) respektive Svea artilleriregemente (A 1). Bakgrunden till förslaget var att bland annat att det fanns en önskvärdhet att minska antalet fredsförband i Stockholmsregionen. Det i syfte som ett önskemål från det civila samhället att få disponera försvarets mark på Järvafältet för bostadsbebyggelse och andra civila ändamål. År 1962 fick fortifikationsförvaltningen i uppdrag av regeringen att tillsammans med försvarets fastighetsnämnd projektera och utreda nya kasernetablissement ytterligare två Stockholmsförband, Svea livgarde (I 1) och Svea ingenjörregemente (Ing 1). Det efter att staten och samhället ville i huvudsak friställa Järvafältet från militär verksamhet för att möjliggöra fältets användning för civil statlig verksamhet samt för bostadsexploatering. Placering av de nya kasernetablissementen föreslogs uppföras i Upplands-Bro landskommun i Uppsala län respektive