Lee "Scratch" Perry, ursprungligen Rainford Hugh Perry, född 20 mars 1936 i Kendal, Hanover Parish, Jamaica, död 29 augusti 2021 i Lucea, Hanover Parishhttps://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/rEzzRA/reggae-legendaren-lee-scratch-perry-ar-dod, var en jamaicansk reggaemusiker, musikproducent och musikinventor, även känd som The Upsetter.Lee "Scratch" Perry finns med på Rolling Stone Magazines lista över 100 odödliga artister inom populärmusiken . För Perry var ljudmixandet och arbetet med att ge olika artister deras egna unika sound ett konstnärskap och ett artisteri. Reggaen och dess subgenrer rockers, lovers rock, dub, toasting, ragga, deejaying och dancehall utvecklades av masters som Perry och King Tubby i inspelningsstudiorna i Kingston, Jamaica. De musiker som omkring 1970 hörde till hans studio – The Black Ark, som han byggt upp bland annat med pengar han vunnit i en danstävling – kallades The Upsetters och själv var Perry The Upsetter. Perry anses tillsammans med King Tubby och en handfull andra jamaicanska musikproducenter och experimenterande musiker vara den som omvandlade ska, rocksteady och den första, primitiva reggaen från slutet av 1960-talet till den typiska 1970-talsreggaen, och rockers-reggaen i slutet av 1970-talet. Perry och King Tubby ses dessutom som skaparna av dub-musiken.Dominey, Todd (2006) Lee "Scratch" Perry and the Mad Professor . World music magazine RootsWorld Han blev grammybelönad år 2003 för albumet Jamaican ET och av Rolling Stone Magazine utnämnd till en av de 100 främsta artisterna inom populärmusiken, alla kategorierHorovitz, Adam (2005) The Immortals - The Greatest Artists of All Time: 100) Lee "Scratch" Perry . Rolling Stone Magazine, 22 april 2005.
Biografi Barndom och uppväxt Perry var fjärde barnet av fem till Henry Perry och Ina Davis, och det var hans mor Ina som gav honom smeknamnet "Lee". Även hans föräldrar var födda och uppvuxna i den fattiga landsortsstaden Kendal i Hanover, Jamaica. Familjen levde under mycket fattiga förhållanden och barnen gick barfota till skolan utan att ha fått någon frukost och utan pengar eller medtagen lunch. Lees äldre bror Sonny har berättat att de nästan alltid var hungriga, men att de aldrig tiggde, stal eller besvärade någon.Katz, David (2000) People Funny Boy: The Genius of Lee "Scratch" Perry. Edinburgh: Payback Press När de inte var i skolan hjälpte syskonen sin mor att så och skörda grödor.
Om Lee hörde något musikinstrument alls så var det i den anglikanska kyrkan i Kendal. Däremot hörde han sång och handklappningar, särskilt när hans mor Ina tjänade extra pengar genom ettu dancing – en dansform med afrikanska rötter som slavägarna ett sekel tidigare inte hade lyckats piska ur slavarna. Ettu dansades framför allt vid Nine night, som utgjorde kulmen på en begravning av någon i församlingen som avlidit. Dansandet och andra aktiviteter bland de kristna slavättlingarna var ett uttryck för den utbredda tron på en parallell verklighet befolkad av förfädernas och andra andar – en underground-tro bland den fattiga, kristna befolkningen på landsbygden.ibid
När Lee var tio år lämnade hans far familjen för gott. Skolan var oftast en plåga för honom, och hans kvicka tunga och oförmåga att hålla tyst medförde att lärarna dagligen fick aga honom. Eftersom han dessutom var påfallande småvuxen var han ett offer för mobbarna på skolgården. Perry har själv berättat att han började bära kniv i tonåren, och till slut fick han vara ifred. Perry var begåvad när det gällde kreativa ämnen som teckning men kunde omöjligt lära sig att rabbla upp namnen på kolonialmakten Storbritanniens kungar eller olika årtal i dess historia. I vuxen ålder blev han en av många som genom reggaen skapat sig en röst som argumenterade för att jamaicanska skolbarn borde få fokusera på jamaicansk och karibisk historia i stället för brittisk och europeisk.
Lee Perry hoppade av skolan och tjänade, enligt egen uppgift, en hel del pengar på att spela domino och därefter på dans. "Han älskade musiken på 50-talet och åkte därför runt till olika städer för att lyssna och dansa. Han blev duktig på detta och började vinna pengar på de danstävlingar som anordnades", har hans mor, som också var dansare, berättat. Han fick smeknamnet "Neat little thing", "Neat little man.,
Tiden före The Black Ark Lee Perry började sin karriär vid 16 års ålder. Han fick en anställning hos musikproducenten Clement "Coxsone" Dodd, och fick ansvaret för ett av dennes mobila diskotek "sound system". Perry avancerade snart till "record scout" med ansvaret för att organisera inspelningssessionerna under åren 1963–1966. Missnöjd med den ersättning han fick började Perry i stället att arbeta för musikproducenterna J.J. Johnson och Clancy Eccles. Eccles hjälpte honom att sätta upp skivmärket Upsetter år 1968.Musikportalen Jamaicanrecordings.com. Lee Perry – Skanking with the Upsetter
The Wailers År 1968 började Perry ett samarbete med ska- och rocksteady-producenten Joe Gibbs. Samarbetet var givande och resulterade i att Perry kunde släppa många framgångsrika låtar på sitt skivmärke Upsetter. Men det Perry ville ha och sparade alla sina pengar till var en egen inspelningsstudio. Under en tid sprang han och de artister han ville spela in runt mellan Kingstons olika studior – främst till Randy's Studio 17, Dynamics och Harry J's på Roosevelt Avenue, som hade den senaste tekniska utrustningen.
Det var också nämnda tre studior som Perry använde vid inspelningarna med The Wailers (Bob Marley, Peter Tosh och Bunny Livingston/Wailer – ett givande samarbete som endast varade ett halvår – från hösten 1970 till våren 1971. Detta var i början av Perrys karriär som mixare och musikproducent, och det är därför inte Wailers låtar är samma musikaliska mästerverk som Perry producerade i sin egen studio med artister som exempelvis Max Romeo, Junior Murvin, Gregory Isaacs och The Congos i mitten av 1970-talet. Där skedde större delen av inspelningarna med The Wailers – vokalisterna Bob Marley, Peter Tosh och Bunny Livingston/Wailer enbart, inte det senare bandet), som det Perry 4 - 8 år senare åstadkom: "Police And Thieves" med Junior Murvin, "Mr Cop" med Gregory Isaacs och "War Ina Babylon" med Max Romeo för att nämna några. När Perry knöt trummisen Carlton Barrett och basisten Aston Barrett till sig som två av medlemmarna i Perrys husband The Upsetters, var emellertid lejonparten av Bob Marley & The Wailers på sätt och vis på plats. När Marley, Tosh och Livingston 1972 lämnade Perry för att spela in ett album för Island Records så följde bröderna Barrett med.
Dub-musiken föds Under tidigt 1970-tal ledde Perrys experimenterande vid olika studior att den speciella reggaegenren dub föddes. Under denna tid och de kommande åren byggde Perry upp ett stort arkiv med instrumentala musikfiler och rytmer. Han släppte omkring 100 låtar på sitt Upsetter-märke med olika sångare genom att lägga deras röster på sin färdiginspelade musik. Inga musiker behövdes. Perry släppte många inspelningar på olika skivbolag, och några av hans låtar blev mycket populära även i Storbritannien. Perry blev snabbt känd för sina innovativa produktionsmetoder samt för sin excentriska karaktär.
Perrys första egna singel – "People Funny Boy" – som släppes 1968 sålde mycket bra. Låten är anmärkningsvärd för påhittet att lägga in ljudet av en gråtande baby och för det snabba, "tuffande" beat som något år senare skulle komma att klassificeras som "reggae" (det nya soundet, som inte lät som rocksteady, hade ännu inte något namn). År 1973 hade han till slut pengar för att på sin bakgård bygga sin egen inspelningsstudio – The Black Ark.Sean Murphy på portalen Pop Matters (2007) Soul Jazz Records: Keeping Essential, if Largely Unheralded Music Alive.
Perry är tillsammans med King Tubby det största namnet inom reggaestilen dub, men anses även i mycket stor utsträckning ha bidragit till reggaens utveckling. Han var med och skapade reggaesound som "rockers" och av de samlingsalbum med olika artister som Scratch spelade in och mixade om anses några höra till de bästa reggaeskivorna som någonsin producerats. Under en tid då Ska och Rocksteady florerade uppfann Perry konceptet ”version” och ”remix” på LP-skivornas B-sida, där sångrösten från originallåten ofta var bortklippt.
The Black Ark År 1973 började Perry bygga en studio på sin bakgård. Den växte fram i samma takt som Perry kunde dra in pengar på royalties och sitt arbete på annat håll. Den fick namnet The Black Ark (Den svarta arken). Det Perry var mest nyfiken på var hur den relativt nya reggaemusiken kunde utvecklas om han fick fria händer att testa saker vilken tid på dygnet som helst. Han slapp även deadlines och kunde därför arbeta på en låt eller ett sound hur länge som helst. En del blev mycket bra, och Perry var tongivande i utvecklingen av dub och den snabbare reggaen rockers. Andra spår blev mindre bra, och nu när det mesta av Perrys arbete finns utgivet på samlingsalbum kan köparen få del av såväl mästerverk som lågvattenmärken.
1974 var Perrys egen inspelningsstudio Black Ark färdig att flytta in i, och där skulle han arbeta fram till december 1989, då studion brann ner i vad som verkade vara en anlagd brand. Pengarna till den egna studion hade Perry fått genom att spara priserna från de danstävlingar han deltagit i som ung, och genom de mer framgångsrika (dvs sålda även i Storbritannien) av de LP-skivor och singlar han hade släppt. Som nämnts sålde vissa låtar där han själv sjöng (eller pratade) – exempelvis People Funny Boy – mycket bra och genererade en hel del inkomster. Även om Perry inte hade någon vidare sångröst och ibland babblade snarare än att sjunga, lyckades han vid mixerbordet förvandla låtarna genom att lägga in körer, nya ljud, samt förvränga sin egen röst så att den lät bättre. Han kastade aldrig någonting, vare sig masterbanden med musik eller de inspelningar av ljud han ägnat sig åt: gråtande spädbarn, skrattande spädbarn, olika fåglar, åskväder, ljuden från glas av olika storlek fyllda med skilda sorters vätska och olika mängd, trafiken, etc.
I början av 1970-talet var Perry var en av de producenter vars innovationer och experiment som resulterade i skapandet av dub-musiken. Med sin egen inspelningsstudio, The Black Ark, hade han kontroll över sin produktion av musik, och fortsatte att spela in låtar med artister som idag ses som reggaeikoner: Bob Marley, Peter Tosh, Bunny Wailer, Junior Byles, The Heptones, Max Romeo, Junior Murvin, Gregory Isaacs, The Gladiators, Horace Andy, The Congos, Jimmy Cliff, The Clash, Pablo Moses med flera. Med en egen studio till sitt förfogande blev Perrys produktioner blev alltmer genomarbetade, och den energiska producenten kunde tillbringa så mycket tid som han ville att skapa ny musik av den musik han producerat. Han spelade ofta in låtar med sig själv som sångare. Nästan allt Perry mixade i The Black Ark gjordes med hjälp av ganska oavancerad teknik. Ändå har Perry producerat låtar och album som utgör höjdpunkter i reggaens historia.
Perrys intresse för konkurrenternas alster, hans egen musikaliska begåvning, hans experimenterande vid mixerbordet och hans inspelningar av olika slags ljud ledde fram till att han utvecklade vanliga instrumentala reggaespår till helt nya musikkonstruktioner"Rekontextualisering" är det ord som musikjournalister kom att kalla omvandlingen av en låt till en dubversion. Se till exempel Miami New Times-journalisten Bob Tartes (1999) hyllning till King Tubby i artikeln The King of Rub-a-dub där olika instrument (där en röst behandlades som ett instrument bland andra) lyftes fram i faser med unika ekoeffekter för varje instrument. Denna musik, som ursprungligen var en sub-genre till reggae, kallade Perry, King Tubby och de andra för dub. År 1973, släppte Perry albumet "Blackboard Jungle Dub," den första LP:n som bara innehöll dub-låtar, och detta album anses markera början på dub-musikens status som en egen musikgenre.artikeln om dub på Dub and Reggae