Bergslagens artilleriregemente (A 9) är ett artilleriförband inom svenska armén som verkat i olika former åren 1943–2000 och återigen från fjärde kvartalet 2022. Förbandsledningen kommer att vara förlagd i Kristinehamns garnison i Kristinehamn.Braunstein (2003), s. 217–219Kjellander (2003), s. 249Holmberg (1993), s. 30
Historia Bildandet Inför försvarsbeslutet 1942 omfattade artilleriets fredsorganisation fyra fördelningsartilleriregementen, ett kårartilleriregemente, ett fästningsartilleriregemente och två artillerikårer, samt tre luftvärnsregementen och fyra beredskapsdivisioner. 1941 års försvarsutredningen föreslog att luftvärnsartilleriet skulle avskiljas från artilleriet och bilda ett eget truppslag. Vidare föreslogs att ett nytt kårartilleriregemente skulle bildas inom det då nya V. militärområdet. Försvarsutredningen föreslog att regementet skulle förläggas till ett nytt kasernetablissement i Örebro och benämnas Närkes artilleriregemente (A 9). Försvarsutredningens förslaget ingick i den proposition som regeringen presenterade för riksdagen den 27 mars 1942.
Dock hade chefen för armén Ivar Holmquist i sitt yttrande över försvarsutredningens förslag, menat på att Örebro som förläggningsort var en mindre lämpligt för det nya kårartilleriregementet. Där han istället förordade att regementet skulle förläggas till Kristinehamn och benämnas Bergslagens artilleriregemente.Lyth, Gustavsson (1993), s. 197-198 1942 års försvarsberedning hade inget att invända mot arméchefens yttrande, men föreslog att istället för Örebro skulle regementet kunna förläggas till exempelvis Filipstad eller Karlskoga. Den 8 maj 1942 presenterades regeringens proposition för riksdagen gällande förläggningsort för nytt kårartilleriregemente, där ett antal alternativ presenterades som förläggningsort för det nya kårartilleriregementet. För Kristinehamn presenterades tre olika alternativ benämnda "Alternativ A, B och C", där alternativ C som utgjorde ett område väster om staden vid Varnumsviken. Där staden kostnadsfritt skulle ställa mark till statens förfogande, skulle även uppföra 95 lägenheter till regementets förfogande. I den mark som staden erbjöd sig att överlåta ingick Presteruds herrgård. Karlskogas förslag till alternativ förläggningsort utgjordes av två områden Kilsta i nordvästra Karlskoga, samt ett område på 400 hektar, i höjd med Storängen, mellan sjön Möckeln och den allmänna vägen mot Degerfors, cirka två kilometer söder om Karlskogas centrala del. Örebros förslag till alternativ förläggningsort utgjordes av ett område, i höjd med Aspholmen/Bista-Pilängen/Nasta, mellan dåvarande Hallsbergsvägen och Svartån. De ekonomiska kostnaderna, exklusive markkostnader, för att uppföra ett kasernetablissement i de tre olika städerna ansågs jämförbara. I den totala jämförelsen ansågs dock Örebro vara det minst fördelaktiga alternativet ur militär synvinkel. Då det föreslagna området inte erbjöd någon omväxlande terräng samt ett längre avstånd till en lämplig badplats. Därav ansågs Karlskoga och Kristinehamn som likvärdiga, men där Kristinehamn lyftes fram med att staden utgjorde en mindre risk för luftangrepp, bättre samövningar med de två infanteriregementena Värmlands regemente och Livregementets grenadjärer, en mycket god bostadstillgång. Försvarsberedningen och regeringen summerade utredning med att även om Örebro av militära skäl ägde företräde till det nya regementet, så fick staden stå tillbaka framför Karlskoga och Kristinehamn, på grund av mindre goda övningsmöjligheterna. Karlskoga lyftes fram av arméchefen, då han ansåg fördelarna med närheten till det då planerade arméskjutfältet i Villingsberg. Regeringen gjorde dock en annan bedömning efter inrådan av artilleriinspektören, Arméförvaltningens artilleri- och tygdepartement och Fortifikationsstyrelsen att kårartilleriregemente slutligen skulle förläggas till Kristinehamn och benämnas Bergslagens artilleriregemente (A 9). Det då bland annat Kristinehamn även kunde erbjuda ett högre allmänt läroverk framför Karlskogas samrealskola. Den 17 maj 1942 antog riksdagen regeringens proposition, där Närkes artilleriregemente (A 9) istället skulle förläggas till Kristinehamn och benämnas Bergslagens artilleriregemente (A 9).
Regementet bildades officiellt den 1 juli 1943, i samband med att Carl Årmann utnämndes till regementets första chef. Värnpliktsutbildningen påbörjades den 24 april 1944, då de första rekryterna ryckte in. Regementet sattes till en början upp som ett kårartilleriregemente, då det huvudsakligen tillfördes tung artillerimateriel. Under andra världskriget svarade regementet för en pansardivision med 10,5 cm Haubits m/39, dragen av Terrängbil m/1942 M och 15 cm haubits m/39, dragen av Terrängdragbil m/1942 typ TVC samt en stormdivision med Stormartillerivagn m/43. Den 27 april 1945 invigdes regementet officiellt av Kronprins Gustav Adolf.
OLLI-reformen I samband med OLLI-reformen, vilken genomfördes inom försvaret åren 1973–1975, bildades A-förband, B-förband och C-förband. A-förbanden var regementen som tillfördes ansvaret för ett försvarsområde, och med det blev ett försvarsområdesregemente. Försvarsområdesregementet tillfördes samtidigt mobiliserings- och materialansvaret inom försvarsområdet. Detta medförde att Bergslagens artilleriregemente som ingick i Karlstads försvarsområde kom att bli ett B-förband (utbildningsregemente), medan Värmlands regemente (I 2) sammanslogs den 1 juli 1973 med Karlstads försvarsområde (Fo 52), vilket namnändrades samtidigt till Värmlands försvarsområde, och bildade ett A-förband.
1974 års regeringsform I samband med att 1974 års regeringsform trädde i kraft den 1 januari 1975, ändrades namnet från Kungliga Bergslagens artilleriregemente till enbart Bergslagens artilleriregemente. Samtidigt fråntogs Konungen den formella rollen som högste befälhavare för krigsmakten, vilket även kom att gälla rollen som förbandschef över gardesförbanden. Från den 1 januari 1975 blev monarken istället hederschef över gardesförbanden.
Försvarsbesluten Inför både försvarsbeslutet 1977 och försvarsbeslutet 1982 undantogs Bergslagens artilleriregemente från att utredas av Försvarets rationaliseringsinstitut. Vid 1977 års försvarsbeslut undantogs regementet tillsammans med Norrlands artilleriregemente (A 4), Gotlands artilleriregemente (A 7), Bodens artilleriregemente (A 8/Fo 63) och Bergslagens artilleriregemente (A 9) av regionalpolitiska skäl. Istället ansåg Försvarets rationaliseringsinstitut att Smålands artilleriregemente (A 6) med Artilleriets kadett- och aspirantskola (ArtKAS) samt miloverkstaden i Jönköping skulle avvecklas. Detta skulle då medföra att grundutbildningskontingenten vid A 6 skulle kunna fördelas på Wendes artilleriregemente (A 3), Bergslagens artilleriregemente (A 9), Norrlands artilleriregemente (A 4) och Bodens artilleriregemente (A 8). Värnpliktsstyrkan vid A 3, A 4 och A 9 skulle då bli tillräckligt stor för att medge grundutbildning av en fältstark bataljon. Dock slutade försvarsbeslutet med att inget artilleriregemente avvecklades i fredsorganisationen. Istället upplöstes och utgick förband inom krigsorganisationen, bland annat 16. arméfördelningen i Karlstad.
Inför 1982 års försvarsbeslut undantogs Bergslagens artilleriregemente, Bodens artilleriregemente, Gotlands artilleriregemente, Norrlands artilleriregemente samt Wendes artilleriregemente från granskning gällande att finna en kostnadsreducering inom artilleriet. Bakgrunden till att Bergslagens artilleriregemente undantogs, var på grund av att det var det artilleriförband som hade närmast till de två största skjutfällen — Älvdalen och Villingsberg. Istället föreslogs en avveckling av Smålands artilleriregemente, samt att Artilleriets officershögskola (ArtOHS) skulle omlokaliseras, av regionalpolitiska skäl, till Kristinehamn.
Inför försvarsbeslutet 1992 föreslog regeringen i sin proposition för riksdagen bland annat att Värmlands regemente (I 2/Fo 52) och Värmlandsbrigaden (IB 2) skulle omlokaliseras till Kristinehamn. Detta med anledning av att regeringen ville nå ytterligare rationalitet vid produktion av infanteribrigaderna. Den 1 juli 1994 var de båda förbanden Värmlands regemente och Värmlandsbrigaden på plats i Kristinehamn, och etablissementet i Karlstad påbörjade att avvecklas.
I regeringens proposition 1996/97:4, vilken var etapp 2 i försvarsbeslutet 1996, föreslog regeringen en avveckling av Svea artilleriregemente. Detta tillsammans med Livgrenadjärbrigaden (IB 4) och Svea trängkår (T 1), Mellersta arméfördelningen samt försvarsområdesstaben vid Livgrenadjärregementet (I 4/Fo 41). Regeringens viktigaste motiv till valet av Svea artilleriregemente och Svea trängkår, var att de alternativa förbanden Bergslagens artilleriregemente (A 9) och Göta trängkår (T 2) samtliga var samlokaliserade med enheter för central utbildning och utveckling inom respektive funktion.
Regementet läggs ner... Genom försvarsbeslutet 2000 ansåg regeringen att endast fyra artilleribataljoner behövdes i den framtida insatsorganisationen. Vad som stod helt klart inför försvarsbeslutet var att Wendes artilleriregemente (A 3) och Gotlands artilleriregemente (A 7) skulle avvecklas. Vilket regemente som skulle behållas i den framtida insatsorganisationen, stod mellan Norrlands artilleriregemente (A 8) och Bergslagens artilleriregemente (A 9). Det som talade för att behålla A 8, var den direkta närheten till övnings- och skjutfält, samt en möjlig garnisonssamordning och samverkan med främst Norrbottens regemente och Norrbottensbrigaden (MekB 19). Det som talade för en avveckling var stora avstånd och begränsade möjligheter att samöva med huvuddelen av markstridskrafterna och skolor för officersutbildning. Det som talade för att behålla A 9 i Kristinehamn var närheten till Älvdalens skjutfält samt möjligheten till samövning med ett stort antal förband i södra och mellersta Sverige. Men även att Kristinehamn redan utgjorde ett kompetenscentrum för artillerifunktionen genom Artilleriets stridsskola (ArtSS) som redan var lokaliserad till Kristinehamn. Regeringen valde därmed att föreslå en avveckling av Norrlands artilleriregemente (A 8). Men i samma förslag ansåg regeringen att det var viktigt artilleriförbanden även ges vinterförmåga. Därmed skulle en artilleribataljon behållas i Boden och inordnas under Norrbottens regemente (I 19). Men med försvarsbeslutet 2000 kom Bergslagens artilleriregemente att avvecklas den 30 juni, för att den 1 juli 2000 bilda Artilleriregementet (A 9).
... och återetableras Den 28 januari 2019 hade Kristinehamns, Karlskoga och Karlstads kommuner en gemensam presskonferens i Kristinehamn, där de gemensamt lade fram ett förslag om att återetablera ett artilleriregemente till Kristinehamn. Bakgrunden till kommunernas utspel var den perspektivstudie som planerades att överlämnas till riksdagen våren 2019. Kommunerna gick ut gemensamt för att sätta Kristinehamn på kartan och skapa utveckling och tillväxt för regionen. Kommunerna menade att mycket av infrastrukturen som lokaler, områden, skjutfält och andra faciliteter fanns kvar sedan garnisonen i Kristinehamn lämnades 2006. Den 14 maj 2019 överlämnade försvarsberedningen sin rapport, "Värnkraft", till försvarsminister Peter Hultqvist. I rapporten konstaterade försvarsberedningen bland annat att indirekt bekämpning med artilleri- och granatkastarförband är avgörande för att arméförband ska nå framgång i striden. Därmed ansåg försvarsberedningen att det krävdes fler artilleriförband, då de två artilleribataljonerna vid Artilleriregementet i Boden inte ansågs tillräckliga för de krav som ställs. Som förstärkningsåtgärd föreslog försvarsberedningen att utveckla den indirekta elden perioden 2021–2025. Fokus skulle då ligga på bataljons- och brigadartilleriet samt inleda uppsättandet av ett förstärkningsartilleri i form av divisionsartilleribataljoner.