Personlighetssyndrom (tidigare personlighetsstörning) är en samlingsbeteckning för en grupp psykiatriska diagnoser, vilka gemensamt kännetecknas av signifikanta problem med utvecklingen av personligheten, i synnerhet jag-funktionerna, av ett slag som kvarstår även efter 18 års ålder. Personlighetssyndrom inverkar negativt på personens vardag och medför försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden. Personer med sådan problematik kan få behandling.
Personlighetssyndrom kallades tidigare personlighetsstörning,https://www.internetmedicin.se/psykiatri/personlighetssyndrom men termen ändrades eftersom benämningen personlighetsstörning ofta har associerats med ett opåverkbart tillstånd och kan ha bidragit till stigmatisering. Barn ges som huvudregel inte dessa diagnoser, även om exempelvis det diagnostiska systemet DSM tillåter det, med undantag av antisocialt personlighetssyndrom, för främst tonåringar där personlighetsdragen varit stabila under en längre tid. Syndromen yttrar sig i problem med tankeinnehåll, känsloliv, sociala relationer och impulskontroll.
Ett personlighetssyndrom har ett komplext mönster av olika förstärkta personlighetsdrag, vilka är integrerade i personligheten och inte uppträder situationsberoende. Accentuerade personlighetsdrag är till skillnad från personlighetssyndrom en del av normalpsykologin. Personlighetssyndrom räknas istället som en psykisk störning.
Personlighetssyndrom i olika svårighetsgrader har en prevalens på omkring var tionde vuxen person. Många har fungerande liv, medan andra har så stora problem att deras vardag inte fungerar alls.SVENSK PSYKIATRI Nr 9, Svenska Psykiatriska Föreningen och Gothia, s. 7
Kännetecken Medan en personlighetsförändring uppkommer oberoende av personlighetsutvecklingen och som regel till följd av extrem stress eller en sjukdom, uppkommer personlighetssyndrom under uppväxten för att sedan vara ett faktum någon gång under vuxen ålder. Uttrycken för personlighetssyndrom är inflexibla, och utgörs av antingen en extrem eller en mycket iögonfallande personlig avvikelse från den kulturella normen. Avvikelserna kan gälla sättet att tänka, känna, reagera och uppfatta, och i synnerhet uttryckas i relationen med andra människor.The ICD-10 Classification of Mental and Behavioural Disorders, Clinical descriptions and diagnostic guidelines, s. 155ff
En personlighetssyndrom kan vara varaktig och svår att behandla. Orsaken till detta är att den beror på utvecklingen av personligheten, vilken är svår att reparera i vuxen ålder. Psykosociala orsaker ligger i stor utsträckning bakom den störda utvecklingen, och dessa kan bestå i kärleksfattiga familjerelationer och anknytningsproblem. Det förekommer ofta psykiska störningar hos flera medlemmar i samma familj, varför det brukar antas att det också kan finnas genetiska predispositioner. Ibland kan personlighetssyndromet uppkomma först senare i vuxen ålder, medan betingelserna för den legat latenta innan dess.
Diagnoserna för personlighetssyndrom ingrupperas i kluster, för att visa på deras likheter. Bortsett från organisk personlighetssyndrom, räknas inte en störning hit om den beror på en annan kroppslig eller psykisk sjukdom. Dock kan det ibland finnas samsjuklighet med andra psykiatriska diagnoser. ICD-10 ställer sex allmänna krav för diagnosen personlighetssyndrom:
Attityden och beteendet är märkbart disharmoniskt och påverkar flera psykiska funktioner. Beteendemönstret är varaktigt eller långvarigt, och inte en följd av annan psykisk ohälsa. Beteendemönstret orsakar anpassningssvårigheter till en rad situationer. Beteendemönstret började under barndomen. Syndromet leder till avsevärda svårigheter i livet (eller kommer att göra det). Syndromet skapar ofta, men inte nödvändigtvis alltid, avsevärda problem i livsföringen.
Prevalens, ålder och genus Det föreligger metodiska problem med att bedöma andelen personer med personlighetssyndrom. Flera undersökningar om detta bygger på självuppskattningar av den egna personligheten. Andelen personer med personlighetssyndrom i befolkningar varierar mellan 6 procent och 22 procent. En svensk undersökning gav att 11 procent lider av en personlighetssyndrom.SVENSK PSYKIATRI Nr 9, Svenska Psykiatriska Föreningen och Gothia, s. 14
Vilka diagnoser som är vanligast korrelerar med åldern. Hyperemotionella syndrom är vanligare bland yngre vuxna än hos äldre. Personlighetssyndrom förekommer oftare hos personer som aldrig haft långa kärleksrelationer, än hos personer som varit gifta länge, och oftare bland missbrukare.
Män lider oftare av antisocialt personlighetssyndrom (psykopatisk personlighet), paranoid personlighetssyndrom och tvångsmässigt personlighetssyndrom än kvinnor, och kvinnor oftare av emotionellt instabilt personlighetssyndrom och osjälvständigt personlighetssyndrom.Reich J., Sex distribution of DSM-III personality disorders in psychiatric outpatients, Am J Psychiatry. 1987 Apr;144(4):485-8 Kvinnor har oftare histrionisk personlighetssyndrom än män.Ford MR et al, Sex bias in the diagnosis of histrionic and antisocial personality disorders, J Consult Clin Psychol. 1989 Apr;57(2):301-5
Personligheten och sjukdomar De diagnosmanualer som används utgår från att personlighetssyndrom är genuint och kliniskt igenkännbart annorlunda än andra psykiska sjukdomar. Detta synsätt kan spåras till omkring 1980, då DSM-III utkom. Synsättet har kontinuerligt kritiserats med påståendet att grupperna såväl som diagnoserna är arbiträra eller diffusa sammanfogningar av funktioner, vilka den kliniska verkligheten har svårt att legitimera. Vad beträffar personlighetssyndrom, har psykiatrin i högre grad än annars haft svårt att befria diagnoserna från en psykoanalytisk teori eller att finna anatomiska, neuroendokrina eller fysiologiska upphov till störningarna. Det finns i många fall stora olikheter på personer som får samma diagnos.Thomas A. Widiger et al, Plate Tectonics in the Classification of Personality Disorder, American Psychologist 2007 Vol. 62, No. 2, 71–83
Eftersom personlighetssyndrom definieras som en störd personlighetsutveckling, följer att en person kan socialiseras till en personlighetssyndrom; det kan betraktas som adaption, vilket i sig är en normal egenskap. Å ena sidan har psykiatrin därmed kunnat förklara att det förekommer en viss ärftlighet ifråga om till exempel psykopati. Å andra sidan uppstår dock ett problem som ofta diskuteras, nämligen om det är rätt att patologisera en adaption. Att synen på normalitet kan påverka diagnoserna är ett skäl till att till exempel narcissistisk personlighetssyndrom blivit allt mera ifrågasatt; en viss grad av narcissism kan möjligen räknas som normalpsykologi på grund av dess omfattande utbredning. Redan 1981 började narcissism att kallas "generationsvirus" och sedan dess har somliga hävdat att normalitet kan definieras som något som tillräckligt många gör för att det ska kunna kallas vanligt. Mot detta har anförts att även om ett personlighetsdrag är utbrett, så bör psykiatrin ingripa om det leder till sådan ohälsa att kriterierna för syndrom uppfylls (vilket är relativt ovanligt). Däri ligger en konflikt för psykiatrin, huruvida den bör utgå från individen och dess hälsa (till exempel narcissism kan ofta leda till framgång) eller om den bör utgå från samhället och omgivningens bästa (till exempel att narcissisten inte är lämplig för sin erhållna maktposition, eller att individens framgång byggts upp på många offer).Kapitlet "The Normality of Narcissism" i James E. Côté (2000) Arrested adulthood: the changing nature of maturity and identity, New York University Press
Klassificering
Det finns två huvudsakliga tillvägagångssätt – det dimensionella och det kategoriska – för klassificering av personlighetsstörningar, vilket huvudsakligen sker i enlighet med International Classification of Diseases (11:e revisionen, ICD-11) och Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (femte upplagan, textrevision; DSM-5-TR). Inom det kategoriska tillvägagångssättet ses personlighetsstörningar som diskreta enheter som skiljer sig från varandra såväl som från normal personlighet. Däremot antyder det dimensionella tillvägagångssättet för personlighetsstörningar att personlighetsstörningar existerar på ett kontinuum, med egenskaper som varierar i grad snarare än slag. Standardmodellen i DSM-5-TR är ett exempel på det förstnämnda, medan ICD-11 implementerar det sistnämnda.
Det har pågått en process för övergång från kategoriska modeller för klassificering av personlighetsstörningar till dimensionella modeller. Den kategoriska modellen har kritiserats för att inte vara tillräckligt evidensbaserad; för problem som otillbörlig förekomst av samsjuklighet, där majoriteten av personer med en personlighetsstörning uppfyller kraven även för en annan personlighetsstörningsdiagnos; såväl som för heterogenitet inom kategorier, och stigmatisering. Som svar har dimensionella modeller utvecklats som bedömer personlighetsstörningar på basis av funktionsnedsättningens svårighetsgrad och maladaptiva personlighetsdrag. Ny forskning tyder på att dimensionella modeller kan underlätta individuell anpassning av psykoterapi genom att anpassa behandlingsstrategier till underliggande dragdimensioner snarare än diagnostiska kategorier. Övergången mot ett dimensionellt tillvägångssätt återspeglas i införandet av AMPD i avsnitt III i DSM-5, och i ICD-11:s antagande av ett dimensionellt system.
DSM-5 I den femte upplagan av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders behölls en kategorisk klassificering för personlighetsstörningar. Dessa finns i avsnitt II (Diagnostic Criteria and Codes), och listas således på samma sätt som andra psykiska störningar, snarare än på en separat "axel", som tidigare. De tio specifika personlighetsstörningar som är inkluderade är indelade i tre kluster, nämligen: kluster A (paranoid, schizoid och schizotyp), kluster B (antisocial, borderline, histrionisk och narcissistisk) och kluster C (undvikande, beroende, tvångsmässig). Den innehåller också tre diagnoser för andra personlighetsstörningar (annan specificerad, ospecificerad och personlighetsförändring på grund av ett annat medicinskt tillstånd). Klustren är baserade på likhet sett till beskrivning mellan de störningar de omfattar, och det är inte bevisat att de har klinisk nytta.
AMPD Alternative DSM-5 model for personality disorders (AMPD), som introducerades i avsnitt III av DSM-5, är en dimensionell-kategorisk hybrid, enligt vilken diagnoser ställs på basis av kombinationer av försämrad personlighetsfunktion (kriterium A), skattat utifrån identitet, självstyrning, empati och intimitet; och patologiska personlighetsdrag (kriterium B) från följande egenskapsdomäner: negativ affektivitet, distansering, antagonism, desinhibition och psykoticism. AMPD inkluderar sex specifika personlighetsstörningar, som definieras av specifika kombinationer av kriterierna A och B; dessa är: antisocial, undvikande, borderline, narcissistisk, tvångsmässig och schizotyp. Det finns också en dragspecificerad diagnos tillgänglig för fall som inte matchar de ovannämnda kategorierna. AMPD skapades med syftet att åtgärda problem såsom godtyckliga tröskelvärden och otillbörlig samsjuklighet, och var avsedd att ersätta den kategoriska modellen i den då kommande DSM-5. Efter att den valdes att inte ersätta den kategoriska modellen, placerades den istället i avsnitt III (Emerging Measures and Models).Zimmermann, J., Kerber, A., Rek, K., Hopwood, C. J., & Krueger, R. F. (2019).
ICD-11 miniatyr|461x461px|Exempel på klassificering av personlighetsstörningar i ICD-11