Svea ingenjörkår (Ing 1) var ett ingenjörförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1855–1997. Förbandsledningen var förlagd i Almnäs garnison i Södertälje.Braunstein (2003), s. 247-249Kjellander (2003), s. 311-313Holmberg (1993), s. 36

Historia Bildandet Förbandet har sitt ursprung i Sappörkompaniet, som bestod av 125 man och som sattes upp på Östermalm i Stockholm 1855, och var till en början värvat, men tillfördes från 1885 beväring. Snoilskyska gården eller Norra kasern var ursprungligen en malmgård som byggdes 1738. Kronan köpte gården 1811 av kaptenen Gustaf Snoilsky, som var farfader till skalden. Kasernen rymde vintertid 372 man och var därmed fullt tillräckligt för kompaniets 120 man. Det var en enkel förläggning med stora sanitära brister, som kompaniet disponerade. Den största nackdelen från kompaniets synpunkt var det stora avståndet till Hovjaktvarvet där kompaniet hade sin huvudsakliga verksamhet. Efter 10 månader 1856 lämnades förläggningen på Östermalm och kasernerna på Kungsholmen vid Hovjaktvarvet togs i bruk. Hösten 2005 sattes en minnestavla upp på Norra kasern i samband med högvaktsavlösning mellan Göta ingenjörregemente (Ing 2) och Norrlands ingenjörkompani.

Hovjaktvarvet på Kungsholmen kom att bli den plats där Ing 1 var förlagt under den längsta delen av sin tillvaro, nämligen från 1856 till 1922. Jaktvarvet var beläget söder om Hantverkargatan och mellan Polhemsgatan och S.t Eriksgatan. På platsen hade tidigare det Kungliga Hovjaktvarvet varit förlagt under 150 år. I dag finns endast en minnessten och namnen Pontonjärgatan och Pontonjärparken som minner om förläggningen där.

År 1864 tillfördes ett kompani, och förbandet kom då att benämnas Sappörkåren. Vid uppsättandet av ett tredje kompani 1867 namnändrades enheten till Pontonjärbataljonen. Pontonjärbataljonen var förlagd till Kungsholmen i Stockholm och hade till huvudsaklig uppgift krigsbroslagning. År 1871 tillfördes ett fältsignalkompani som bataljonens fjärde kompani. Bataljonen namnändrades 1893 till Svea ingenjörbataljon (SIB), samtidigt som ett fjärde ingenjörkompani sattes upp, genom delning.

År 1902 ändrades namnet till Svea ingenjörkår (IK 1) varvid fälttelegrafkompaniet bildade stommen till det nyuppsatta Fälttelegrafkåren (IK 3). Förbandet ändrade efter några år beteckning till Ing 1. Under åren 1902-1904 avdelades stammanställt manskap, befäl och officerare till 1. ingenjörkompaniet, sedermera Bodens ingenjörkår (Ing 4). Ing 1 var förlagd till Stockholm men 1908 förlades kårens fästningsingenjörkompani till Vaxholms och Oskar-Fredriksborgs fästningar. Svea ingenjörkår flyttade 1922 till Frösunda norr om Stockholm, från start i Frösundavik och från 1958 även i Lilla Frösunda. Svea ingenjörkår omorganiserades 1957 och fick regementsstatus under namnet Svea ingenjörregemente (Ing 1).

Flytten till Södertälje Inför försvarsbeslutet 1958 föreslog regeringen för riksdagen bland annat att Upplands regemente (I 8) och Östgöta luftvärnsregemente (Lv 2) skulle avvecklas som fredsförband, samt att dess kasernetablissement skulle övertas av två Stockholmsförband, Signalregementet (S 1) respektive Svea artilleriregemente (A 1). Bakgrunden till förslaget var att bland annat att det fanns en önskvärdhet att minska antalet fredsförband i Stockholmsregionen. Det i syfte som ett önskemål från det civila samhället att få disponera försvarets mark på Järvafältet för bostadsbebyggelse och andra civila ändamål. År 1962 fick fortifikationsförvaltningen i uppdrag av regeringen att tillsammans med försvarets fastighetsnämnd projektera och utreda nya kasernetablissement ytterligare två Stockholmsförband, Svea livgarde (I 1) och Svea ingenjörregemente (Ing 1). Detta efter att staten och samhället i huvudsak ville friställa Järvafältet från militär verksamhet för att möjliggöra fältets användning för civil statlig verksamhet samt för bostadsexploatering. Placering av de nya kasernetablissementen föreslogs uppföras i Upplands-Bro landskommun i Uppsala län respektive Turinge landskommun och Östertälje landskommun i Stockholms län. Hösten 1963 antog riksdagen regeringens förslag om markförvärv på de föreslagna platserna. Vilket följdes upp 1964 med ett förslag från regeringen om äskande av ekonomiska medel för att uppföra de två nya kasernetablissementen. Den totala kostnanden för de två kasernetablissementen uppskattades till 308 miljoner kronor, vilket fördelades på 160 miljoner kronor för Svea livgarde och 148 miljoner kronor för Svea ingenjörregemente. Arbetet med de nya kasernetablissementen avsågs påbörjas i maj 1964, för att vara färdigställda i den omfattning att de två förbanden skulle kunna flytta in åren 1969 och 1970. Byggnadsarbetena omfattades av en förberedande etapp, samt sju byggnadsetapper. Kasernerna ingick i den fjärde byggnadsetappen, vilken avsågs påbörjas i november 1965. Totalt planerades 13 kaserner att uppföras vid det två nya kasernetablissementen. Där Svea livgarde hade ett planerat behov på 1320 förläggningsplatser fördelat på åtta kaserner. Svea ingenjörregemente hade ett planerat behov på 1125 förläggningsplatser fördelat på fem kaserner.

Utlokaliseringen av förband från Stockholmsområdet kom att ge upphov till den så kallade Stockholmskarusellen. Bland annat beslutades att ingenjörförbanden i Frösunda i Solna, Svea ingenjörregemente (Ing 1), Arméns fältarbetsskola och Ingenjörstruppernas kadettskola, skulle omlokaliseras till Södertälje. Flytten av verksamheten i Frösunda gjordes successivt från att kasernetablissementet i Södertälje stod färdig i slutet av 1969. Regementsledningen flyttade 6 april 1970; den 25 april avtäcktes minnesstenen och regementets fana troppades för sista gången på Frösundavik, som överlämnades till annan myndighet den 1 juli.

1974 års regeringsform I samband med att 1974 års regeringsform trädde i kraft den 1 januari 1975, ändrades namnet från Kungliga Svea ingenjörregemente till enbart Svea ingenjörregemente. Samtidigt fråntogs Konungen den formella rollen som högste befälhavare för krigsmakten, vilket även kom att gälla rollen som förbandschef över gardesförbanden.

OLLI-reformen I samband med OLLI-reformen, vilken genomfördes inom försvaret mellan åren 1973–1975, sammanslogs Livgardets dragoner (K 1) med Stockholms försvarsområde (Fo 44) och bildade 1975 försvarsområdesregemente K 1/Fo 44. Detta medförde att Svea ingenjörregemente som ingick i Stockholms försvarsområde kom att bli ett B-förband (utbildningsregemente) och dess mobiliserings- och materialansvar överfördes till Livgardets dragoner, som blev ett A-förband (försvarsområdesregemente).

Den tänkta flytten till Strängnäs Inför försvarsutredning 88 stod det klart att fyra brigadproducerande regement skulle avvecklas. Bakgrunden var att de ekonomiska problem som uppkommit inom försvaret under 1970-talet och 1980-talet kvarstod, och ej rätades ut i samband med försvarsbeslutet 1987. Därav begärde regeringen Carlsson en ny utredning från överbefälhavaren Bengt Gustafsson, försvarsutredning 88, om arméns utveckling. Utredning ledde till regeringen föreslog för riksdagen att försvaret de kommande fem åren skulle få fem mil­jarder kronor mindre i budget. Denna besparing medförde att regeringen i sin proposition föreslog att armén från den 1 juli 1992 skulle omfatta 18 brigader, från tidigare 29 brigader. En minskningen som skulle komma att påverka Svea ingenjörregementets framtida utbildnings­ansvar, då viss utbildning skulle överföras till de brigadproducerande regementena. Därmed föreslog regeringen även att Almnäs garnison skulle lämnas. Svea ingenjörregemente föreslogs omlokaliseras till Strängnäs garnison för att där samlokaliseras från den 1 juli 1992 med Södermanlands regemente (P 10). Vidare föreslogs FN-skolan omlokaliseras till Kungsängens garnison och slås samman med FN-avdelningen hos chefen för armén till ett FN-centrum. Garnisonsområdet i Almnäs föreslogs istället övertas av Försvarets forskningsanstalt (FOA).

Dödsolyckan Den 18 juli 1991 inträffade en tragisk dödsolycka längs Tvetavägen (länsväg 516) mellan Nykvarn och Tveta, där en 18-årig Mikael Nilsson avled efter att ha träffats av förlupen kula från Almnäs övnings- och skjutfält. Mikael Nilsson som själv var militär, var hemma på permission från Norrlands signalregemente och kom körandes österut på Tvetavägen, när han träffades av en helmantlad 7,62-kula i tinningen, vilken kom från en skjutövning som var i strid med gällande instruktioner, då en grupp värnpliktiga övade så kallad mejning med kulspruta, utan något bakomliggande skydd. Tre personer från Svea ingenjörregemente åtalades, en major, en fänrik och en sergeant, där tingsrätten fällde sergeanten för vållande till annans död, medan majoren och fänriken fälldes för tjänstefel. Händelsen har ledde till skärpta instruktioner vid skjutövningar, men har även gett upphov till mytbildningar inom försvaret.

Regementet blir kvar i Almnäs Inför budgetåret 1991/92 föreslog den socialdemokratiska regeringen att Svea ingenjörregemente i stället skulle avvecklas. Det med bakgrund till att regeringen ansåg att behovet av ingenjörförband i krigsorganisa­tionen kunde tillgodoses vid de återstående ingenjörrege­mentena, Göta ingenjörregemente (Ing 2) och Bodens ingenjörregemente (Ing 3) och vid de brigadproducerande regementena. Inför försvarsbeslutet 1992 kom propositionen att läggas av den nytillträdda regeringen Carl Bildt, vilken föreslog att Svea ingenjörregemente skulle avvecklas den 30 juni 1994. Dock med en skillnad mot den förra regeringens förslag, viss ingenjörutbildning skulle omlokaliseras till Strängnäs garnison. Det tidigare riksdagsbeslutet byggde på en avveckling av hela regementet, nu skulle endast utbildningsbataljonen kvarstå och vara en del av Södermanlands regemente.

Våren 1993 presenterade regeringen en kompletteringsproposition inför statsbudgeten för budgetåret 1993/94. I propositionen föreslog regeringen nu istället att Svea ingenjörregemente skulle kvarstå i Almnäs. Det med anledning av att en utredning hade föreslagit att Försvarets internationella centrum skulle kvarstå i Almnäs. Utredningen ansåg det mindre lämpligt att flytta Försvarets internationella centrum från Stockholms­området. Vidare ansåg utredningen att Försvarets internationella centrum på kort sikt skulle komma att konkurrera med krigsförbanden i Kungsängen om resurser och på lång sikt ansågs inte resurserna i Kungsängen räcka till. Att låta Försvarets internationella centrum med dess utbildning kvarstå i Almnäs, ansågs inte konkurrera med utnyttjande av resurser inom garnisonen eller övningsfält. Därmed ändrades det tidigare beslutet Svea ingenjörregemente kvarstod i Almnäs. Dock med en skillnad, Svea livgarde (I 1/Fo 44) gavs det övergri­pande ansvaret för stödproduktionen. Även om Svea ingenjörregemente skulle komma att kvarstå i Försvarsmaktens grundorganisation, så kom det att reduceras till en kår. Detta då försvarsbeslutet angav att samtliga utbildningsregementen som ej uppsatte ett krigsförband i regementesstorlek, ej heller skulle benämnas regemente. Regeringen ansåg att grundorganisationen skulle spegla krigsorganisationen. I samband med detta reducerades regementet den 1 juli 1994 till kår och återfick sitt gamla namn Svea ingenjörkår (Ing 1).

Försvarsbesluten Inför försvarsbeslutet 1996 föreslog regeringen att krigsorganisationen skulle minskas och ett ingenjörförband skulle utgå. Vilket fick regeringen att föreslå att Svea ingenjörkår skulle upplösas och avvecklas. Bakgrunden till regeringens förslag var att det alternativa förbandet, Göta ingenjörkår (Ing 2), var samlokaliserad med enheter för central utbildning och utveckling inom truppslaget. Inför att kåren skulle avvecklas, hölls en officiell ceremoni i Almnäs den 29 augusti 1997. Officiellt upplöstes och avvecklades Svea ingenjörkår den 31 december 1997.