miniatyr|Polens kristnande, målning av Jan Matejko.
miniatyr|Polen under Bolesław Chrobry. miniatyr|Vladislav I Łokieteks (Alnhögs) Polen.
Polens historia karakteriseras av stor föränderlighet i dess gränser och återkommande växelvisa perioder av inre splittring, dess tidigare roll som en dominerande stormakt, perioder utan självständighet (då landet tillhörde andra stater) samt ett återupprättande av nationen och staten.
Polen kristnades år 966 och dess första period är knuten till Piastdynastin. Landet var beläget geografiskt inom ungefär samma områden som dagens Polen. När Piasternas dynasti saknade manlig tronarvinge ingick landet en personalunion med storhertigdömet Litauen, genom giftermål mellan Polens 12-åriga drottning Jadwiga och Vladislav II (Władysław Jagiełło; Jogaila). Vladislav inledde utvecklingen av Polen till en av den tidens stormakter. Sedan Jagiełło-ätten dog ut 1572 började Polen–Litauen välja sina kungar, som oftast rekryterades bland utländska adelsätter. Adeln kom att stärka sin ställning vilket ledde till att Rzeczpospolita, "republik", skapades med idealiserad vilja att efterlikna den antika romerska senaten.
En period av krig – kosackuppror understödda av ryssarna, svenska invasioner under Gustav II Adolf, Karl X Gustav och Karl XII, det polska tronföljdskriget och ökande rysk och preussisk inblandning – ledde till att Polen delades upp mellan Preussen, Österrike och Ryssland i tre steg mellan åren 1772 och 1795. Därefter var Polen underställt främmande makter, och utsattes för förtysknings- och russifieringsförsök, fram till efter första världskriget då Polen återskapades i en blandning av politiska spel och militära aktioner. Polackerna under Józef Piłsudski försökte återskapa Polens östra gräns i överenskommelse med sträckningen före delningarna (1772) vilket ledde till att Vilnius (polska: Wilno) med omnejd (som några månader innan ingick i det nybildade Litauen) först ockuperades (1920) och sedermera annekterades (1922). På samma sätt annekterade Polen – efter det polsk-sovjetiska kriget 1919-1921 – områden motsvarande dagens västra Vitryssland och västra Ukraina.
Efter att andra världskriget bröt ut 1 september 1939 delade Sovjetunionen och Tyskland Polen mellan sig enligt Molotov–Ribbentroppakten. Efter att Tyskland besegrades 1945 kom Polen under sovjetisk kontroll och efter en kupp 1948 utropades Folkrepubliken Polen. Uppror mot den sovjetstödda regeringsmakten skedde 1956 och den stalintrogna regimen i Polen avsattes. Marsupproret 1968 ledde till en "antisionistisk" utrensning varvid ett stort antal judar tvingades lämna landet. 1970 och fram till kommunismens sammanbrott i landet kom att karakteriseras av återkommande strejker och protester mot regeringen och dess ekonomiska politik och kränkningar mot medborgarrättigheter. Den fria fackföreningen Solidaritet (Solidarność) bildades 1980 och kom att organisera motståndet. Den 29 december 1989 upplöstes Folkrepubliken Polen och en demokratisk stat, den tredje republiken (Rzeczpospolita), utropades.
Historia före statsbildningen till 966 Polackerna är ett västslaviskt folk. Själva ordet "slaver" härstammar etymologiskt från słowianie, ytterst från słowo, "ord", det vill säga de som bemästrar orden, dem man kan förstå, till skillnad från niemcy, "tyskar", som kan härledas till nie mówjący, "stum", det vill säga de som inte talar så att slaver förstår.J.Lukowski. H.Zawadski A concise History of Poland s.4–5
Bosättningar på områden som berörs av den polska historien kan spåras genom verktygsfynd från äldre paleolitikum, 230 000–105 000 f.Kr., och då i områden i närheten av Karpaterna, då resten av landet var täckt av inlandsisen. Fynd från senare epoker, mesolitikum, neolitikum, bronsåldern och järnåldern, täcker hela området.J.Topolski(red) Dzieje Polski, PWN
Från bronsåldern och framåt dominerades området av för-västslaviska stammar: vender (i dagens västra Polen), balter (i dagens nordöstra Polen) och slaver (i centrala och sydöstra Polen). Cirka 350 f.Kr. inleddes germansk och keltisk invandring, vilket ledde till en blandad kultur av vender, slaver, kelter och germaner i områden motsvarande dagens västra och södra Polen.
Under romartiden passerade flera handelsvägar genom området – bland annat Turin–Pommern för bärnsten, saltstråket till Dnieper och dagens WieliczkaNorman Davies Microcosm. Portrait of a Central European City s.44 samt även vikingarnas handelsvägar genom floderna Wisła–Netze/Noteć–Warta–Oder/Odra. Handelsvägarna bidrog till att vissa bosättningar utvecklades till befästa "städer" (grody på polska).
Piast-perioden 966–1385
Den tidigaste perioden för den polska staten döljs i en blandning av sagor och historiskt trovärdiga fakta. Namnet Polen kan spåras till polska ordet pole som betyder slätt. Människor som levde där hette polanie och utvecklades med tiden att vara polacy (uttalas "polatsy", och betyder polacker). Piastdynastin, den första kungadynastin, var egentligen inte belagd förrän under den nationalromantiska tiden på 1800-talet. Enligt sagor kom Piast-dynastin till genom att de tog över efter en tyrannisk härskare, Popiel, som enligt sägnen blev uppäten av möss när han gömde sig i sitt torn vid sjön Gopło utanför Gniezno. Popiel-berättelsen, liksom omnämnandet av de första Polanie-härskarna Siemowit (son till Piast), Lestko, Siemomysł och slutligen Mieszko, finns nedtecknad i en krönika av Gallus Anonymus, Cronicae et gesta ducum sive principum Polonorum (latin för "Krönikor och verk av polska furstar och prinsar"), från cirka 1115. Lestek (född 930–940) finns omnämnd i bysantinska och tyska krönikor. Piasterna befäste orterna Gniezno och Poznań, vilka kom att bli administrativa huvudorter och handelscentra.
Polens första ledare, Mieszko, regerade 962–992. Hans giftermål med den tjeckiske ledarens dotter Dobrawa år 965 tros ha påskyndat Polens kristnande, som ägde rum året därefter. Deras son Bolesław I Chrobry (den modige) tog över vid Mieszkos död år 992 och regerade fram till sin död 1025. Strax innan döden kröntes han till Polens första kung av biskopen i Gniezno, Polens dåtida huvudstad. Mieszko I och Bolesław Chrobry var ömsom i krig och ömsom i fred med de samtida tyska kejsarna, Otto I, Otto II och Otto III, samtidigt som båda staterna arbetade med att kristna omgivande hedningar och att utöka sitt inflytande. Tronföljarna Mieszko II (regeringstid 1024–34), Bolesław II (1058-1079) och Bolesław III den snedmynte (regeringstid 1102–1138; inte kallad "den snedmynte" på grund av en missbildning, utan då han beskylldes för att inte hålla sina löften) utökade det polska inflytandet till gränsområden mot Kievriket, Tjeckien, Slovakien och Ungern men drabbades också av ofta uppblossande uppror och tvingades överge dessa områden. Åren 1034–1039 hade landet ingen kung, och Kasimir I "Förnyaren" (1039–58), son till Mieszko II, återvände från Ungern där han troligen vistades som landsförvisad, och lyckades, med den tysk-romerske kejsarens hjälp återta kontrollen över landet och flyttade också huvudstaden till Kraków.
Bolesław III lyckades försvara Polen mot det tysk-romerska riket och införliva Pommern med Polen; före sin död delade han upp landet i Schlesien, Storpolen, Masovien (Mazowsze), Sandomierz och Kraków, som fördelades mellan hans fyra söner. Kraków skulle vara den sammanhållande landsdelen, under den äldste av bröderna. Uppdelningen fungerande inte och inom kort var landet åter försvagat. Den mongolisk invasionen 1241 ödelade landet. Immigration av tyskar började också öka, och i Pommern etablerade sig Tyska orden. Judar, som förföljdes i hela Europa, fick fristad i Polen från 1200-talet. Vladislav I Łokietek (Alnshög) återförenade landet igen och hans kröning 1320 var startskottet för rekonstruktion av Polen, vilken fullföljdes av hans son Kasimir (III) den store (regeringstid 1333–1370), som också var den siste Piastkungen. Efter Kasimir den stores död, valdes Ludvig I av Ungern till Polens kung då han var dotterson till Vladislav. Ludvigs dotter Sankta Hedvig/Jadwiga blev efter Ludvigs död år 1384 krönt till drottning vid 10 års ålder.
Kronologi 966–1385 Se Tidsaxel över Polens historia, perioden 966–1385
Jagielloniska perioden 1385–1572 miniatyr|Polen–Litauen år 1466.
Det medeltida kungariket Polen ingick 1385 en personalunion (från 1569 en realunion) med Storfurstendömet Litauen och bildade Polsk-litauiska samväldet, även kallat Polen–Litauen. Upphovet till unionen var giftermålet mellan Polens regerande drottning Hedvig (Jadwiga) och den litauiske storfursten Jogaila Algirdaitis, känd i den polska historien som Vladislav II (Władysław II Jagiełło) (regeringstid 1386–1434).
Under den Jagiellonska ätten blev snart unionen en stormakt i området och kom att sträcka sig från Östersjön och till Svarta havet, samt djupt in i dagens Ryssland. Unionen lyckades genom segern vid Tannenberg/Grunwald efter freden i Toruń också ta kontrollen över Tyska orden och senare även Preussen (1552) och Livland (1561) vid östersjökusten.
Försök att ta över Ungerns tron av Vladislav II:s son Vladislav III (1434–1444) ledde till ett inbördeskrig, som stoppades av kungens död i slaget vid Varna (1444) vid en korstågoffensiv mot Osmanska riket. År 1491 förenades Ungern och Polen i en personunion under Kasimir IV (1447–1492), yngre broder till Vladislav III, varvid ett av Europas mäktigaste riken skapades. Tatarerna och osmanerna utgjorde ett hot mot Litauen, Polen, Ungern och Tjeckien under perioden. Kasimir IV och de sista jagiellonska kungarna (Alexander (1501–1505), Sigismund I (1506–1548) och Sigismund II August (1548–1572) sökte uppnå goda relationer med osmanerna och betalade tribut, eftersom landets militära styrkan försvagades till följd av offensiver mot Preussen. Detta öppnade i sin tur för att Habsburghuset kunde flytta fram sin position söder om Karpaterna.
I östra Litauen ökade trycket från Ryssland (moskoviter) med en serie av segdragna konflikter 1492–1537. Ofta rörde det sig om avlägsna områden som det litauiska furstendömet hade svag kontroll över. I och med det försvagade trycket från mongolerna kunde Ryssland åter börja ta tillbaka områden som förlorats tidigare till Litauen/Polen. År 1514 förlorade Polen Smolensk-området till Ryssland
Adelsståndet (szlachta) fick en del juridiska rättigheter under 1400-talet, bland annat Neminem captivabimus nisi iure victum (latin för "vi kommer inte att fängsla någon utan domstolsbeslut"; se även habeas corpus), liksom skattelättnader för deltagande i militära aktioner.
Kulturellt "gyllene århundrade" Se även Polska guldåldern. 1500-talet brukar räknas som Polens kulturella "gyllene århundrade".Jerzy Topolski Zarys dziejów Polski s.83–88 Ökat välstånd och renässansinflytande från Italien gjorde insteg i adelns och även borgarnas hem. Papperstillverkning och boktryckarkonsten introducerades mot slutet av 1400- och början av 1500-talet. Under 1500-talet trycktes 4 000 boktitlar med totalupplaga på 4 miljoner exemplar. Antalet skolor ökade och nästan varje församling hade en skola, totalt 3 000–4 000, både katolska och för andra bekännelser. Skolor på gymnasienivå fanns på 12 orter. Utbildning på nästan akademisk eller universitetsnivå drevs i Poznań (1519), Gdansk (1558), Wilno (1579), Zamość (1600) och Kraków (Jagellonska universitetet, 1364).
Kopernikus De revolutionibus orbitum coelestium publicerades 1543. Marcin Kromer publicerade 1555 sitt polska historieverk De origine et rebus gestis Polonorum. Bibeln översattes av Jakub Wujek 1599. Juridik- och politiktankar formulerades i ett antal framstående verk som Andrzej Frycz Modrzejewskis De ligibus innehållande Om republikens lagar. Kartografi och geografi gjorde framsteg.
Polskspråkig litteratur, representerad av Mikołaj Rej (1505–1569), Biernat av Lublin (1465–1520) och Jan Kochanowski (1530–1584), visade upp polsk lyrik, episk poesi och drama.