Omljud (tyska: Umlaut, en term som används även på exempelvis engelska) är en process som innebär att en vokal påverkas av en annan vokal, vanligen i den följande stavelsen. Omljud är en företeelse som är speciell för de nord- och västgermanska språken. Ola Wikander, Ett träd med vida grenar 2008, s. 107
Hur omljud har uppstått Omljud uppstod vanligtvis när en vokal påverkades av ett följande ljud, så att den första vokalen assimilerades till större likhet med det påverkande ljudet.Ragnvald Iversen, Norrøn Grammatikk 1961, s. 24 Denna typ av assimilation kallas regressiv. När en vokal påverkas av ett föregående i-ljud kallas detta progressiv assimilation. Ett exempel på detta är när i i fornsvenska miolk påverkade o så att det nuvarande mjölk uppstod.Adolf Noreen, Altisländische und altgermanische Grammatik 1884, s. 24Nationalencyklopedin,band 14 (1994), s. 441
Omljud i de nordiska språken I de nordiska språken förekommer a-, i-, R-, u- och w-omljud.
Regressivt omljud A-omljudet är äldst, och påverkar /u/, som sänks till /o/, och /i/, som sänks till /e/. Exempel är isländskt neðan ’nedan’ (jfr isl. niðr ’ned’) och brot ’brott’ < *bruta. Ragnvald Iversen, Norrøn Grammatikk 1961, s. 24ffElias Wessén, Nordiska språk 1979, s. 13ff
I-omljudet är av olika ålder. Äldst är i-omljud på /e/ som blir /i/. Exempel är isländskt sigla < *seglian ’segla’, rigna < *regnian ’regna’. Detta tidiga i-omljud, som sannolikt var samtidigt med a-omljudet, har fått mindre omfattning i de nordiska språken än i de västgermanska. Fler spår i de nordiska språken har de yngre i-omljuden satt. De påverkar /a(:)/, /o(:)/, /u(:)/, /aw/, /ju:/ så att de kommer att artikuleras längre fram i munnen, och i vissa fall också med högre tungställning. Exempel är isländskt gestr ’gäst’ < gastiz, læsa ’låsa’ < *lāsijan, synir ’söner’ till son och knýta ’knyta’ av < *knūtijan.Ragnvald Iversen, Norrøn Grammatikk 1961, s. 26ffElias Wessén, Nordiska språk 1979, s. 13ff
R-omljud förekommer endast i västnordiska och påverkar /a/ som blir /e/, /iu/ som blir /y/ och /u/ som blir /y/ i fornvästnordiska. Exempel: Isländska ker (jfr. gotiska kas, svenska kar), isländska kýr av urnordiskt *kuR, och isländska dýr (jfr. gotiska dius, svenska djur).Elias Wessén, Nordiska språk 1979, s. 29fElias Wessén, Nordiska språk 1979, s. 13ff Gotiskt -s motsvaras av -R i urnordiska.
U-omljud är yngst, och förekommer rikligast i västnordiskan. Det påverkar /a(:)/, och i några få fall /e/. Det fonetiska resultatet av detta omljud är något oklart. I isländska handskrifter skrivs det på olika sätt, i den poetiska Eddan ofta som en au-ligatur. I normaliserade texter återges det alltid med ǫ (”o med hake”). I nutida isländska skrivs det ö. Exempel är isländskt lönd < lǫnd < *landu och tøgr ’tiotal’ < *teguz.Ragnvald Iversen, Norrøn Grammatikk 1961, s. 30ffElias Wessén, Nordiska språk 1979, s. 13ff
W-omljud påverkar /i/ som blir /y/, och /a/ som blir ǫ i fornisländskan. Exempel är isländskt tryggr ’trygg’ < *triggwiaz, och hǫggva (höggva) ’hugga’ < *haggwan.Ragnvald Iversen, Norrøn Grammatikk 1961, s. 33Elias Wessén, Nordiska språk 1979, s. 13ff
Progressivt i‑omljud De ovan nämnda omljuden är alla regressiva, d.v.s. bakåtverkande, men i fornsvenska och forndanska förekommer även progressivt i-omljud: hialpa > hjælpa, biorn > björn, fioll > fjøll > föll.
I östnordiska språk har progressivt i‑omljud haft särskilt kraftigt genomslag på efterföljande /a/. De enda inhemska arvord som inte har övergången ja ＞ jæ är svarsordet ja (som dessutom har unikt kvarstående uddljudande j‐), och pronominet jag,Att endast två äldre inhemska ord utan progressivt i‑omljud finns framgår vid sökning i Svenska Akademiens ordbok. som dock i många danska och några svenska mål, i standarddanska, och stundom i fornsvenska, är omljutt: je(g), iæk. Andra svenska ord som idag har ‑ja‑ utan omljud har antingen upptagits från nordiska fornspråk (jarl, Hjalmar, hjalt)Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok. Lund 1922. Sidorna 238 och 279. eller inlånats, som jagaElof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok. Lund 1922. Sidan 278.. Dessutom finns några inhemska svenska ord med ‑ja‐ eller ja‐ som är ljudhärmande eller beskrivande nybildningar eller ombildningar, som jama, jamsa, och fjant.
I-omljud i fem germanska språk SvenskaIsländskaTyskaNederländskaEngelska att falla/att fälla að falla/að fella fallen/fällen vallen/vellen to fall/to fellfader/fäderfaðir/feðurVater/Vätervader/vaders, vaderen eller gevaderenfather/fathers fot/fötter fótur/fætur Fuß/Füße voet/voeten (inget omljud) foot/feet gammal/äldre/äldst (oregelbundet) gamall/eldri/elstur (mask.)(oregelbundet) alt/älter/am ältesten oud/ouder/oudst (inget omljud) old/elder/eldest full/att fylla fullur/að fylla voll/füllen vol/vullen full/to fill lång/längd langur/lengd lang/Länge lang/lengte long/length lus/löss lús/lýs Laus/Läuse luis/luizen (inget omljud) louse/lice
Referenser Noter
Källor Ragnvald Iversen, Norrøn Grammatikk, Aschehoug & Co., sjette reviderte utgave, Aktietrykkeriet i Trondhjem, Oslo 1961
Kategori:Lingvistisk morfologi Kategori:Fonologi Kategori:Historisk lingvistik