Anthony Charles Lynton "Tony" Blair, född 6 maj 1953 i Edinburgh i Skottland, är en brittisk advokat och politiker (Labour) som var Storbritanniens premiärminister 1997–2007. Blair blev ledare för det brittiska Labourpartiet i juli 1994 efter företrädaren, John Smiths, plötsliga bortgång. Under Blairs ledning vann partiet en jordskredsseger i parlamentsvalet i Storbritannien 1997, och gjorde därmed slut på arton år av konservativt styre. Blair är den premiärminister från Labour som har suttit längst, den ende person som har lett partiet till tre på varandra följande valsegrar och den ende Labourpolitiker som har suttit flera hela perioder i rad som premiärminister.
Tillsammans med Gordon Brown och Peter Mandelson har Blair både ärats och kritiserats för att ha förflyttat Labourpartiet till den politiska mitten i brittisk politik. Han har använt termen "Nya Labour" ("New Labour") för att urskilja sin marknadsvänliga politik från den mer kollektivistiska politik som partiet hade företrätt tidigare. I sina offentliga uttalanden har Blair försökt känneteckna sin politiska filosofi som "modern socialdemokrati" och "den tredje vägen".
Inom inrikespolitiken har Blair ökat de offentliga utgifterna för vård och utbildning kraftigt, och genomfört kontroversiella strukturreformer på dessa områden. Under Blairs tid vid makten har också minimilön införts, samt konstitutionella reformer såsom självstyre för Skottland och Wales, och framsteg har skett i fredsprocessen i Nordirland.
Efter attentaten den 11 september 2001 dominerades Blairs politiska agenda av utrikespolitik. Blair stödde starkt ett antal delar av USA:s utrikespolitik, särskilt genom att delta i invasionerna i Afghanistan 2001 och Irak 2003. Han mötte kraftig kritik för detta. De faktauppgifter om Iraks eventuella innehav av massförstörelsevapen som han åberopade och som senare visade sig falska fick många att uppfatta honom som oärlig. Kritiken uppstod även för hans inblandning i bombningar av Jugoslavien 1999 då han stödde den Kosovoalbanska UÇK-gerillan.
Den 10 maj 2007 tillkännagav han i sin valkrets Sedgefield att han skulle avgå som partiledare, och att hans sista dag som premiärminister skulle bli 27 juni 2007.Blair will stand down on 27 June, BBC News, 2007-05-10
Bakgrund och familjeliv Tony Blair föddes vid Queen Mary Maternity Home, refererad i engelskspråkiga Wikipedia i Edinburgh i Skottland, som andre son till Leo och Hazel Blair (född Corscadden). Leo Blair var utomäktenskaplig son till två engelska skådespelare, Charles Parsons och Mary Augusta Ridgway Bridson, medan Hazel Corscaddens släkt var protestanter från County Donegal på Irland. Han har en äldre bror, William Blair, som är barrister och Queen's Counsel (QC), och en yngre syster, Sarah. Blair tillbringade de första 19 månaderna av sitt liv i familjens hem i Paisley Terrace i Willowbrae-området i Edinburgh. Under denna period arbetade hans far som biträdande skatteinspektör medan han också läste till en juristexamen (LL.M.) vid Edinburghs universitet. Hans familj tillbringade tre och ett halvt år på 1950-talet i Adelaide i Australien, där hans far var lektor i juridik vid universitetet., refererad i engelskspråkiga Wikipedia Familjen Blair bodde ganska nära universitetet, i förorten Dulwich.
Familjen återvände till Storbritannien i slutet av 1950-talet, och levde en tid med Hazel Blairs föräldrar i deras hem i Stepps, nära Glasgow. Blair tillbringade resten av sin barndom i Durham i England. Hans far var då lektor vid Durhams universitet. Efter att ha gått i skolan Chorister School i Durham läste Blair vid internatskolan Fettes College, en känd friskola i Edinburgh, där han träffade Charlie Falconer, som han senare utnämnde till lordkansler.
miniatyr|Tony Blairs fru, Cherie Blair QC Efter att han gått på Fettes tillbringade Blair ett år i London, där han försökte bli rockmusikpromotor, innan han började studera juridik vid St John's College på Oxfords universitet. När han var student spelade han gitarr och sjöng i ett rockband som hette Ugly Rumours. Efter att han tagit examen vid Oxford blev Blair medlem av Lincoln's Inn, tog plats som advokatlärling och mötte sin blivande fru, Cherie Booth (dotter till skådespelaren Tony Booth) vid det advokatkontor som grundats av Derry Irvine (som skulle bli Blairs förste lordkansler). Hans biograf Rentoul hävdar att enligt Blairs vänner bland advokaterna brydde han sig mindre om vilket parti han tillhörde än sin målsättning att bli premiärminister.
Blair gifte sig med Booth, en utövande katolik och blivande Queen's Counsel 29 mars 1980. De har fyra barn, Euan, Nicky, Kathryn och Leo.
Fastän makarna Blair har sagt att de önskar skydda sina barn från medierna, har Euans och Nickys skolgång blivit en politiskt kontroversiell fråga. Båda gick i den katolska London Oratory School, som hade blivit kritiserad av vänsterinriktade personer för vad som uppfattades som elitism i dess urvalsprocedurer. Makarna Blair valde denna skola hellre än en katolsk skola i det labourstyrda Islington, där de bodde då. Tony Blair påpekade dock att han var den förste premiärministern under efterkrigstiden som hade skickat sina barn till statligt finansierade skolor, istället för oberoende skolor. Det väckte ytterligare kritik från vänster när det avslöjades att Euan mottog privatundervisning från de anställda på den avgiftsbelagda skolan Westminster School.
Blair bodde på Richmond Avenue i Islington, London under åren före tillträdet som premiärminister.
Tidig politisk karriär Blair gick med i Labourpartiet kort efter att han tog examen i Oxford 1975. Under början av 1980-talet var han aktiv i partiet i Hackney i nordöstra London, där han lierade sig med den "mjuka vänstern" ("soft left") i partiet. Han försökte utan framgång bli nominerad som kandidat till kommunfullmäktige (Hackney Borough Council). Genom sin svärfar, skådespelaren Tony Booth, kontaktade han parlamentsledamoten för Labour Tom Pendry för att be om hjälp med en parlamentskarriär. Pendry visade honom runt i underhuset och gav honom rådet att ställa upp för nominering till kandidat i det kommande fyllnadsvalet i den säkra konservativa valkretsen Beaconsfield, där Pendry kände en ledande medlem av partiets lokalavdelning. Blair utsågs till kandidat. Han fick endast 10 % av rösterna, men han imponerade på Labours partiledare Michael Foot och fick en profil inom partiet. Blair beskrev sig själv som socialist under denna period. Ett brev som han skrev till Foot i juli 1982, och som kom att publiceras i juni 2006, ger en indikation om att hans politiska åsikter vid denna tid låg nära Foot, dvs till vänster inom partiet., refererad i engelskspråkiga Wikipedia
1983 upptäckte Blair att den nyligen bildade valkretsen Sedgefield, i närheten av det område där han hade vuxit upp i Durham, inte hade någon Labourkandidat. Flera sittande parlamentsledamöter som blivit utträngda av ändringar i valkretsindelningen var intresserade av att bli nominerade för att kandidera i valkretsen. Blair fann en lokalavdelning som inte hade gjort någon nominering och ordnade ett besök hos dem. Med avgörande stöd från John Burton fick han deras stöd och blev inskriven på nomineringslistan i sista stund och vann nomineringen på bekostnad av den sittande parlamentsledamoten Les Huckfield. Burton blev senare Blairs agent och en av hans mest betrodda och långvariga allierade.
Blairs vallitteratur i valet 1983 ställde sig bakom den tydligt vänsterinriktade politik som Labourpartiet förespråkade i början av 1980-talet. Han förespråkade att Storbritannien skulle lämna EG, trots att han tidigare sagt till sin partiavdelning att han personligen var för fortsatt medlemskap. Han stödde också ensidig kärnvapennedrustning, och var vid den tiden medlem av Campaign for Nuclear Disarmament. Sedgefield var en säker valkrets för Labour och Blair valdes trots att valet i landet som helhet var en stor tillbakagång för partiet.
Blair sade i sitt jungfrutal i underhuset 6 juli 1983: "Jag är socialist inte därför att jag har läst en lärobok som har fångat mitt intellektuella tycke, inte heller av tanklös tradition, utan därför att jag tror att socialismen, när den är som bäst, närmast motsvarar en existens som är både rationell och moralisk. Den står för samarbete, inte konfrontation, för gemenskap, inte fruktan. Den står för jämlikhet.""I am a socialist not through reading a textbook that has caught my intellectual fancy, nor through unthinking tradition, but because I believe that, at its best, socialism corresponds most closely to an existence that is both rational and moral. It stands for cooperation, not confrontation; for fellowship, not fear. It stands for equality"., refererad i engelskspråkiga Wikipedia, refererad i engelskspråkiga Wikipedia Labourpartiet beskriver sig i sin stadga som ett demokratiskt socialistiskt parti,, refererad i engelskspråkiga Wikipedia i stället för att kalla sig för ett socialdemokratiskt parti – Blair organiserade själv denna deklaration om att förtydliga att Labour är ett socialistiskt parti när han hanterade förändringen av partiprogrammets fjärde klausul.
I opposition När han väl blivit vald steg Blair hastigt uppåt, och fick sin första utnämning till skuggregeringen 1984 som assisterande finanstalesman. Han begärde en undersökning av Bank of Englands beslut att rädda den kollapsade Johnson Matthey Bank i oktober 1985, och generade regeringen genom att hitta en rapport från EG som var kritisk mot Storbritanniens ekonomiska politik och som hade undertecknats av en medlem av den konservativa regeringen. Vid denna tid hade Blair anslutit sig till de reformvänliga delarna av partiet, under ledning av partiledaren Neil Kinnock, och befordrades efter valet 1987 till gruppen för handels- och industrifrågor i skuggregeringen som talesman i frågor om finansdistriktet City of London. 1987 kandiderade han till skuggkabinettet och fick 77 röster.
Efter börskraschen i oktober 1987 höjde Blair sin profil ytterligare när han kritiserade traders som "inkompetenta" och "moraliskt tvivelaktiga". Han protesterade också mot den undermåliga servicen för småinvesterare på Londonbörsen. 1988 blev Blair medlem av skuggkabinettet som skuggenergiminister, och följande år blev han skuggarbetsmarknadsminister. På denna post insåg han att Labourpartiets stöd för den framväxande europeiska "sociala stadgan" i fråga om arbetsrätt innebar att partiet måste överge sitt traditionella stöd för modellen där arbetsgivare och fack på en arbetsplats kunde komma överens om att alla anställda måste vara fackanslutna, så kallad closed shop. Han tillkännagav denna ändring i december 1989, till vänsterflygelns ilska. Som ung och tv-mässig medlem av skuggkabinettet gavs Blair en framträdande roll av partiets Director of Communications, Peter Mandelson. Hans första större tal, vid partikongressen 1990, blev dock generande, då han talade för fort och tappade bort sig i sina anteckningar.
Under perioden före valet 1992 arbetade Blair på att modernisera Labours image. Han hade ansvaret för att utveckla det kontroversiella förslaget om minimilön.
När Neil Kinnock avgick som partiledare efter Labours fjärde valförlust i rad blev Blair skugginrikesminister under den nye partiledaren John Smith. Labourpartiet ansågs vid denna tid allmänt som svagt i kriminalpolitiken och Blair arbetade för att förändra detta: han accepterade att antalet fångar kunde behöva öka, och beklagade sig över förlusten av en "gemenskapskänsla" (sense of community), som han var beredd att åtminstone delvis skylla på "1960-talsliberalism". Å andra sidan talade han för att sänka minimiåldern för homosexuella samlag till 16 år, som för heterosexuella samlag, och motsatte sig dödsstraff. Han definierade sin politik, med ett uttryck som formulerats av Gordon Brown, som "Tough on crime, tough on the causes of crime".