För släktet Periparus, se svartmesar.
Svartmes (Periparus ater) är en liten mes i släktet Periparus.Clements, J. F., P. C. Rasmussen, T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, A. Spencer, S. M. Billerman, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2023. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2023 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26 Den förekommer över stora delar av Europa och Asien, huvudsakligen i barrskog.
Utseende och läte Svartmesen är Sveriges minsta mes, med en längd på endast elva centimeter och en vikt på åtta till tio gram. Den har svart huvud med en tydlig vit fläck i nacken, beigevit undersida och kort stjärt. Näbben är svart. Ryggen är blåaktigt svart och vingen har två vita band. Könen är lika. Locklätet är ett tuii eller sii. Sången liknar talgoxens men är snabbare.
thumb|right|Svartmes tillsammans med blåmes där svartmesens storlek framgår, och även dess signifikanta vita fläck i nacken på den i övrigt svarta hättan.
Färgsättningen varierar relativt kraftigt regionalt, där bland annat fåglar i Storbritannien och på Iberiska halvön är mer olivbruna på ryggen och rödbruna kroppsidor, de på Cypern med påtagligt större svart haklapp och brun rygg och irländska fåglar gultonade undertill och på kinderna.
Utbredning och systematik thumb|right|Svartmesens världsutbredning. Svartmesen finns i stora delar av Europa och Asien. Den är vanligen stannfågel. Clements et al 2023 urskiljer hela 21 underarter fördelade i åtta grupper med följande utbredning: britannicus/hibernicus-gruppen Periparus ater hibernicus – Irland förutom längst i nordöst i County Down Periparus ater britannicus – Storbritannien och nordöstra Irland ater-gruppen vanlig svartmesSverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18 Periparus ater ater inklusive rossosibiricus och amurensisDickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K. – kontinentala Europa till Sibirien, Mongoliet, Sachalin och nordöstra Kina Periparus ater vieirae – Iberiska halvön Periparus ater sardus – Korsika och Sardinien Periparus ater pekinensis – nordöstra Kina (södra Liaoning till Shaanxi och Shandonghalvön) Periparus ater insularis – södra Kurilerna, Japan och ön Jeju utanför Sydkorea ledouci/atlas-gruppen Periparus ater atlas – norra Marocko Periparus ater ledouci – norra Tunisien och norra Algeriet Periparus ater cypriotes – Cypern phaeonotus-gruppen Periparus ater moltchanovi – Krimhalvön Periparus ater derjugini – bergstrakter i nordöstra Turkiet, västra Georgien och Rysslands kust mot Svarta havet Periparus ater michalowskii – Kaukasus och Transkaukasien Periparus ater phaeonotus – sydöstra Azerbajdzjan, norra Iran och sydvästra Turkmenistan; status i sydvästra Iran i Zagrosbergen osäker, möjligen är den bara en icke-häckande besökare här Periparus ater melanolophus – barrskogar från östra Afghanistan till västra Nepal aemodius/rufipectus-gruppen Periparus ater rufipectus – Kazakstan (Tien Shan) till nordvästra Kina (Xinjiang) Periparus ater aemodius – östra Himalaya, möjligen även i nordöstra Myanmar och Tibet Periparus ater martensi – området Kali Gandaki i centrala Nepal Periparus ater eckodedicatus – sydvästra till centrala Kina (Gansu söderut till Yunnan och österut till Shaanxi och Jiangxi; möjligen också Qinghai, sydöstra Xizang och nordöstligaste Himalayas) ptilosus/kuatuensis-gruppen Periparus ater ptilosus – bergsskogar i sydöstra Kina (Anhui, Fujian och Zhejiang) Periparus ater kuatunensis – bergsskogar på Taiwan
thumb|right|Svartmes i Val d'Aosta, Italien.
I verket Handbook of Western Palearctic Birds (Shirihai & Svensson 2018) föreslås en annan underartsindelning, där cabrerae med utbredning på större delen av Iberiska halvön skiljs ut ur nominatformen, men derjugini inkluderas i michalowskii samt martensi och eckodedicatus i aemodius. Sedan 2022 följer svenska BirdLife Sverige dessa rekommendationer.
Underarten melanolophus behandlades tidigare som den egna arten himalayasvartmes på basis av avvikande utseende (mörkgrå buk, kanelbrun undergump), men studier av både genetik, läten och beteende visar att den trots allt är en del av svartmesen.Martens, J., Tietze, D.T. & Päckert, M. (2011) Phylogeny, biodiversity, and species limits of passerine birds in the Sino-Himalayan region - a critical review. Orn. Monogr. 70: 64–94.Tietze, D.T., Martens, J., Sun, Y.-H., Severinghaus, L.L. & Päckert, M. (2011) Song evolution in the coal tit Parus ater. J. Avian Biol. 42(3): 214–230.
Förekomst i Sverige Svartmesen förekommer i hela Sverige förutom längst i norr. Med 71 418 individer ringmärkta i Sverige under åren 1911–2008 är arten tämligen vanlig inom svensk ringmärkning.Antal ringmärkta och återfunna fåglar år 1911-2008 , Naturhistoriska riksmuseets officiella webbplats. Läst 26 mars 2012.
Släktestillhörighet Arten placerade tidigare i det stora messläktet Parus. Data från jämförande studier av DNA och morfologi visade att en uppdelning av släktet bättre beskriver mesfåglarnas släktskapGill, F.B., B. Slikas, and F.H. Sheldon (2005), Phylogeny of titmice (Paridae): II. Species relationships based on sequences of the mitochondrial cytochrome-b gene, Auk 122, 121-143.Johansson, U.S., J. Ekman, R.C.K. Bowie, P. Halvarsson, J.I. Ohlson, T.D. Price, and P.G.P. Ericson (2013), A complete multilocus species phylogeny of the tits and chickadees (Aves: Paridae), Mol. Phylogenet. Evol. 69, 852-860. varför de flesta auktoriteter idag behandlar Periparus som ett distinkt släkte. I släktet ingår idag förutom svartmesen även sherpames och shimlames,Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.2). doi : 10.14344/IOC.ML.8.2. ibland även de östasiatiska arterna i Pardaliparus.
Ekologi thumb|stående|Ägg av svartmes. Svartmesen föredrar barrskog. Den blir könsmogen efter ett år. Honan bygger ett bo av mossa som fodras med ull och hår och placeras i håligheter i marken, i berg och i trädstammar. Honan lägger sju till elva ägg som är vita med rödaktiga prickar. Äggen ruvas av honan i 14–16 dagar. Ungarna matas sedan av båda föräldrarna i 16–19 dagar. I den norra delen av utbredningsområdet brukar en häckning om året ske, medan två häckningar är vanligt längre söderut. Svartmesen befinner sig ofta högt uppe i träd, där den äter frön, insekter och spindlar.
thumb|right
Status Arten har ett stort utbredningsområde och beståndet anses vara stabilt. Internationella naturvårdsunionen IUCN listar den därför som livskraftig (LC). Världspopulationen är mycket stor, uppskattad till mellan 31,5 och 55,7 miljoner könsmogna individer.
Status i Sverige Svartmesen har de senaste 30 åren minskat med mellan 32 och 49 %, men beståndet har varit mer eller mindre stabilt de senaste tio åren och anses vara livskraftigt.Artfakta om svartmes, ArtDatabanken.
Namn Svartmes har även kallats kolmesCarl Agardh Westerlund (1867) Skandinavisk oologi, Albert Bonniers förlag, Stockholm, sid:58 och det är även dess engelska namn (coal tit).
Referenser Texten bygger delvis på översättning av tyskspråkiga wikipedias artikel Tannenmeise, läst 9 november 2005, och engelskspråkiga Wikipedias artikel Coal Tit, läst 9 november 2005 Noter
Tryckta källor Roland Staav & Thord Fransson (1991) Nordens fåglar, andra upplagan, Stockholm, Christopher Perrins & David Attenborough (1987) Fågelliv i Europa'', översättning och bearbetning Juhani Vuorinen, Stockholm,
Externa länkar
Läten på xeno-canto.org
Kategori:Fåglar i palearktiska regionen Kategori:Fåglar i orientaliska regionen Kategori:Mesar