Rhenguldet WWV 86A (tyska: Das Rheingold) är en tysk opera i en akt (fyra scener) med musik och libretto av Richard Wagner. Rhenguldet är den första delen i operatetralogin Nibelungens ring. Den hade premiär som ensam opera i München den 22 september 1869 och fick sitt uruppförande som en del av Ringcykeln på Bayreuth Festspielhaus den 13 augusti 1876.
Wagner skrev Ringens libretti i omvänd ordning, så att Rhenguldet var den sista av texterna som skrevs. Den var dock den första som tonsattes. Partituret fullbordades 1854, men Wagner var ovillig att sanktionera dess framförande förrän hela cykeln var fullbordad. Han arbetade periodvis med denna musik fram till 1874. Premiären i München 1869 av Rhenguldet iscensattes mot Wagners vilja på order av kung Ludvig II av Bayern, hans beskyddare. Efter premiären i Bayreuth 1876 introducerades Ringcykeln i den världsomspännande repertoaren, med föreställningar i alla de stora operahusen, där den har förblivit ett regelbundet och populärt inslag.
I sin essä Oper und Drama från 1851 hade Wagner lagt fram nya principer för hur musikdramer skulle konstrueras, enligt vilka de konventionella operaformerna (arior, ensembler, körer) förkastades. I stället för att ge ordinramningar skulle musiken tolka texten känslomässigt, spegla de känslor och stämningar som ligger bakom verket, genom att använda ett system av återkommande ledmotiv för att representera människor, idéer och situationer. Rhenguldet var Wagners första verk som anammade dessa principer, och hans mest rigida fasthållande vid dem, trots några få avvikelser – Rhendöttrarna sjunger ofta i ensemble.
Som den "inledande kvällen" i cykeln ger Rhenguldet bakgrunden till de händelser som driver de viktigaste dramerna i cykeln. Den berättar om Alberichs stöld av rhenguldet efter att han avsagt sig kärleken; hans formande av den allsmäktiga ringen av guldet och hans förslavande av nibelungarna; Wotans beslagtagande av guldet och ringen, för att betala sin skuld till jättarna som har byggt hans fästning Valhall; Alberichs förbannelse över ringen och dess ägare; Erdas varning till Wotan att överge ringen; den tidiga manifestationen av förbannelsens makt efter att Wotan ger ringen till jättarna; och gudarnas oroliga intåg i Valhall, i skuggan av deras förestående undergång.
Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 26 oktober 1901 och den iscensattes åter med premiär den 21 november 1924, den 18 februari 1938, den 20 april 1968, den 22 februari 1997 och den 10 september 2005. Den sattes upp på Folkoperan med premiär den 26 januari 2002.Folkoperan den
Bakgrund
mini|Sigurdskvädet på Drävlestenen. Till vänster syns en karaktär med en ring, vilket antas skildra Andvare med ringen Andvaranaut. I toppen syns Sigurd som dräper Fafner och till höger syns en valkyrja med fläta och dryckeshorn vilket antas vara Sigdriva (Brynhild). Efter att ha avslutat sin opera Lohengrin i april 1848 valde Richard Wagner som sitt nästa ämne Siegfried, den legendariska hjälten i den germanska myten. I oktober samma år förberedde han ett prosautkast till Siegfrieds död, som han under de följande månaderna utvecklade till ett fullständigt libretto. Efter sin flykt från Dresden och flytten till Schweiz fortsatte han att utveckla och utvidga sitt Siegfried-projekt, efter att under tiden ha beslutat att ett enda verk inte skulle räcka för hans syften. I hans utvidgade koncept skulle Siegfrieds död vara kulmen på en serie musikdramer som inkorporerade ett nätverk av myter från hans källor och fantasi, som var och en berättar ett stadium av historien. År 1851 beskrev han sitt syfte i sin essä "Eine Mitteilung an meine Freunde": "Jag ämnar att producera min myt i tre kompletta dramer, föregångna av ett långt preludium (Vorspiel)." Vart och ett av dessa dramer skulle, sade han, utgöra en självständig helhet, men skulle inte uppföras separat. "Vid en särskilt utsedd fest föreslår jag att man någon gång i framtiden sätter upp dessa tre dramer med deras förspel under loppet av tre dagar och en förkväll."
I enlighet med detta schema blev Siegfrieds död, som ofta reviderats från sin ursprungliga form, så småningom Ragnarök. Den föregicks av berättelsen om Siegfrieds ungdom, Den unge Siegfried, som senare döptes om till Siegfried, och som i sin tur föregicks av Valkyrian. Till dessa tre verk fogade Wagner slutligen en prolog som han kallade Rhenguldet.
Tillkomsthistoria Text, källor och karaktärer
Eftersom Wagner utvecklade sitt Ring-schema i omvänd kronologisk ordning var "dikten" (librettot) till Rhenguldet den sista av de fyra som skrevs. Han avslutade sin prosaplan för verket i mars 1852 och den 15 september började han skriva hela librettot, som han slutförde den 3 november. I februari 1853 läste Wagner upp hela Ringens text för en inbjuden publik på Hotel Baur au Lac i Zürich, varefter alla fyra delarna publicerades i en privat upplaga på 50 exemplar. Texten publicerades inte kommersiellt förrän 1863.
Av de viktigaste källorna som Wagner använde för att skapa Ringcykeln var det de skandinaviska Eddorna – den Poetiska Eddan och Snorres Edda – som stod för det mesta av materialet till Rhenguldet. Det är dikter och texter från 1100- och 1200-talets Island, som berättar om olika nordiska gudars göranden. Bland dessa berättelser stjäls en magisk ring och en skatt av guld som innehas av dvärgen Andvari (Wagners Alberich) av gudarna Oden (Wotan) och Loke (Loge) och används för att betala en skuld till två bröder. En av dessa, Fafnir, dödar sin bror och förvandlar sig själv till en drake för att vakta guldet. Eddorna introducerar också gudarna Tor (Donner), Frej (Froh) och gudinnorna Frigg (Fricka) och Freja (Freia). Idén om Erda, jordmodern, kan ha härletts från karaktären Jord (som betyder "jord"), som förekommer i Eddorna som mor till Tor.
Enligt en teori av Jacob Grimm gjorde sig såväl Alberich som Wotan, såväl dvärgen (svartalven) som guden, skyldiga till egoistisk maktlystnad. Den här tanken inspirerade Wagner till att framställa Nibelungen och guden som ett slags spegelbilder. Båda gör sig skyldiga till stöld för att få ringen och båda klamrar sig krampaktigt fast vid den makt som manifesteras i ringen. Wagner bekräftar den här parallellen genom det nära släktskapet mellan Ringmotivet och Valhallamotivet. Valhallamotivet står i tonarten Dess-dur, Nibelheim i b-moll. Tonarterna är så kallade parallelltonarter, som står i nära släktskap med varandra (de har till exempel samma antal förtecken). Det råder knappast något tvivel om att Wagner genom att notera Nibelungmotivet i b-moll ville framställa Valhalls skuggrike. De båda motivens motsägelsefulla enhet förtydligas också genom karakteriseringen av Alberich respektive Wotan. Nibelheims härskare kallas ofta för Schwarz-Alberich (”Svart-Alberich” – det tyska ordet för svartalv är Schwarzalb) och Wotan en gång för Licht-Alb (”Ljusalv”). Försakelsemotivet är avgörande för en bedömning av Alberich och Wotan. I början är Wotan skenbart den gode hjälten och Alberich den onde. Guden skänker världen lagar och bevarar ordningen med sitt spjut. Alberich suger däremot ut sitt folk. Han försakar älskogen, eftersom naturen (som symboliseras av Rhendöttrarna) nekar att ge honom tillfredsställelse. Ringens makt ska ge honom ersättning för kärleken. Även i Nibelheim, på höjden av sin makt, avundas han gudarna deras underbara liv och lust. Eftersom han inte kan mätta sin längtan efter liv och lust, förbannar han världen och önskar den kärlekslöshet.
I Wagners porträtt av Wotan saknar man däremot tecken på kärlek. Inte ens på höjden av sin makt lyckas Alberich glömma Rhendottern Wellgundes kärleksmelodi. Om Wotan inte skulle ha varit tvingad av naturlagarna att avstå, skulle han för allsmäktighetens skull ha offrat Freia, kärlekens gudinna. I Wagners framställning törstar Wotan efter makt. När han genom Loges berättelse blir medveten om ringens betydelse vill han genast äga den och glömmer Rhendöttrarna, vilka han som bevakare av världsordningen måste återge det stulna guldet. Senare, i uppgörelsen med Alberich, åberopar han demagogiskt Rhendöttrarna för att rättfärdiga sin stöld. Under tiden som jättarna väger upp Freia med guld, glömmer han världen och försjunker i sin betraktelse av ringen. När han inser att han för att friköpa Freia även måste ge jättarna ringen, uttalar han i det trängda läget sina hemligaste tankar: (”Lämna mig i fred, ej ringen jag ger!”)
Några få Rhenguldsfigurer härstammar från utanför Eddorna. Mime dyker upp i Didrikssagan, som en mänsklig smed snarare än som en förslavad Nibelung. De tre Rhendöttrarna förekommer inte i någon av sagorna och är i allt väsentligt Wagners eget påhitt. Han uppgav också deras individuella namn Woglinde, Wellgunde och Floßhilde. I sin analys av Ringen föreslår Deryck Cooke att Rhendöttrnas ursprung kan vara i Nibelungenlied, där tre vattenandar retar karaktärerna Hagen och Gunther. Wagner kan också ha påverkats av den Rhenbaserade tyska legenden om Lorelei, som lockar fiskare till klipporna med sin sång, och av den grekiska Hesperidesmyten där tre jungfrur vaktar en gyllene skatt.
Robert Jacobs konstaterar i sin biografi över kompositören att "Nibelungmyten" som Wagner baserade hela sin Ringen-historia på var "i hög grad en personlig skapelse", resultatet av Wagners "briljanta manipulation" av sina källor. I Rhenguldets text använde Wagner sin fantasiförmåga för att anpassa, förändra och förvränga berättelserna och karaktärerna i sagorna. J.K. Holman citerar i sin "Listener's Guide and Concordance" (2001) Alberich-karaktären som ett typexempel på Wagners förmåga att "konsolidera utvalda aspekter från olika berättelser för att skapa ... levande, konsekventa och psykologiskt övertygande porträtt". Medan vissa karaktärers betydelse förstärks i Wagners version, reduceras andra, som Donner, Froh och Freia, som är viktiga figurer i sagorna, av Wagner till roller av i stort sett passiv betydelse. Wagner tänkte sig ursprungligen den första scenen i Rhenguldet som en prolog till de tre scener som följer den. Som sådan replikerar strukturen den i Ragnarök, och även den i hela Ringcykeln.
Komponerande Redan 1840 hade Wagner i sin novell "En pilgrimsfärd till Beethoven" förutsett en form av lyriskt drama där de vanliga operauppdelningarna skulle försvinna. I början av 1851 publicerade han sin boklånga essä Oper und Drama, där han utvecklade sina framväxande idéer kring begreppet allkonstverk – "totalt konstverk". I den nya sortens musikdrama, skrev han, skulle de traditionella operanormerna med kör, arior och sångnummer inte ha någon roll. Vokallinjen skulle, med Gutmans ord, "tolka texten känslomässigt genom artificiellt beräknade sammanställningar av rytm, accent, tonhöjd och tonartsrelationer". Orkestern, förutom att tillhandahålla den instrumentala färgen som var lämplig för varje scensituation, skulle använda ett system av ledmotiv, som var och en musikaliskt representerade en person, en idé eller en situation. Wagner kallade dessa "reminiscens- och föraningsmotiv", som bär på en intensiv känslomässig upplevelse genom musik snarare än ord. Enligt Jacobs skulle de "genomsyra hela vävnaden i musikdramat". Rhenguldets partitur är uppbyggt kring många sådana motiv; Analytiker har använt olika principer för att bestämma det totala antalet. Holman räknar med 42, medan Roger Scruton, i sin filosofiska analys av Ringen från 2017, räknar dem till 53. miniatyr|Freias motiv