thumb|Louise de la Vallière med sina barn Louise Françoise de La Baume Le Blanc, född 6 augusti 1644 i Tours, död 7 juni 1710, var den franske kungen Ludvig XIV:s mätress mellan 1661 och 1667.Mitford, Nancy, 1966, Solkonungen. Ludvig XIV och Versailles, Göteborg, Bonniers Hon blev 1667 hertiginna av La Vallière och Vaujours.
Louise de la Vallière beskrivs som osjälvisk, undergiven och uppriktigt förälskad i kungen, snarare än för vinnings skull. Hon var en ogift hovfröken då hon 1661 blev förälskad i kungen då hon agerade täckmantel för hans uppvaktning av sin svägerska Henrietta. Förälskelsen var ömsesidig och deras förhållande hölls hemligt fram till att hon 1663 födde deras första barn.
År 1664 presenterades hon öppet vid hovet som erkänd mätress och blev känd som beskyddare av kultur och skicklig ryttare. Hon fick fyra barn med kungen. År 1667 ersattes hon som kungens älskarinna av Madame de Montespan, men eftersom denna var gift tvingades de La Vallière stanna kvar och fortsätta spela rollen som mätress för att dölja kungens nya förhållande. År 1674 valde de La Vallière att gå i kloster, och ägnade sig resten av sitt liv åt en botgöring.
Tidigt liv Louise de la Vallière var dotter till officeren Laurent de La Baume Le Blanc, som kallade sig La Vallière efter en egendom vid Amboise, och Françoise Le Provost. Efter faderns död 1651 gifte modern om sig 1655 med Jacques de Courtarvel, markis de Saint-Rémy, som tillhörde hovet genom sin anställning hos Gaston av Orléans i Blois.
Louise uppfostrades med döttrarna till prins Gaston av Orléans och blev genom en släktings kontakter år 1661 utsedd till hovfröken åt kungens nygifta svägerska Henrietta av England. Louise beskrivs som en skönhet, blond, blåögd och välväxt, men haltade något. Som person beskrivs hon som oskyldig, blygsam, undergiven och naiv, med en tendens att lätt grips av oro och få dåligt samvete.
Mätress Hemlig älskarinna Kung Ludvig XIV:s flirt med sin svägerska Henrietta väckte skandal och gjorde att hans hustru och bror bad hans mor att tillrättavisa honom. För att dämpa skvallret beslöt Henrietta och Ludvig att låtsas att han besökte henne för att han var förälskad i en av hennes hovdamer, och La Vallière valdes ut för denna roll. Hon hade då befunnit sig vid hovet i endast två månader. Planen hade oförutsedda konsekvenser, då La Vallière och Ludvig blev förälskade i varandra, och inledde ett förhållande på riktigt.
Louise de la Vallière beskrivs som uppriktigt förälskad i kungen för hans egen skull, och visade inget intresse för några andra fördelar än att få träffa honom, och förälskelsen var ömsesidig. La Vallière var religiös och uppges ha haft lätt att gripas av samvetsförebråelser över att hon levde i synd genom att medverka i äktenskapsbrott, men att hon ändå accepterade det så länge förhållandet var lyckligt, och hon var intensivt förälskad och lojal mot kungen.
Skvallret vid hovet gjorde snart förhållandet känt, men det var inget offentligt förhållande utan snarare en öppen hemlighet, och La Vallière var länge ingen officiell mätress utan snarare en hemlig älskarinna. Louise de la Vallière uppges vara en indirekt orsak till Nicolas Fouquets fall samma år (1661), då kungen uppfattade Fouquets försök att muta La Vallière, som att Fouquet gjorde ett sexuellt närmande till henne. När Fouquet fick reda på att kungen hade en älskarinna ville han göra henne till en politisk kontakt genom vilken han kunde påverka kungen; han tog kontakt med La Vallière, gav henne komplimanger, bad om ett möta och erbjöd henne mutor, men hon vägrade och talade om allt för kungen, som uppfattade det hela som ett närmande och blev svartsjuk.
År 1662 inträffade en konflikt mellan La Vallière och Ludvig. Under fastan 1662 höll Jacques-Bénigne Bossuet en berömd predikan vid hovet där han fördömde äktenskapsbrott. La Vallière, som beskrivs som en känslig person med en tendens att få dåligt samvete, uppges ha tagit predikan som en förebråelse mot sitt förhållande. I februari Ludvig förhörde La Vallière och de rykten som gick att greve de Guiche var Henriettas älskare, men hon vägrade att svara. Bekymrad över predikan över synden av äktenskapsbrott i kombination med konflikten med Ludvig, lämnade hon sedan hovet för klostret Sainte-Pélerine i Chaillot. När Ludvig fick redan på hennes flykt begav han sig till klostret och övertalade henne att återvända.
När kungen strax därefter avstod från att ta emot nattvarden, uppfattade alla det som en bekräftelse på att skvallret om hans hemliga förhållande med La Vallière var sant, då han i egenskap av katolik inte kunde ta nattvarden om han levde i synd, och genom att neka den hade erkänt sin egen skuld.
I mars 1662 utspelade sig en intrig iscensatt av Henriettas älskare greve de Guiche, kungens före detta kärlek Olympe Mancini och markis de Vardes för att ersätta Louise de la Vallière med Anne-Lucie de La Mothe-Houdancourt, och de skrev ett anonymt brev på spanska till drottningen för att underminera la Vallière genom att avslöja kungens otrohet för drottningen.Williams, H. Noel (Hugh Noel): Madame de Montespan, 1903, Publisher New York : C. Scribner's Sons. Collection getty; americana. Contributor Getty Research Institute. s. 30-31 Brevet överlämnades dock av drottningens kammarjungfru Maria Molina till kungen, som lät förvisa Guiche från hovet.
Erkänd mätress
Sedan kungen i juli 1663 hade givet La Vallières bror en oberättigad befordran och andra fördelar, avslöjade Henrietta och Olympe Mancini kungens otrohet för drottningen, något som gjorde denna förtvivlad och kungen ursinnig. Sommaren samma år blev la Vallière gravid, och när graviditeten inte längre kunde döljas gömde hon sig i ett hus i Paris, Palais Brion, som kungen hade köpt åt henne, och där hon i december i hemlighet födde sitt barn. Barnet överlämnades genom Jean-Baptiste Colbert till en fosterfamilj och La Vallière närvarade sedan vid en gudstjänst för att försöka tysta de allt starkare misstankarna, men hånet blev så starkt att hon tvingades lämna kyrkan då hon utsattes för offentliga kommentarer.
Födelsen av barnet gjorde att förhållandet mellan kungen och La Vallière inte längre kunde döljas. Drottningen bemötte henne öppet med fientlighet vid hovet och de andra hovdamerna som inte ville stöta sig med drottningen tog avstånd från La Vallière. Hon avskedades från sin anställning som hovdam och bodde i det hus i Paris som kungen hade köpt åt henne, med Claude-Marie du Guast d’Artigny som sällskapsdam.
I maj 1664 höll kungen en hovfest kallad Les Plaisirs de l’île enchantée inofficiellt tillägnad La Vallière, som närvarade trots att hon inte längre hade någon anställning vid hovet. Denna fest har kallats för den tidpunkt när Louise de la Vallière offentligt erkändes som Ludvig XIV:s mätress. Det väckte skandal och kungens mor förebrådde honom kraftigt för den fara hans synd orsakade hans själ, men han förklarade att han inte kunde avstå från den; till drottningen sade han att han skulle bli en exemplarisk äkta man när han fyllde trettio, inte innan.
Efter denna fest visade sig Louise de la Vallière öppet vid hovet vid kungens sida som hans erkända mätress, och gjorde honom sällskap vid jakter, ridturer, fester och andra sällskapliga tillfällen. Ludvig XIV eskorterade demonstrativt Louise till änkedrottningens mottagningsrum på kungliga slottet där hon fick spela kort med hans bror och svägerska; även om varken änkedrottningen eller drottningen var närvarande, var detta en stark signal om att kungen önskade att hovets medlemmar i fortsättningen skulle acceptera henne och upphöra med sin sociala bojkott. Hans mor och hustru såg sig tvungna att acceptera förhållandet. Inom societeten väckte förhållandet först stor skandal, men snart började supplikanter söka sig till henne i egenskap av värdefull kontaktperson till kungen, och bland allmänheten sjöngs sånger och förhållandet och sympati för kungen, då la Vallière ansågs vackrare än drottningen.
Louise fick mellan sex och sju barn med kungen, av vilka två uppnådde vuxen ålder. När hon födde ett andra barn i januari 1665 bad drottningen kungen att arrangera ett äktenskap för henne. Detta var ett etablerat sätt för kungar på denna tid att säkra sina älskarinnors framtid och bättre dölja ett äktenskapsbrott, då eventuella barn i fortsättningen officiellt kunde gälla för barn till älskarinnas make. Kungen gick med på saken, men Louise själv vägrade gifta sig med någon annan, eftersom hon var uppriktigt förälskad i kungen och inte ville begå en svårare synd av dubbelt äktenskapsbrott. Detta uppfattades som dumt men rörande, och Roger de Rabutin, greve de Bussy, publicerade Les Amours du Palais-Royal som beskrev henne som en känslig, snäll och osjälvisk person som älskade kungen för hans egen skull.
Louise de la Vallière beskrivs under dessa år som lycklig, medan hennes relation till kungen var stark och accepterad vid hovet; hon och Ludvig delade intresse för jakt, och vittnen beskriver henne som en skicklig ryttare, som var så säker i sadeln att hon var bekväm att stå upp på en häst medan den rörde sig, enligt uppgift efter att ha tränats av en morisk ryttare. Hon visade intresse för litteratur och filosofi, diskuterade Aristoteles och Descartes verk och tillhörde en krets intellektuella med Isaac de Benserade och Antonin Nompar de Caumont. Hon utvecklade även sina intressen för konst och tog lektioner i målning och skulptur på Académie royale de peinture et de sculpture.
Efter sin mors död 1666 ansåg sig kungen inte längre ha någon som stod över honom och började ha tillfälliga sexuella kontakter, något som blev allt lättare när olika fraktioner vid hovet förde fram kandidater för att ersätta la Vallière som mätress. Han hade förbindelser med bland andra Catherine-Charlotte de Gramont och Anne de Rohan-Chabot utan att avsluta sitt förhållande med Louise. 27 januari 1666, sju dagar efter födseln av hennes tredje barn med kungen, lät drottningen, som ville markera sin underkastelse, Louise att så bredvid henne i kyrkan.
Täckmantel
År 1667 undanträngdes Louise de la Vallière i realiteten av Madame de Montespan. Madame de Montespan gjorde sig bekant med både drottningen och Louise de la Vallière för att kunna tillbringa så mycket tid som möjligt i kungens sällskap. Vid denna tid var både drottningen och Louise de la Vallière gravida, och kände sig inte i form att underhålla kungen, som lätt blev uttråkad och behövde stimulans, och de valde gärna att ta emot kungens regelbundna besök i Madame de Montespan, när de upptäckte hur hur underhållande hon kunde vara. I slutet av 1666 började det sägas att Louise de la Vallière inte kunde underhålla kungen utan Madame de Montespan, som beskrivs som kvick, djärv och underhållande, och att kungen började föredra Montespan framför la Vallière.
Det är oklart exakt när förhållandet mellan Ludvig XIV och Louise de la Vallière avslutades och hans förhållande med Madame de Montespan började. Samtida observatörer noterade att supplikanter och medlemmar vid hovet gradvis övergav Louise de la Vallière, vilket var ett tecken på att hennes relation till kungen och därmed hennes värde som kontaktperson minskade, och istället började uppmärksamma Madame de Montespan. Någon gång mellan november 1666 och juli 1667 lyckades Madame de Montespan förföra kungen medan hennes make var frånvarande på militärtjänstgöring, och de inledde därefter ett hemligt förhållande.
Den 13 maj 1667 blev kungens dotter med Louise de la Vallière offentligt legitimerad med titeln Mademoiselle de Blois, och hennes mor Louise de la Vallière tilldelades rangen hertiginnan de Vaujours. I samband med detta förklarade kungen att han inte längre skulle återgå till synden äktenskapsbrott, och av många uppfattades detta som Vallières egentliga avsked och pensionering som mätress.