Brännflaska, populärt kallad molotovcocktail, är ett enkelt brandkastvapen som består av en fragil behållare fylld med brandfarlig vara apterad med antändningsmedel (vanligtvis en glasflaska fylld med brandfarlig vätska som förslutits med en textiltrasa ämnad som veke). Vid användning antänds antändningsmedlet och flaskan kastas mot ett mål. Vid anslag går flaskan sönder och sprider ut sitt lättantändliga innehåll, varvid antändningsmedlet antänder vätskan och sätter eld på närområdet.
Brännflaskor är både enkla att tillverka och skaffa ingredienserna till, varvid de vanligt förekommer i gerillakrig och vid gatuupplopp. De är enkla att använda och har en mycket effektiv relativ vapenverkan. Typiska mål är skyttegravar, bunkrar, byggnader och oskyddade fordon. Traditionellt är de dock huvudsakligen avsedda för bekämpning av pansarfordon, där de kastas över motordäcket i syfte att komma åt fordonens interna system genom ventiler eller glipor. Brandfyllning som inte antänds vid anslag kan då även sippra in i fordonen och öka möjligheten för intern brand. Koppling, motor och avgassystem hos pansarfordon genererar extremt hög värme under gång och kan antända den insipprande brandfyllningen vid kontakt. Av denna anledning kastas brännflaskor ibland otända med avsikten att mer brandfyllning kommer in i pansarfordonet och ökar chansen för intern brand. Väl i brand skadas metallen i fordonet genom upphettning, och kan expandera, förvrängas eller spricka. Även om branden inte når fordonsbesättningens stridsrum kan värmen som överförs genom fordonets väggar senare tvinga ut besättningen. Historisk användning av brännflaskor mot pansarfordon och liknande har lett till att avancerat brandskydd och brandsläckningsanordning blivit standard hos pansarfordon. Brännflaskor har därför nedsatt och begränsad verkan mot pansarfordon i modern tid.
Brännflaskor förekommer under flera olika klassifikationer och namn världen runt. Vanliga synonymer är brandbomb, brandgranat och brandhandgranat, etc. I den svenska armén klassas brännflaskor historiskt som brandmateriel.
Etymologi Molotovcocktail
Benämningen molotovcocktail uppkom under det finska vinterkriget (1939–1940) då finländarna döpte vapentypen efter den dåvarande sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov som en förolämpning.
Idén kommer ursprungligen från den brandbombning som Sovjet utövade på de finska städerna under kriget. De sovjetiska brandbomberna fälldes med så kallade bombkapslar, stora bomber fyllda med ett flertal mindre bomber som under fällning sprids ut över ett större område. Som del av Sovjets propaganda påstod Vjatjeslav Molotov att dessa bombkapslar var fyllda med matransoner och förnödenheter ämnade till den nödställda finska civilbefolkningen. Av detta döpte den finska befolkningen dessa bombkapslar till "" ().
De finländska soldaterna svarade senare på detta genom att kalla sina brännflaskor för "Molotovs cocktail" () som ett komplement till hans brödkorgar, sedermera hopslaget till Molotovcocktail. Finlands framgång med vapentypen mot den överlägsna Röda armén gjorde namnet ökänt internationellt redan samma år.
Benämningen förkortas vanligen till molotov, eller "mollo/molly" i talspråk, framförallt inom datorspel.
Synonymer och smeknamn Vapnet som oftast kallas molotovcocktail går under en mängd olika namn och smeknamn runt om i världen, mestadels av beskrivande karaktär.
Några exempel är:
Bensinbomb – på grund av att bensin är en vanlig fyllning Bensinflaska Bensingranat Brandbomb – ej att förväxla med egentliga brandbomber Brandflaska Brandgranat – ej att förväxla med egentliga brandgranater Brinnande flaska Brännflaska Bränngranat Bränslebomb – på grund av att flytande bränsle är en vanlig fyllning Eldbomb Eldflaska Eldgranat Flamflaska Flaskbomb Flaskgranat Fattigmansgranat – på grund av dess improviserade natur.
Militärnomenklaturer – (brännflaska) – finlandssvenska: brännflaska – , kaenbin (flamflaska) – (brandflaska) – Brandhandgranate (brandhandgranat) – (brandflaska) – бутлыка с горючей жидкостью, tr. butlyka s gorjutjej zjidkostju (flaska med brandvätska) – brännflaska – (fragil handgranat) – incendiary frangible grenade (fragil brandhandgranat) – incendiary bottle grenade (brandflaskhandgranat)
Konstruktion Till konstruktionen består brännflaskor traditionellt av en fragil glasbehållare som försetts med brandfyllning och antändningsmedel, samt i vissa fall barlast.
Fyllning Brännflaskor förekommer med flera olika typer av fyllning. En brandfyllning består traditionellt av antändlig vätska som deponerats i flaskans innandöme. Vätskan består vanligen av olja, bensin eller alkohol (metanol eller etanol), alternativt en blandning av vätskor. Det finns även exempel där brandfyllningen består av ämnen menade att antändas på kemisk väg.
För att förbättra vapnets kastegenskaper kan del av flaskans fyllning bytas ut mot barlast. Ett exempel på detta är att fylla del av flaskan med viss mängd sand (upp till en ⅓ av flaskans inre volym).
Utöver brandfyllning förekommer flaskor apterade med alternativa laddningar för andra syften. Ett exempel på detta är att fylla flaskor med rökämne (laddningar ämnade att bilda rökridåer) för att skapa så kallade "rökflaskor", en alternativ form av rökhandgranat. Exempel på sådan laddning är röksyra bestående av svaveltrioxid löst i klorsulfonsyra. Sådan kräver ej antändningsmedel, utan antänder sig själv i kontakt med luft när flaskan går sönder.
Antändningsmedel Tändanordning består traditionellt av en förslutande flaskpropp med veke eller liknande som apteras i flaskans mynning. För god verkan brukar veken gå igenom flaskan och ut en viss längd från mynningen. För tändning antänds den yttre veken, varvid proppen ska blockera lågan från att komma in i brandfyllningen före anslag. Provisoriska antändningsmedel använder ofta en tygtrasa doppad i fotogen eller alkohol som både veke och propp. Om brandfyllningen består av lättare vätska kan veken använda kapillärkraft för att driva vätskan genom veken efter tändning likt en fotogenlampa och därmed brinna längre vid behov.
En alternativ antändningsmetod till veke är att fästa stormtändstickor på sidorna om flaskan. Stocktändstickor är praktiska för vinterkrigföring och liknande då de är utfodrade med större mängd tändsats för att brinna under längre tid och inte slockna i blåst eller kyla. Stormtändstickorna kan även låtas brinna ut vid behov eftersom de gentemot vekar inte ligger i kontakt med brandfyllningen och relativt enkelt kan ersättas. Detta möjliggör bredare flexibilitet i strid eftersom användaren kan tända en flaska utan att behöva använda den. Historiskt har två tändstickor per flaska använts, vilket möjliggör två potentiella tändningar i strid.
Historia miniatyr|Monarkister under spanska inbördeskriget beväpnade med Mauser-repetergevär och en improviserad brännflaska. Brännflaskor omnämns för första gången i strider under det spanska inbördeskriget. Kombattanter ska ha använt vinflaskor fyllda med bränsle som improviserade vapen mot pansarfordon, och användningen snappades upp av diverse utländska krigskorrespondenter som tog med sig kunskapen till kommande konflikter. Av dessa kom japanska imperiet att börja bruka brännflaskor i stor skala redan under slaget om Chalchin-Gol 1939 som del av sovjet-japanska gränskriget (1932–1939). Användning av brännflaskor under slaget om Chalchin-Gol hade blandade resultat men tillräckligt god verkan uppnåddes mot stridsvagnar så att brännflaskor blev en del av det japanska infanteriets standardtaktiker mot stridsvagnar fram till andra världskrigets slut.
Det stora uppsvinget för brännflaskor kom under andra världskriget. Vapnet blev berömt då finska armén flitigt använde typen med stor framgång mot röda armén under det finska vinterkriget och fortsättningskriget. Det var även i finskt bruk som vapnet fick sitt ökända namn "molotovcocktail", döpt efter den dåvarande sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov som en förolämpning. Efter att ha mött finska molotovcocktails i strid kom Röda armén senare att använda samma taktik för bekämpande av tyska stridsvagnar i den tyska invasionen av Sovjetunionen 1941.. Sid. 217-218
Brännflaskor kom att få stor användning på alla sidor under andra världskriget. De var särskilt användbara vid bekämpning av stridsvagnar och för att sänka fiendens moral. Störst effektivitet erhölls mot bensindrivna pansarfordon som lättare kunde sättas i brand än dieseldrivna. En ögonvittnesskildring från Warszawagettots uppror mot den tyska ockupationen år 1943 ger följande beskrivning:
Japan miniatyr|vänster|Japanska soldater som attackerar en brittisk Stuart I stridsvagn med Kaenbin brännflaskor, Burma, 1942. Kejserliga japanska armén var en av de första krigsmakterna att använda brännflaskor i större skala efter det spanska inbördeskriget. Redan under det spanska inbördeskriget hade Japan krigskorrespondenter i Spanien som uppmärksammade verkan av brännflaskor. En sådan korrespondent var major Nishiura Susumu av den kejserliga japanska armén. Susumu hade redan i juli 1937 skickat en rapport om användning av brännflaskor till det japanska fastlandet. Kejserliga armétygförvaltningen var skeptiska till konceptet men Susumu övertygade dem att utföra försök med brännflaskor mot en stationär japansk stridsvagn. Dessa försök misslyckades totalt då vagnen vägrade fatta eld, varav konceptet med brännflaskor skrotades.
Som del av det Sovjet-japanska gränskriget kom dock konceptet med brännflaskor på tal igen under slaget om Chalchin-Gol 1939. Flera japanska regementen saknade helt möjlighet att bekämpa de sovjetiska stridsvagnar som man mötte. Under en kort strid där en sovjetisk stridsvagn jagade en japansk lastbil kastade en japansk soldat ut bränsledunkar från lastbilen i syfte att skapa hinder för den jagande stridsvagnen. Till deras förvåning brast en dunk i lågor när den blev påkörd av den sovjetiska stridsvagnen, vilket möjliggjorde för den japanska lastbilen att fly. Från detta återkom iden att skapa improviserade brännflaskor i syfte att bekämpa pansarfordon. Efter viss organisation och hopsamling av flaskor började det fullt motoriserade 26:e infanteriregementet av den kejserliga japanska armén att producera improviserade brännflaskor i fält till en viss standard. De japanska brännflaskorna var väl genomtänkta för att ha improviserats och producerats i fält. Under försök kom man fram till att flaskan bör fyllas till ⅓ med sand för att ge den barlast och förmågan att kastas korrekt. Resterande ⅔ av flaskans volym fylls med bensin. Som antändningsmedel används en bomullstuss taget från var soldats vapenrengöringskit som stoppas ner i flaskmynningen.