Gustaf Richard Yngve Larsson (), född 13 december 1881 i Sundsvalls församling, död 16 december 1977 i Oscars församling i Stockholm, var en svensk statsvetare, politiker (S, LP, FP), borgarråd, riksdagsledamot och ordförande för Stockholms stadskollegium.
Yngve Larsson avlade filosofie kandidatexamen vid Uppsala universitet och fortsatte statsvetenskapliga studier utomlands med inriktning mot kommunalpolitik. Från 1908 var Larsson en ledande kraft bakom Svenska stadsförbundets tidiga utveckling, och 1913 disputerade han för filosofie doktorsgrad på Inkorporeringsproblemet. Han var ursprungligen aktiv socialdemokrat, men uteslöts ur partiet av Hjalmar Branting på grund av sitt deltagande i Aktivistboken 1915. Larsson involverades som expert i Stockholms författningsreform och utsågs 1920 till stadssekreterare i Stockholms stad.
Larsson valdes till borgarråd i Stockholm 1924 och kvarstod i 22 år till 1946, från 1935 på det nya Folkpartiets mandat. Som gatu- och stadsbyggnadsborgarråd kom han att bli politiskt ledande bakom flera av stadens historiskt största stadsbyggnadsprojekt, däribland tunnelbanan, Norrmalmsregleringen och förorternas planering samt ett flertal centrala infrastrukturprojekt som Slussen, Bromma flygfält, Västerbron, Tranebergsbron och världsarvet Skogskyrkogården. Under andra världskrigsåren var Larsson även en framträdande nordisk antinazistisk opinionsbildare. Efter att ha avgått som borgarråd valdes han till riksdagsledamot för Folkpartiet och senare till ordförande för Stockholms stadskollegium. Han lämnade stadshuset 1954, men behöll centrala poster inom Stockholms stad fram till 1970, då 89 år fyllda.
Yngve Larsson erhöll flera svenska och utländska utmärkelser och blev mot slutet av sin karriär några gånger även omnämnd med epitetet "legendarisk". Han kom att kallas statsman, sitt århundrades främste stadsbyggare i Sverige och dess gigant i stockholmspolitiken. Larssons stora stadshistoriska verk och självbiografi Mitt liv i Stadshuset (1977) kom att kallas ett "monument över en epok i Stockholms historia".
Uppväxt (1881–1900) Yngve Larsson föddes den 13 december 1881 i Sundsvall som son till grosshandlaren Axel Larsson (1854–1894) och Märtha Catharina Alida (Ida) Sundberg (1858–1950), dotter till sågverksägaren Fredrik Sundberg (1830–1913). Föräldrarna gifte sig 1879 och fick tre barn, utöver Yngve Larsson även sedermera direktören Lennart Larsson (1880–1966) och Ingrid Stieve (1884–1941), senare gift med den tyske diplomaten och författaren Friedrich Stieve. Yngve Larsson var även kusin till professorn och likaledes borgarrådet Halvar Sundberg och bland hans morbröder märks juristen och donatorn Embleton Sundberg.
1891 insjuknade fadern, varvid modern och barnen flyttade till Stockholm och Sibyllegatan 16 intill Östermalmstorg, och Larsson började på Palmgrenska samskolan. Axel Larsson avled 1894 och modern gifte 1895 om sig med grosshandlaren John Hallberg (1859–1919). Familjen bodde från 1898 på Nybrogatan 58 / Tyskbagargatan 1 på Östermalm och flyttade 1902 till Saltsjöbaden.
År 1900 tog Yngve Larsson mogenhetsexamen vid Norra Real i Stockholm, där han även hade varit ordförande för gymnasieföreningen Saga och stiftat livslång bekantskap med Otto Järte och sedermera svågern Tor Bonnier.
Student och ämbetsman (1900–1924) miniatyr|stående|Yngve Larsson fotograferad av Ferdinand Flodin för Hvar 8 Dag 1920.
Akademiska studier År 1900 påbörjade Yngve Larsson studier vid Uppsala universitet. I Uppsala umgicks han med läroverksvännerna Otto Järte och Tor Bonnier, och även de sedermera författarna Sigfrid Siwertz och Sven Lidman knöts till kretsen. Han studerade bland annat historia och statsvetenskap för Harald Hjärne respektive Simon Boëthius och blev fil. kand. 1903. Under några månader fick Larsson "vila överansträngda nerver" hos läkaren Ernst Westerlund i Enköping och fortsatte därefter licentiatstudier med utlandsperioder i Heidelberg och vid Handelshochschule Berlin, för bland andra Hugo Preuss, samt vid London School of Economics.
Larsson tog licentiatexamen i statsvetenskap 1909 för Simon Boëthius, och disputerade för filosofie doktorsgrad 1913 på avhandlingen Inkorporeringsproblemet på uppdrag av Svenska stadsförbundets styrelse, definierat som "frågan om det rättsliga stadsområdets anpassning till det faktiska". Avhandlingen omfattade 1234 sidor och behandlade de förvaltningspolitiska och juridiska problem som den snabba urbaniseringen ställde dåtidens svenska städer inför. Verket fick ett respektfullt mottagande även utomlands under sin tid, och hade alltjämt 1920 en ställning som standardverk.
Dessförinnan hade han publicerat undersökningar av stadsförvaltningarna i en lång rad europeiska länder för CSA och stadsförbundet (se nedan),, och avhandlingen blev den första av en serie utredningar som kom att behandla samma ämne.
Politiskt arbete Yngve Larssons politiska intresse väcktes under de första studieåren, och han blev först aktiv medlem i den liberala studentföreningen Verdandi för att sedan gå över till det nya socialdemokratiska Laboremus som han var med om att starta. Hans första insats som ung debattör gällde Norrlandsfrågan i Verdandi, men han fördjupade sig sedan i frågor som låg närmare hans studier: bostadsfrågan, jordreform, kommunalpolitiken i Stockholm och kommunala organisationsproblem. Larsson var från 1903 skribent i tidningen Social-Demokraten med Hjalmar Branting som chefredaktör.
Yngve Larsson engagerade sig tidigt i Centralförbundet för Socialt Arbete, och blev 1906 kassör i dess Jordreformförening, i samarbete med bland andra Erik Palmstierna, Gustav Cassel, Carl Lindhagen och Adrian Molin. Larsson var en aktiv deltagare i den radikala politiska diskussionsklubben Palmstiernas klubb som grundades 1908, och han blev medlem av det socialdemokratiska partiet. Larsson var författaren av det socialdemokratiska partiets kommunalpolitiska program 1911, av arbetarrörelsens idéhistoriker Jan Lindhagen kallat "ett av de allra finaste i den långa raden av socialdemokratins program". 1912 stod Larsson och Järte bland namnen bakom stiftelseurkunden till arbetarrörelsens Nya Banken.
Larsson var under lång tid djupt engagerad i svensk bostadspolitik. Genom CSA publicerade han 1908 utredningen Kommunalsocialistisk bostadspolitik i utlandet. Han var senare en tongivande ledamot i Bostadskommissionen 1912–1918 och ordförande för den efterföljande Kommittén angående bostadssociala minimifordringar. Han medverkade även till bildandet av Stockholms Kooperativa Bostadsförening 1916, och var sekreterare för Svenska slöjdföreningens stora Hemutställning 1917.
Aktivism Under första världskriget förespråkade Larsson jämte bland andra ungdomsvännen Otto Järte en tyskvänlig linje. De var båda medförfattare till den anonymt utgivna så kallade aktivistboken Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning (1915). Skriften var ett av de främsta uttrycken för första världskrigets svenska aktivism och reste krav på "en modig uppslutning vid Tysklands sida". Den tyske riksdagsledamoten Albert Südekum spelade en stor roll för författarna. Boken vållade upprörd debatt och ledde efter ingripande av ententevänlige partiledaren Hjalmar Branting till Larssons uteslutning ur SAP.
Yngve Larsson medverkade även jämte Järte vid grundandet av Svenska aktivismens organ Svensk Lösen, och Larsson lämnade flera bidrag till tidskriften under 1916. 1917 var han även en av stiftarna av den nationalistiska klubben Brunkeberg.
Ämbetsman År 1908 fick Larsson sin första tjänst inom Stockholms stad som amanuens under några månader för Josef Guinchard vid Stockholms stads statistiska kontor. Där fick han i uppdrag att utreda dels alkoholmissbrukets sociala verkningar, dels de kommunala tjänstemännens arbetstid. Larsson blev senare samma år vid grundandet av Svenska stadsförbundet (föregångaren till kommunförbundet) dess andre sekreterare samtidigt som vännen Erik Palmstierna utsågs till förbundets förste sekreterare. Larsson övertog senare Palmstiernas ledande roll; 1915 blev han förbundets förste sekreterare och 1918 dess direktör.
Som en följd av disputationen på inkorporeringsområdet 1913 blev Yngve Larsson samma år ledamot av Kommittén för kommunala nybildningar, vilken lämnade sitt betänkande 1918 och resulterade i lagen om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning 1919.
Larsson var den drivande kraften bakom grundandet av Stadshistoriska institutet (numera Stads- och kommunhistoriska institutet) 1919 i samarbete med historikerna Nils Ahnlund och Nils Herlitz. Sedan 1994 delar institutet ut Yngve Larssons pris för stads- och kommunhistoriska insatser, instiftat av Svenska Kommunförbundets styrelse.
Redan 1912 engagerades Larsson i den stora författningsreformen i Stockholm 1920 som i hög grad bar hans prägel. Han hade som biträde till Pehr Rabe ett betydande inflytande över den Rabeska utredningen 1912–1914. Som sekreterare i Finansstyrelsekommittén kom han själv att utforma det slutliga förslag som godkändes av stadsfullmäktige den 16 juni 1919. Han valdes själv den 19 april 1920 av stadsfullmäktige till chef för stadskansliet i Stockholms stad; en betydelsefull roll för samordning av hela stadsförvaltningen som senare kom att kallas stadssekreterare. Chefen för stadskansliet hade sitt kontor i det nordvästra hörnrummet i rådsgången en våning upp i Stockholms stadshus. Som stadssekreterare förde Larsson bland annat protokollet för den utredning 1922 som resulterade i Stockholms stadsvapen. Den nyblivne kanslichefen kallades även av Socialstyrelsen till sakkunnig vid Bostadsräkningen 1920.
Borgarråd (1924–1946) miniatyr|stående|Larsson 1931, av Jaeger för Hvar 8 dag. miniatyr|På tjänsterummet i Stadshuset, troligen 1930-tal.
Larsson blev borgarråd 1924 och förblev det till 1946. Han hade ansvar för i tur och ordning administrativa roteln, gaturoteln (från och med 1932) och stadsbyggnadsroteln (från 1940), och hade en central roll i beslutsprocessen för bland annat Slussen och Södertunneln (1930–1935), Väster- och Tranebergsbroarna (1934–1935), Bromma flygplats (1935–1936), Stockholms tunnelbana (1941), flera förorter,, Henriksdalsverket (1941) samt den stora Norrmalmsregleringen (1945).
Larsson var från början vald på opolitiskt mandat, men anslöt sig i slutet av 1920-talet till Liberala partiet. Vid det Liberala partiets samgående med Frisinnade folkpartiet till det nybildade Folkpartiet inför kommunalvalet 1935 anmälde Larsson sitt inträde i detta, och han valdes då även in i Stockholms stadsfullmäktige som Folkpartiets första namn i en valkrets på Södermalm.
Som gatuborgarråd och ordförande i kyrkogårdsnämnden var han 1935–1940 beställare och byggherre för anläggningen Skogskrematoriet med Monumenthallen och Trons, Hoppets och Heliga Korsets kapell vid Skogskyrkogården, som 1994 upptogs på Unescos världsarvslista. Larsson var även under 16 år ordförande för Slakthus- och saluhallsstyrelsen.
I gatunämnden var Larsson som ordförande drivande för att tillsätta arkitekten och funktionalisten Osvald Almqvist som stadsträdgårdsmästare 1936, och två år senare den mångårige efterträdaren Holger Blom, som några år tidigare arbetat för Larsson i Slussbyggnadskommittén. Yngve Larsson hade 1935 gjort en studieresa i USA med besök vid parkanläggningar i New York-regionen och beskrev senare sina intryck i Tidskriften Arkitektur:
Bland Larssons borgarrådssekreterare märks den sedermera partiledaren och statsrådet Gösta Bohman, som på rekommendation av Anders Ahlén blev tillförordnad under några månader 1942, då den ordinarie sekreteraren blivit inkallad. Larsson föreslog därefter Bohman som biträdande sekreterare i Stockholms handelskammare. Gösta Bohman såg tillbaka på Yngve Larsson som en "stimulerande läromästare".
Slussen och Södertunneln miniatyr|Invigningstur i Södertunneln 30 september 1933; Yngve Larsson till höger.