John N. Bahcall, född 30 december 1934 i Shreveport, Louisiana, USA, död 17 augusti 2005 i New York City, New York, var en amerikansk astrofysiker och Richard Black-professor i astrofysik vid Institute for Advanced Study. Han var känd för en mängd olika bidrag till sol-, galaktisk och extragalaktisk astrofysik, som solneutrinoproblemet, utvecklingen av Hubbleteleskopet och sitt ledarskap och utveckling av Institute for Advanced Study i Princeton.

Biografi Bahcall föddes i en judisk familj och skulle senare beskriva en tidig strävan att bli reformrabbin. Han tog inga naturvetenskapliga kurser på gymnasiet där han var delstatsmästare i tennis och nationell debattmästare (1952).

Bahcall började sina universitetsstudier vid Louisiana State University som filosofistudent med ett tennisstipendium, där han övervägde att söka rabbinämnen. I slutet av sitt första år flyttade han till University of California, Berkeley, där han fortfarande studerade filosofi, men tog sin första fysiklektion för att uppfylla ett examenskrav inom naturvetenskap.

Bahcall bytte sedan huvudämne till fysik, och tog examen med en AB i fysik vid Berkeley 1956. Han tog magisterexamen i fysik 1957 vid University of Chicago och  doktorsexamen i fysik från Harvard University 1961.

Han tillbringade ett år som forskare i fysik med Emil Konopinski vid Indiana University. Från 1962 till 1970 arbetade han med en grupp ledd av William Fowler vid Kellogg Laboratory vid California Institute of Technology, först som forskare och senare som biträdande professor och docent.

Bahcall gifte sig med astrofysikprofessorn Neta Bahcall vid Princeton University, som han träffade som doktorand vid Weizmanninstitutet på 1960-talet. De hade en dotter och två söner. Han dog i New York den 17 augusti 2005 av en sällsynt blodsjukdom.

Akademisk karriär Bahcall började arbeta på Institute for Advanced Study i Princeton, New Jersey år 1968 och blev professor i naturvetenskap år 1971 och Richard Black-professor i naturvetenskap år 1997.

Bahcall blev medlem av National Academy of Sciences år 1976. Han var ordförande för American Astronomical Society från 1990 till 1992, och var tillträdande ordförande för American Physical Society vid sin död.

Forskning Bahcall publicerade över sexhundra vetenskapliga artiklar och skrev eller redigerade nio böcker om astrofysik.

Bahcall är mest känd för sitt arbete med att etablera standardmodellen för solen. Han tillbringade en stor del av sitt liv med att undersöka problemet med solneutriner tillsammans med fysikalisk kemist Raymond Davis Jr. Tillsammans samarbetade Davis och Bahcall i Homestake-experimentet. För att testa Bahcalls teoretiska förutsägelser skapade Davis en underjordisk detektor för neutriner i en guldgruva i South Dakota, i huvudsak en stor tank fylld med rengöringsvätska. Flödet av neutriner som detektorn hittade var en tredjedel av den mängd som Bahcall teoretiskt förutspådde, en skillnad som tog över trettio år att förklara. Bahcalls pågående forskning inom detta område resulterade i publiceringen av hans bok Neutrino Astrophysics (1989), som anses vara en standardreferens för solneutriner.

Nobelpriset i fysik 2002 tilldelades Davis och Masatoshi Koshiba för deras banbrytande arbete med att observera neutrinerna som förutspåddes från Bahcalls solmodell, och därmed bekräftade Bahcalls förutsägelse.

Utöver sitt arbete med solneutriner samarbetade Bahcall med Eli Waxman kring Waxman-Bahcall-gränsen för högenergineutriner. Denna gräns sätter en gräns för flödet av högenergineutriner baserat på det observerade flödet av kosmisk högenergistrålning. Det var inte möjligt att verifiera denna förutsägelse förrän efter hans död, med konstruktionen av neutrinoteleskop som kunde detektera neutriner med mycket högenergi, som IceCube Neutrino Observatory.

Ett annat bidrag från Bahcall till astrofysiken var utvecklingen och implementeringen av Hubbleteleskopet, i samarbete med Lyman Spitzer Jr., från 1970-talet fram till perioden efter att teleskopet sköts upp 1990. År 1992 fick Bahcall NASA Distinguished Service Medal för detta arbete. Han återinförde den traditionella metoden med stjärnräkning, som ett kvantitativt verktyg för att bedöma galaktisk struktur. Standardmodellen för en galax, med ett massivt svart hål omgivet av stjärnor, är känd som Bahcall-Wolf-modellen. Bahcall-Soneira-modellen var under många år standardmodellen för Vintergatans struktur. Han bidrog också till noggranna astrofysiska modeller av stjärnornas inre.

Utmärkelser och priser 2006, Exceptional Scientific Achievement Medal (postumt), NASA 2004, Academy of Achievement, Golden Plate Award 2004, Comstock Prize in Physics from the National Academy of Sciences 2003, Gold Medal of the Royal Astronomical Society 2003, Benjamin Franklin Medal (with Raymond Davis, Jr. and Masatoshi Koshiba) 2003, Dan David Prize 2003, Fermi Award (tillsammans med Raymond Davis, Jr) 2001, Member of the American Philosophical Society 1999, Henry Norris Russell Lectureship 1998, National Medal of Science 1998, Hans Bethe Prize 1994, Heineman Prize 1992, NASA Distinguished Public Service Medal, NASA 1976, Fellow of the American Academy of Arts and Sciences 1970, Helen B. Warner Prize

Referenser

Noter

Externa länkar

John Bahcalls webbsida för solneutriner mm Solar neutrinos: history Institute for Advanced Study: Homepage Biography Press release following his death PBS Nova: The Ghost Particle Letter from his family after his death

Kategori:Män Kategori:Födda 1934 Kategori:Avlidna 2005 Kategori:Personer från Shreveport Kategori:Forskare från Louisiana Kategori:Amerikanska fysiker under 1900-talet Kategori:Amerikanska astronomer Kategori:Personer verksamma vid Institute for Advanced Study Kategori:Alumner från University of California, Berkeley Kategori:Alumner från University of Chicago Kategori:Alumner från Harvard University Kategori:Alumner från Louisiana State University Kategori:Mottagare av Royal Astronomical Societys guldmedalj Kategori:Ledamöter av American Academy of Arts and Sciences Kategori:Ledamöter av National Academy of Sciences Kategori:Ledamöter av American Philosophical Society