Jan Mayen är en ö tillhörande Norge, belägen i Norra ishavet.
Ön tillhör inte något fylke eller kommun, utan lyder direkt under norska staten. Dess förvaltning är sedan 1995 anförtrodd åt Nordland fylke. Ön är 55 kilometer lång, har en area på 381 kvadratkilometer och består delvis av glaciärer. På ön ligger världens nordligaste aktiva vulkan Beerenberg, som med sina 2 277 meter över havet också är ett av Norges högsta berg. Jan Mayens fiskezon är på 293 049 kvadratkilometer och 1980 utvidgades även öns ekonomiska zon till 200 nautiska mil runt ön, vilket ledde till protester från både Island och Grönland.
Vem som upptäckte Jan Mayen är inte klart och det finns belägg för att den påträffats så tidigt som på 500-talet, men den första som med säkerhet landsteg på ön var Jan Jacobszoon May van Schellinkhout under en expedition för Noordsche Compagnie 1614. Efter detta gjorde inget land något territoriellt anspråk på ön. Jan Mayen fungerade först som en bas för valfångst och rävjakt och blev senare en plats för vetenskapliga studier under det internationella polaråret 1882 till 1883. Jan Mayen förblev terra nullius fram till 1929 då Norge tog den i besittning. Först användes ön endast som väderstation, men 1959 etablerades också radionavigationsbasen Olonkinbyen.
Sedan 2010 klassas Jan Mayen och dess omgivande vatten som naturreservat och till följd av detta blev det svårare att resa dit som turist. Förutom vetenskapliga och tekniska team baserade i Olonkinbyen är Jan Mayen obebodd. Trots att öarna administreras separat räknas Svalbard och Jan Mayen som en enskild enhet i ISO 3166-standarden. Tillsammans har de tillägnats landskoden sj.
Historia Upptäckt De första nedskrivna beläggen för kännedom om Jan Mayen är daterade till 500-talet. Under en av sina resor hävdar den irländske munken Brendan sig ha stött på en svart ö som spottade eld och gav ifrån sig ett öronbedövande ljud. Eftersom det sker vulkanisk aktivitet kring Jan Mayen skulle det kunna ha varit den han funnit. Det land som vikingarna kallade Svalbarð kan också ha syftat på Jan Mayen, men inga av dessa teorier är bekräftade.
Jan Mayen upptäcktes med säkerhet i början av 1600-talet av nederländska och engelska valfångare som letade efter nya fiskeplatser. Många navigatörer gjorde då anspråk på denna upptäckt, inklusive engelsmannen Henry Hudson som påstod sig ha varit där 1607 och givit den namnet Hudson's Tutches. Den första helt obestridda upptäckten tillskrivs den nederländske sjöfararen Jan Jacobszoon May van Schellinkhout, som besökte ön 1614 under en expedition för Noordsche Compagnie. Ön kallades först Joris Eylandt efter kartografen Joris Carolus, som var ombord på skeppet. När Willem Blaeu ritade den första detaljerade kartan över ön 1620 beslutade han dock att namnet skulle bytas till Jan Mayen, efter sin upptäckare.
Under 1600-talet etablerade nederländska valfångare flera valoljekokerier på ön så att de skulle kunna utvinna olja från valspäcket. Som mest arbetade 1 000 personer på ön under sommarmånaderna, och flera mindre fästningar byggdes för att undvika plundring. År 1633 gjorde Noordsche Compagnie ett övervintringsförsök på ön i syfte att försvara den; uppdraget misslyckades då samtliga sju man hittades döda året därpå. I och med valfångsten kring Jan Mayen utrotades nästan grönlandsvalen och valfångsten avslutades mellan 1640 och 1650. Ön föll i glömska och besöktes av få skepp under de närmaste 230 åren. miniatyr|Österrikisk-ungerska kartan över Jan Mayen från 1884.
Ny aktivitet Efter valfångstperioden på 1600-talet förekom ingen aktivitet på ön förrän i slutet av 1800-talet. Det som bidrog till att ny uppmärksamhet riktades mot Jan Mayen var det första internationella polaråret 1882 till 1883. Ön kartlades och utforskades av en österrikisk-ungersk vetenskaplig expedition, vilket resulterade i en karta som användes fram till 1950-talet. De utförde även den första lyckade övervintringen på Jan Mayen.
I början av 1900-talet började norrmännen också visa intresse för Jan Mayen och fjällrävsjakt påbörjades. Den intensiva jakten ledde dock till en kraftig nedgång av rävbeståndet och därmed även av jägarnas fångst. Rävjakten avslutades i början av 1920-talet och av de första tretton fångststugorna står bara fem kvar.
Annektering av Norge Sedan Jan Mayen upptäcktes hade ön inte tillhört någon suverän stat, utan var terra nullius fram till dess att Nationernas förbund 1921 gav Norge jurisdiktion över ön och samma år öppnade Hagbart Ekerold dess första meteorologiska station. Med undantag för vintern 1940-1941 har kontinuerliga meteorologiska observationer utförts på Jan Mayen. Det finns dock endast rester kvar av den första stationen. Delar av ön upptogs först av Norges meteorologiska institut år 1922 och sedan hela ön 1926.
Jan Mayen blev underlagd norsk suveränitet vid en kunglig resolution den 8 maj 1929, men blev officiellt en del av kungariket Norge först den 27 februari 1930 efter en tvist om vem som egentligen ägde ön.Lovdata: Lag angående Jan Mayen Då Jan Mayen är en del av norska riket, till skillnad från de antarktiska besittningarna, gäller även sådana konventioner som Norge är förpliktigade att följa. Tidigare förvaltades Jan Mayen av sysselmannen på Svalbard, men från och med vintern 1994 administreras ön av statsförvaltaren i Nordland fylke. Jan Mayen tillhör dock inget fylke eller kommun utan är ett kommunfritt område.
Andra världskriget miniatyr|Junkers Ju 88. miniatyr|Focke-Wulf Fw 200. Efter det tyska angreppet på Norge 1940, beslutade norska regeringen att den meteorologiska stationen på Jan Mayen skulle brännas ner och att manskapet skulle evakueras till England. Efter överväganden om stationens strategiska betydelse återstartades den dock 1941 efter beslut av den norska exilregeringen och de allierade. Det gjordes inga försök av tyskarna att landsätta trupper på ön, men tyskt flyg och tyska ubåtar rekognoserade flera gånger nära ön. Undantagsvis sköt tyskt flyg mot anläggningen, men utan att lyckas tillfoga någon större skada. Jan Mayen var det enda området som den valda norska regeringen kontrollerade i praktiken och manskapet bestående av som mest 52 soldater kunde leverera meteorologiska data under resten av krigstiden.
Under Tysklands halvhjärtade försök att ockupera Jan Mayen havererade två tyska flygplan på ön under kriget och totalt tretton besättningsmän omkom. Det första haveriet inträffade den 15 juli 1942, men upptäcktes först 23 augusti 1950 då resterna av en tysk Junkers Ju 88 hittades med fyra omkomna besättningsmedlemmar. Det andra flyghaveriet inträffade den 7 augusti 1942. Flygplanet var av typen Focke-Wulf Fw 200 och alla nio besättningsmän omkom. Dagen i fråga rådde tät dimma, så tyskarna kunde inte bomba och norrmännen vågade inte skjuta eftersom de inte kunde avgöra om planet var vän eller fiende. År 1959 begravdes besättningsmännen från de två flygplanen på krigskyrkogården i Narvik. Under andra världskriget dog en norrman på Jan Mayen, men detta var i en kanotolycka och inte till följd av någon strid.
Under hösten 1943 fick USA lov att etablera en radioavlyssningsstation på Jan Mayen i förhoppning att den skulle kunna pejla in de hemliga tyska radiostationerna på Grönland och Svalbard. Den amerikanska basen gick under namnet Atlantic City och ett villkor för dess upprättande var att amerikanerna skulle avlägsna sig när kriget väl upphört. Den norska regeringen var angelägen att amerikanerna skulle lämna ön av rädsla att Sovjetunionen skulle kräva liknande eller större militära anläggningar på Svalbard. Amerikanerna stannade kvar på Jan Mayen fram till februari 1946, sex månader efter krigets slut. 1954 blåste merparten av den då övergivna basen Atlantic City ner i havet under en storm och idag återstår endast två små byggnader.
Nutidshistoria miniatyr|Stationerna på Jan Mayen. Efter kriget flyttades den bemannade kustradiostationen på Jan Mayen till nordvästkusten och kallades för Gamlemetten. Läget var dock problematiskt då den ofta utsattes för våldsamma vindar som färdades längs Beerenbergs sluttning. 1959 byggde den norska militären stationen Olonkinbyen vid Jan Mayens sydöstkust. Syftet med denna station var att tjäna det militära Loran-C-systemet. 1962 flyttades Gamlemetten till Olonkinbyen och bytte namn till Metten. Radiostationen lades ner 1995 och överfördes till Bodø radio, som idag kontrollerar den via satellit.
Innan 1970 trodde man att Beerenberg var en utslocknad vulkan men just det året hade den ett utbrott, vilket motbevisade teorin. 1985 hade Beerenberg ytterligare ett utbrott, vilket är det senaste den haft. År 1980 utvidgades Jan Mayens ekonomiska zon runt ön till 200 nautiska mil, under protester från Island och Grönland. I förhandlingar med Island skrev Norge under avtal 28 maj 1980 och 22 oktober 1981 om en minskning av Jan Mayen-zonen som då skulle avgränsas av den isländska 200-sjömilszonen och inte mitt emellan öarna. Tvisten om gränsdragningen mot Grönlands ekonomiska zon avgjordes i Jan Mayen-målet mellan Norge och Danmark av Internationella domstolen i Haag 1993. Avtalen med Danmark och Island lades fram i statsrådet 13 februari 1998 och antogs av Stortinget 2 april samma år.
Samtliga Loran-C-stationer i Norge, inklusive den på Jan Mayen, beslutades läggas ner år 2004; en åtgärd som skulle vara utförd senast den 1 januari 2006. Regeringen kungjorde den 9 december 2005 att de önskade få framföra ett förslag för vidare drift av stationerna och den 23 juni 2006 kungjorde Fiskeri- og kystdepartementet att driften hade blivit förlängd till och med år 2009. Orsaken till förlängningen var ett förnyat intresse för detta markbaserade navigationssystem i Europa som backup-system för satellitbaserade navigationsmedel. Sändaren stängdes till slut av den 31 december 2015.
År 2021 omkom två anställda vid norska försvarsmakten i en lavin. En tredje person var i gruppen, men klarade sig med lättare skador.
Geografi och klimat
Geografi Jan Mayen har en yta på 377 km², ligger 540 km nordöst om Island och 500 km öst om Grönland. Ön ligger omkring 1000 km från både norska kusten och Svalbard. Den sträcker sig 55 kilometer i riktning sydväst till nordöst. Jan Mayen är 2,5 km bred på det smalaste stället och 15,8 km på det bredaste. vänster|miniatyr|"Brielletornet", en klippa på Jan Mayen. Jan Mayen delas in i tre delar: det smala och flacka Midt-Jan och de bergigare Nord-Jan och Sør-Jan. Hoybergodden på öns sydvästra del är den västligaste platsen i Norge. Jan Mayen kännetecknas av den 2 277 meter höga stratovulkanen Beerenberg på Nord-Jan, som är världens nordligaste vulkan. Den har troligen haft sex utbrott sedan 1732, varav det senaste skedde 1985. Innan 1970 trodde man att Beerenberg var en utslocknad vulkan, fram tills ett utbrott inträffade det året.
Vid Midt-Jan finns två insjöar: Nordlaguna och Sørlaguna. Nordlaguna är 40 meter som djupast och var förr en viktig färskvattenskälla på ön. Under de senaste decennierna har dock landremsan som skiljer lagunen från havet blivit smalare och vattnet är numera bräckt. Sørlaguna är mycket större, men är så pass grund att den kan torka ut under sommaren.
Klimat Jan Mayen har ett subarktiskt klimat med relativt milda vintrar och kalla somrar. Ön befinner sig mellan den kalla östgrönländska strömmen i väst och den varma golfströmmen i öst. Tack vare golfströmmen är temperaturen varmare jämfört med andra områden på samma latitud. Den månatliga medeltemperaturen på Midt-Jan varierar mellan +5 °C och -6 °C. Ön ligger i en lågtryckszon som ofta för med sig mild luft söderifrån. Årsnederbörden varierar med de topografiska skillnaderna, men brukar ligga på omkring 700 mm per år på Midt-Jan.