Kjell-Olof Feldt, född 18 augusti 1931 i Holmsunds församling i nuvarande Umeå kommun i Västerbottens län, död 8 januari 2025 i Nacka distrikt i Stockholms län, var en svensk socialdemokratisk politiker. Han var handelsminister 1970–1975, löneminister 1975–1976, ekonomi- och budgetminister hösten 1982 samt slutligen finansminister 1983–1990.
Vid sidan av statsministrarna Olof Palme och Ingvar Carlsson spelade Feldt en central roll inom svensk politik under 1980-talet. Såväl Sveriges som Socialdemokraternas ekonomiska politik genomgick flera genomgripande förändringar under Feldt. Visserligen infördes en kraftigt nedbantad variant av löntagarfonder kort efter valsegern 1982, men därefter liberaliserades ekonomin, med olika slags avregleringar. Den ekonomiska politik som Feldt har kommit att förknippas med kallas ibland för den tredje vägens politik och har beskyllts för nyliberalism, speciellt efter den så kallade novemberrevolutionen 1985.
Uppväxt, studier och ämbetsmannatid miniatyr|stående|Feldt på ett fotografi i När var hur 1964. Kjell-Olof Feldt föddes i Holmsund som enda barn till stuveriarbetaren Alexander Fält och Irma Jonsson. Efter att modern lämnat sin försupne make växte Kjell-Olof Feldt upp i bland annat Skellefteå med sin mor som försörjde dem genom att arbeta på restaurang. Mor och son levde inackorderade. Efter en period återvände Feldt med sin mor till Holmsund där de levde med mammans faster och hennes man som uppfostrat mamman.Feldt, Kjell-Olof (2002). Det blev ingen storväst: min barndom och uppväxt. Stockholm: Ekerlid
Moderns omgifte 1941 med rörmokaren och ägaren av en VVS-firma Isidor Nordin möjliggjorde vidare skolgång för sonen, som år 1950 avlade studentexamen på latinlinjen vid Skellefteå högre allmänna läroverk. Han blev politices magister vid Uppsala universitet 1956 och filosofie licentiat i nationalekonomi vid Lunds universitet 1967; modern var då bosatt i Malmö och omgift med en lektor.
Feldt var sekreterare i 1957 års pensionskommitté 1957–1959, satt i värderingskommittén 1959–1964, garantilånenämnden 1960–1964 och pressutredningen 1963–1965. Feldt var redaktör för de socialdemokratiska tidskrifterna Libertas 1958–1962 och Tiden 1962–1964. Han var budgetsekreterare på Finansdepartementet 1962–1964, byråchef där 1964–1965, budgetchef 1965–1967 och statssekreterare 1967–1970. Relationen mellan den unge statsministern Olof Palme och den grånande finansministern Gunnar Sträng var omvittnat spretig. Som ämbetsman gick Feldt fram i detta som en av Palmes förtrogna. Feldt har beskrivit åren 1964–1970 som de lyckligaste i hans politiska liv.
Ämbetstiden som handelsminister och biträdande finansminister När Feldt den 9 oktober 1970 tillträdde som handelsminister Gunnar Langes efterträdare hade han således både god inblick i arbetet vid regeringskansliet och goda relationer till ledningen. Han rekryterades inte från riksdagsledamöterna, som ofta förespråkades, även om hans utnämning till ämbetsman skedde efter att han skaffat sig partibok. Han var under tiden som ämbetsman i Finansdepartementet och som statsråd och chef för Handelsdepartementet Sveriges representant i Internationella valutafonden, Världsbanken, OECD och G10.
Den största händelsen under Feldts tid som handelsminister torde ha varit då han i Bryssel 10 november 1970 inledde Sveriges förhandlingar om handelsavtal med EEC genom att deklarera att så långt neutralitetspolitiken tillät önskade Sverige en omfattande och nära ekonomisk relation med Europeiska gemenskapen. Den 18 mars året därpå drog dock Sverige tillbaka vad som av många hade uppfattats som en ansökan om medlemskap, men 1972 ingick alla EFTA-länder ett frihandelsavtal med EG. Till detta hörde att Sverige anslöt sig till EG:s valutablock.
Ett bidragande skäl till att Feldt blev Langes efterträdare kan enligt Björn Elmbrant vara att han genom OECD fått den erfarenhet som Palme önskade med anledning av frågan om EG, som av allt att döma var viktig för statsministern. I likhet med dåvarande utbildningsministern, senare statsminister, Ingvar Carlsson, kritiserade Feldt i regeringen Strängs ekonomiska politik. Bland annat föreslog han 1973 att arbetsgivaravgiften i företag med färre än 100 anställda skulle tas bort. Detta var signifikativt för det generationsskifte i den socialdemokratiska politik som Feldt senare kom att representera och innebar en brytning med Sträng, som kritiserade förslaget skarpt.
År 1974 hamnade Feldt och Volvo-chefen P.G. Gyllenhammar som de enda svenskarna på en lista av Time över framtidens 150 ledare i världen. Feldt förutspåddes då bli Sveriges finansminister. De båda framtida ledarna skulle för övrigt bli personliga vänner.
Feldt var handelsminister fram till 27 oktober 1975 i Palmes första ministär, varefter han blev konsultativt statsråd (biträdande finansminister) under perioden 27 oktober 1975–8 oktober 1976. Då deltog han bland annat i arbetet med att ta fram propositionen om medbestämmandelagen.
I opposition När de borgerliga partierna vann riksdagsvalet 1976 hade Feldt formellt varit riksdagsman sedan 1971, men hade hela den tiden suttit i regeringen. Vid valförlusten blev han tjänstgörande riksdagsledamot, och ingick i finansutskottet efter att Olof Palme frångått senioritetsregeln och tillsatt Feldt som dess vice ordförande.
I april 1981, i det som kom att kallas ”den underbara natten”, gjorde Feldt upp med budgetminister Rolf Wirtén om en sänkning av marginalskatten (som då kunde uppgå till 90 procent). Förhandlingsresultatet godtogs inte av Moderaterna, som valde att lämna regeringen Fälldin.
Feldt valdes in som suppleant i verkställande utskottet vid partikongressen 1981, och Gunnar Sträng trädde ur.
Ämbetstiden som finansminister När Socialdemokraterna vann riksdagsvalet 1982 utsågs Feldt som väntat till finansminister i Palmes andra ministär (formellt var han ekonomi- och budgetminister under hösten 1982, innan det sammanhållna Finansdepartementet återskapades), vilket han var till 1990 under Carlssons första regering, då han avgick. De stora frågorna inom partiet före valet 1982 var löntagarfonderna och den ekonomiska krisen. Socialdemokratiska regeringar har generellt utmärkts av en maktcentrering i Finansdepartementet och vid regeringsskiftet 1982 ökade fokuset på ekonomin ytterligare.
Löntagarfonderna Vid 1978 års partikongress utnämndes Feldt till ordförande för arbetsgruppen som skulle ta ställning till löntagarfonderna. Trots att han personligen inte trodde på dem, accepterade han LO:s krav på att de skulle införas. Med dessa avsåg de att via facken öka löntagarinflytandet på ekonomin i en strävan mot socialistisk kollektivisering av ägandet av produktionsmedlen. Arbetsgivarna var mycket avogt inställda till förslaget, och öppna protester hördes i hela landet. Regeringen hade föresatt sig att införa löntagarfonderna 1984, och under den riksdagsdebatt 20 december 1983 som beslutade därom skrev Feldt en dikt på en papperslapp. Från en läktare kunde fotografen Paolo Rodriguez från Stockholms-Tidningen ta ett fotografi när Feldt var i färd med att skriva en dikt. Eftersom Feldt fortfarande höll i pennan fastnade bara de två första raderna på Rodriguez bild:
Endast detta fragment av dikten var känt tills Feldt 1991 publicerade hela verket:
Beslutet togs med stöd av Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), men facket fick inte huvudmannaskapet som planerat. Fonderna bekostades av en vinstdelningsskatt, och fem fonder bildades. Fonderna fanns kvar till 1992 då riksdagen på förslag av regeringen Bildt avskaffade dem.
Ekonomisk kris och tredje vägen På grund av den rådande ekonomiska situationen med ett stort underskott i statsbudgeten hade partiledningen 1981 tillsatt en arbetsgrupp för att ta fram en handlingsplan för hur den ekonomiska krisen som uppstått under sjuttiotalet skulle hanteras. I arbetsgruppen fanns en kärna där Feldt, Leni Björklund, Rune Molin och Ingvar Carlsson ingick. 1982 hade de sitt program klart med titeln Framtid för Sverige. Krisprogrammet fick stor uppmärksamhet i valrörelsen 1982. Programmet var en öppen uppgörelse med den tidigare ekonomiska politiken. I korthet gick den ut på att låta näringslivet vara navet i återuppbyggnaden genom att öka lönsamheten, selektiva ingripanden och ökad konkurrens, bekämpning av prisökning på tillgångar samt att hålla nere konsumtionen.
När den nya regeringen tillträdde i oktober 1982 hade Feldt några korta dagar på sig att omsätta krisprogrammet i konkreta former. Han tecknade upp det i tio punkter; detta har blivit känt under namnet den tredje vägens politik.
Det första den nya regeringen gjorde var att devalvera kronan med 16 procent för att framkalla en ”positiv chock för svensk industri”, vilket enligt Björn Elmbrant innebar att ge sig ut på djupt vatten. Detta gjorde regeringen för att förhindra valutautflödet, men agerandet fick kritik av de andra nordiska länderna. Dessutom infördes ett prisstopp. Redan inledningsvis fick den nya regeringen ta emot mycket kritik från såväl de borgerliga som VPK, med anledning av den höjda momsen och andra skattehöjningar.
Relationen till LO präglades dels av frågan om löntagarfonderna, dels förekom en maktkamp, där LO, enligt Feldt, ville se regeringen som dess politiska redskap. Relationen mellan Feldt och LO (framför allt ordföranden Stig Malm) skulle bli spänd en lång tid framöver, och leda till vad som brukar kallas ”Rosornas krig”.
Avregleringen av kreditmarknaden Feldts ekonomiska politik kom senare kanske främst att bli ihågkommen för kreditpolitiken. Den 21 november 1985 genomfördes det som i efterhand kallats novemberrevolutionen, där kreditmarknaden avreglerades. Formellt var det riksbankchefen Bengt Dennis som tog beslutet, men enligt Ingvar Carlsson hade finansministern och riksbankchefen starka band; Feldt ansåg att regleringen var ett otidsenligt system, försvarade avregleringen inför regeringen och tog politiskt ansvar för den. Feldt har hävdat att riksbankschefen Dennis hade försäkrat honom att bankerna inte skulle kunna låna obegränsat av riksbanken varigenom en kreditexpansion skulle undvikas. Dennis har å sin sida tillbakavisat påståendet att han skulle ha givit en sådan försäkran, och diskussionen om vem som har rätt har fortlöpt, bland annat genom att Dennis 1998 utgav boken 500 % där han kritiserar Feldts hantering av ärendet. Kreditexpansionen som trots allt skedde innebar en enorm ökning av utlåning till hushållen. Nettoutlåningen ökade med 260 miljarder under två år, 1986–1988. Moderatledaren Carl Bildt kallade senare denna politik för ”kasinoekonomi”.
Avregleringen hade stöd hos de borgerliga partierna, men med anledning av finanskrisen i Sverige 1990–1994 kom det att bli en omdebatterad åtgärd. Att avregleringen var ett av de största penningpolitiska besluten som togs efter andra världskriget synes stå oemotsagt, men konsekvenserna av de explosionsartat ökade utlåningarna blev svåröverskådliga. Vem som bär ansvaret för den kris som kom, och vad som utlöste den, har varit mycket omtvistat. Frågan kompliceras ytterligare av att den är ideologiskt kringgärdad. Till avregleringens positiva effekter hör att nystartade företag lättare har kunnat skaffa sig riskkapital.
Avregleringen var ett led i en internationell trend inom den dåvarande nyliberala ordningen. Den ökade utlåningen åtföljdes av en prishöjning under slutet av 1980-talet varmed bankerna förlorade stora summor pengar. Ett bidragande skäl till krisen torde vara bankernas bristande kunskap om och erfarenhet av en fri marknad. Samma förlopp med avreglering och finanskris skedde i bland annat USA, Norge, Finland, Latinamerika, Japan och det forna Östblocket.
Ekonomin i förgrunden