Cosima Wagner, ursprungligen Cosima Francesca Gaetana de Flavigny, född 24 december 1837 i Bellagio, Lombardiet, död 1 april 1930 i Bayreuth, Bayern, var dotter till Franz Liszt och Marie d'Agoult samt hustru till Hans von Bülow och Richard Wagner. Hennes förnamn är en feminin form av helgonet Kosmas namn.
Hon blev den tyske kompositören Richard Wagners andra hustru och tillsammans med honom grundade hon Festspelen i Bayreuth som ett skyltfönster för hans scenverk. Efter hans död ägnade hon resten av sitt liv åt att främja hans musik och filosofi. Kommentatorer har erkänt Cosima som den främsta inspirationskällan för Wagners senare verk, särskilt Parsifal.
Efter en barndom som hon till stor del tillbringats hos sin mormor och guvernanter gifte sig Cosima 1857 med dirigenten Hans von Bülow. Även om äktenskapet resulterade i två barn var det till stor del ett kärlekslöst äktenskap, och 1863 inledde Cosima ett förhållande med den 24 år äldre Wagner. De gifte sig 1870. Efter Wagners död 1883 ledde hon Festspelen i Bayreuth i mer än 20 år, utökade dess repertoar till att bilda Bayreuthkanon med tio operor och etablerade Festspelen som en viktig händelse i musikteaterns värld.
Under sin tid som regissör motsatte sig Cosima de teatraliska innovationerna och höll sig nära Wagners originaluppsättningar av hans verk, en inställning som hennes efterträdare fortsatte med långt efter hennes pensionering 1907. Hon delade Wagners övertygelse om tysk kulturell och raslig överlägsenhet, och under hennes inflytande kom Bayreuth alltmer att identifiera sig med antisemitismen. Detta var en utmärkande aspekt av Bayreuth under årtionden, ända in under nazitiden som följde tätt efter hennes död där 1930. Så även om hon allmänt uppfattas som festivalens räddare, är hennes arv fortfarande kontroversiellt.
Barndom miniatyr|Henri Lehmanns berömda porträtt av Franz Liszt, 1839. I januari 1833 träffade den 21-årige ungerske kompositören och pianisten Franz Liszt den sex år äldre societetsdamen Marie d'Agoult. Marie hade sedan 1827 varit gift med greve Charles d'Agoult och fött honom två döttrar, men äktenskapet hade blivit sterilt. Marie och Liszt drogs samman av sina gemensamma intellektuella intressen och inledde ett passionerat förhållande. I mars 1835 flydde paret från Paris till Schweiz. Utan att bry sig om den skandal de lämnat efter sig bosatte de sig i Genève där Marie den 18 december födde dottern Blandine-Rachel.
Under de följande två åren reste Liszt och Marie vida omkring i jakten på hans karriär som konsertpianist. I slutet av 1837, när Marie var höggravid med deras andra barn, befann sig paret i Como i Italien. Här, den 24 december på ett hotell vid sjön i Bellagio, föddes en andra dotter. De gav henne namnet Francesca Gaetana Cosima, det ovanliga tredje namnet härstammar från den helige Cosmas, ett skyddshelgon för läkare och apotekare. Det var som "Cosima" som barnet blev känt. Tillsammans med sin syster lämnades hon att tas om hand av ammor (vilket var vanligt på den tiden), medan Liszt och Marie fortsatte att resa i Europa. Deras tredje barn och ende son Daniel föddes den 9 maj 1839 i Venedig.
Medan Liszt fortsatte sina resor tog Marie 1839 den sociala risken att återvända till Paris med sina döttrar. Hennes förhoppningar om att återfå sin status i staden grusades när hennes inflytelserika mor Madame de Flavigny vägrade att erkänna barnen. Marie skulle inte bli accepterad socialt så länge hennes döttrar var tydligt synliga. Liszts lösning var att ta flickorna från Marie och placera dem hos sin mor Anna Liszt i hennes hem i Paris, medan Daniel stannade kvar hos ammor i Venedig. På så sätt kunde både Marie och Liszt fortsätta sina självständiga liv. Förhållandet mellan paret svalnade och 1841 såg de inte mycket av varandra. Det är troligt att båda ägnade sig åt andra kärleksaffärer. År 1845 var klyftan mellan dem sådan att de endast kommunicerade genom tredje part. Liszt förbjöd kontakt mellan mor och döttrar. Marie anklagade honom för att ha försökt stjäla "frukterna av en moders livmoder", medan Liszt insisterade på sin ensamrätt att bestämma över barnens framtid. Marie hotade att slåss mot honom "som en lejoninna", men gav snart upp kampen. Trots att de bodde i samma stad träffade hon inte någon av sina döttrar på fem år, inte förrän 1850.
Skolgång och ungdom
Cosima och Blandine stannade hos Anna Liszt till 1850, och så småningom anslöt sig Daniel. Cosimas levnadstecknare George Marek beskriver Anna som "en enkel, outbildad, världsfrånvänd men varmhjärtad kvinna ... För första gången fick [flickorna] uppleva hur det var att bli berörd av kärlek". Av systrarna var Blandine tydligen den vackrare; Cosima med sin långa näsa och breda mun beskrevs som den "fula ankungen". Även om Liszts relationer till sina barn var formella och distanserade, sörjde han frikostigt för dem och såg till att de fick en god utbildning. Båda flickorna skickades till Madame Bernard's, en exklusiv internatskola, medan Daniel förbereddes för den prestigefyllda Lycée Bonaparte. År 1847 träffade Liszt prinsessan Carolyne zu Sayn-Wittgenstein, hustru till en tysk prins som bodde i Ryssland. Hösten 1848 hade hon och Liszt blivit älskare och deras förhållande varade resten av hans liv. Hon tog snabbt över ansvaret för skötseln av Liszts liv, inklusive uppfostran av hans döttrar. I början av 1850 hade Liszt blivit upprörd när han fick veta att Blandine och Cosima återsåg sin mor. Hans svar, vägledd av prinsessan, var att ta dem från deras skola och placera dem i Carolynes gamla guvernants vård, den 72-åriga Madame Patersi de Fossombroni. Liszts instruktioner var tydliga – Madame Patersi skulle kontrollera varje aspekt av flickornas liv: "Hon ensam ska bestämma vad som ska tillåtas dem och vad som ska förbjudas".
Blandine och Cosima var underkastade Patersis läroplan i fyra år. Cosimas levnadstecknare Oliver Hilmes liknar regimen vid den som används för att rida in hästar, även om Marek beskriver den som krävande men i slutändan fördelaktig för Cosima: "Framför allt lärde Patersi henne hur en 'ädel dam' måste bete sig, hur man stiger av en vagn, hur man går in i en salong, hur man hälsar på en hertiginna till skillnad mot en ofrälse ... och hur man inte skulle förråda sig själv när hon blev sårad". Den 10 oktober 1853 anlände Liszt till Patersis lägenhet, hans första besök hos sina döttrar sedan 1845. Med sig hade han två tonsättarkollegor: Hector Berlioz och Richard Wagner. Carolynes dotter Marie, som var närvarande, beskrev Cosimas utseende som "i den värsta fasen av tonåren, lång och kantig, gulblek ... bilden av sin far. Endast hennes långa, gyllene hår, med ovanlig glans, var vackert". Efter en familjemåltid läste Wagner för gruppen ur sin text till sista akten av det som skulle bli Ragnarök. Cosima verkar inte ha gjort något större intryck på honom; I sina memoarer skrev han bara att båda flickorna var mycket blyga.
Äktenskapet med Hans von Bülow
När hans döttrar närmade sig vuxenstadiet kände Liszt att en förändring i deras liv var nödvändig och 1855 ordnade han (trots moderns bittra protester) så att de kunde flytta till Berlin. Här togs de om hand av baronessan Franziska von Bülow, medlem av den framstående familjen von Bülow, vars son Hans var Liszts mest framstående elev; han skulle ta hand om flickornas musikaliska utbildning medan fru von Bülow övervakade deras allmänna och moraliska välfärd. Hans von Bülow, född 1830, hade övergett sin juridiska utbildning efter att ha hört Liszt dirigera uruppförandet av Wagners Lohengrin i Weimar i augusti 1850, och hade bestämt sig för att ägna sitt liv åt musiken. Efter en kort tid som dirigent i små operahus studerade Bülow för Liszt, som var övertygad om att han skulle bli en stor konsertpianist. Bülow blev snabbt imponerad av Cosimas egen skicklighet som pianist, där han såg hennes fars prägel, och de två utvecklade romantiska känslor för varandra. Hennes mor beskrev henne så här:
"Cosima är en briljant flicka som är väldigt lik sin far. Hennes starka fantasi kommer att leda henne bort från den väl upptrampade stigen; Hon har en inre demon som hon resolut kommer att offra allt för. I den finns både godhet och storhet. Ofta saknar hon det rätta omdömet, men det kommer att utvecklas, kanske alltför snart på grund av de sorgliga livserfarenheterna."
Liszt godkände giftermålet och vigseln ägde rum i S:t Hedvigs katedral i Berlin den 18 augusti 1857. Under smekmånaden besökte de tillsammans med Liszt Wagner i hans hem nära Zürich. Detta besök upprepades året därpå. När Cosima tog avsked chockade Wagner med en känslosam demonstration: "[H]en föll för mina fötter, täckte mina händer med tårar och kyssar ... Jag funderade över mysteriet utan att kunna lösa det".
Cosima, som hade växt upp i Paris, hade svårt att anpassa sig till livet i Berlin, som då var en mer provinsiell stad än Paris. Hennes försök att beblanda sig med det lokala samhället var enligt Marie zu Sayn-Wittgenstein handikappade av "hennes överdrivna självkänsla och medfödda kausticitet", vilket alienerade männen och kvinnorna i hennes krets. Åtminstone till en början intresserade sig Cosima för sin makes karriär och uppmuntrade honom att utvidga sin verksamhet till att även omfatta komposition. Vid ett tillfälle försåg hon honom med ett scenario som hon hade skrivit för en opera baserad på historien om Merlin, kung Arturs hovmagiker. Det blev dock inget av detta projekt. von Bülows fullspäckade yrkesschema gjorde att Cosima var ensam under långa perioder, under vilka hon arbetade för den franskspråkiga tidskriften Revue germanique som översättare och medarbetare. Hennes självsäkra, manligt betitlade karisma kommenterades motsägelsefullt på den tiden. Hon kom i kontakt med emanciperade och politiskt aktiva kvinnor som feministen Hedwig Dohm, kvinnorättsaktivisten Emma Herwegh och skådespelerskan Ellen Franz, som senare adlades som Helene Freifrau von Heldburg och gifte sig med hertig Georg II av Sachsen-Meiningen. Festspelen i Bayreuth och teaterbranschen gynnades senare av vänskapen mellan de två kvinnorna. Som ett resultat av föreningen anställde Georg II Hans von Bülow som hovkapellmästare vid Meiningens hovkapell, som utgjorde kärnan i Festspelsorkestern under flera år från Festspelens början på begäran av Richard Wagner. Från 1875 och framåt upprätthöll Cosima och Richard Wagner en konstnärlig vänskaplig kontakt med hertigen och hertiginnan i form av ömsesidigt stöd till konserter och teaterföreställningar samt personliga besök. Under sin tid i Berlin med von Bülow utvecklades också Cosimas livslånga vänskap med Marie von Buch, som senare stödde Richard Wagners arbete och Bayreuth-företaget förbehållslöst som grevinnan Schleinitz-Wolkenstein.
I december 1859 sörjde hon brodern Daniels död, tjugo år gammal, efter en lång tids sjukdom. Cosimas första barn, en dotter som föddes den 12 oktober 1860, fick namnet Daniela till Daniels minne. Ett ytterligare oväntat slag för Cosima kom i september 1862, när hennes syster Blandine, som hade delat en stor del av hennes uppfostran, dog i barnsäng – hon hade varit gift med Émile Ollivier, en parisisk advokat, sedan oktober 1857. Cosimas andra dotter, född i mars 1863, fick namnet Blandine Elisabeth Veronica Theresia.