Svea, officiellt HM Pansarbåt Svea, var ett pansarskepp i den svenska Kungliga flottan. Svea var det första pansarskeppet som byggdes för flottan och det första fartyget av tre i Svea-klassen, som hon bildade tillsammans med Göta och Thule.
Sveas huvudbestyckning bestod av två 25,4 cm kanoner m/1889 och sekundärbestyckningen av fyra 15,2 cm kanoner. Hon byggdes på Lindholmens mekaniska verkstad i Göteborg och sjösattes den 12 december 1885, med leverans till flottan den 20 september 1886. Under sin livstid genomgick fartyget ett flertal moderniseringar, varav den mest omfattande ägde rum 1903-04, då bland annat det svåra artilleriet ersattes av en 21 cm pjäs i enkeltorn. År 1921 byggdes Svea om till stabs- och ubåtsdepåfartyg och den 30 december 1941 utrangerades hon och såldes till Karlskrona örlogsvarv för skrotning.
Utformning
Skrov Svea var i allt väsentligt en vidareutveckling av 1860- och 70-talens monitorer och pansarkanonbåtar. Den mest iögonfallande skillnaden gentemot dessa var det betydligt högre fribordet som gav fartyget förmåga att verka till sjöss även i hårt väder. Skrovet var helt konstruerat i Motala bessemerstål och var 75,70 meter långt i vattenlinjen (drygt 15 meter längre än de största monitorerna). Skrovets största bredd var 14,84 meter medan djupgåendet uppgick till 5,18 meter. Förhållandet längd/bredd blev således 5,1. Svea hade ett standarddeplacement på 2 931 ton vilket ökade till drygt 3 273 ton med fartyget fullt rustat.
Fartygets sjöegenskaper höjdes ytterligare genom att backen var försedd med en så kallad brädgång, bestående av rättstående plåtluckor som kunde fällas ner då artilleriet behövde fritt skjutfält. Vid dåligt väder agerade dessa som en förhöjning av skrovsidorna och hindrade vatten från att skölja upp på backdäcket. I händelse av granatträffar kunde skrovet genom lång- och tvärskeppsskott delas in i totalt 194 vattentäta celler. Dessutom fanns det mellan trossdäck och pansardäck ett lager celler fyllda med kork som man hoppades skulle öka fartygets flytförmåga vid en nödsituation.Till skillnad från andra större pansarfartyg vid samma tid försågs Svea på grund av sin stävtorpedtub inte med någon ramm, något som beklagades från militärt håll. Stäven formades istället infallande till en så kallad "svanbog".
Bepansring Sveas bepansringsarrangemang utformades av chefen för Marinförvaltningens ingenjörsavdelning Göthe Wilhelm Svenson med inspiration från det brittiska slagskeppet HMS Inflexible. Huvudpansarbältet i vattenlinjen var 1,48 meter högt och löpte längs 35 meter av fartygssidan med stävarna oskyddade. Bältet hade en maximal tjocklek på 297 mm och smalnade mot sidorna till 147,4 mm, för att därefter öka till 197 mm mot aktern och 222 mm på akterkant. Vattenlinjepansaret monterades mot bordläggningen med ett lager teakträ som mellanlägg. Tillsammans med pansarbältet bildade pansrade tvärskepsskott ett bepansrat citadell kring maskinutrymmena och kanontornets ammunitionsdurkar. Ett 49 mm tjockt pansardäck som sluttade något åt stävarna, sträckte sig för och akter om vattenlinjebältet och bildade ett "lock" över citadellet. Till extra skydd för maskinområdet bidrog fartygets kolboxar så länge dessa var fyllda.
Fartygets kanon- och styrtorn var också kraftigt bepansrade. Det svåra artilleriets fasta barbett skyddades av 29,7 cm pansarplåt i fronten och 14,7 cm på sidorna och 19,8 cm i akterkant. Själva tornet var heltäckt med en pansartjocklek på 29,7 cm i fronten, 27,3 framtill på sidorna, 24,6 cm baktill och 27,3 cm på ryggsidan. Stridstornet skyddades runtom av 29,7 cm tjockt pansar. Allt pansarstål var inköpt från den franska firman Schneider & Co i Le Creusot.
Maskineri miniatyr|230x230px|Animation av en kompoundångmaskin (i detta fall en trefas trippelexpansionsmaskin) i arbete. Ånga under högt tryck (rött) leds in från ångpannan och passerar genom cylindrarna och går ut som ånga under lågt tryck (blått) till kondensatorn. I slutet av 1800-talet var kolvångmaskinen det enda tänkbara framdrivningsmedlet för större örlogsfartyg. Propellermaskineriet på Svea bestod av två stycken tvåcylindriga Motala kompoundmaskiner, kopplade till var och en av fartygets två propellrar via varsin axel. Ånga levererades från sex cylindriska eldrörpannor uppställda i två pannrum för om maskinrummet, varför fartyget försågs med två skorstenar. Ångtrycket låg på drygt 5 kilo per kvadratcentimeter och maskineriet utvecklade en sammanlagd styrka på 3 100 indikerade hästkrafter (ihk) vid ett varvtal av 105 varv per minut, vilket gav fartyget en maxfart på 14,7 knop. Aktionsradien låg på cirka 2 240 nautiska mil vid 10 knops fart. Bränsleförbrukningen uppgick till drygt ett kilo kol per hästkraft och timme.
När Svea byggdes behövde man räkna med en maskinvikt på över 100 kilo per hästkraft. Maskineriet krävde också ett avsevärt utrymme i skrovet, 73 kvadratmeter i ett plan per 1 000 hästkrafter. För att ångmaskinerna skulle kunna ligga skyddade under pansardäcket installerades de "liggande" det vill säga med cylindrarna vända bordvarts. Av hänsyn till fartygets begränsade bredd var maskinerna "dubbelvikta", vilket innebar att vevaxeln låg närmast cylinderbotten. Detta resulterade i att varje kolv hade två stänger fästade utanför toppens centrum, arbetande på varsin sida om vevaxeln. Fartygets kondensorer låg inrymda under maskinerna.
Bestyckning
Artilleri
Huvudartilleri miniatyr|Ritning över Svea i sitt originalutseende med kanonernas kalibrar angivna i cm och mm. Teknisk tidskrift 1936.Sveas huvudartilleri stod internationellt sett på högsta nivå och utgjordes av två 25,4 cm bakladdningskanoner i ett förligt dubbeltorn. Pjäserna beställdes från de brittiska Armstrongverken i Elswick och fick den svenska modellbeteckningen m/1885. Eldrören vilade i en slags lavettsadel, som kunde röra sig fram och tillbaka på två underliggande kursörbalkar. Mellan balkarnas inre ändar fanns en hydraulisk rekylbroms. Kanonerna höjdriktades med hjälp av en ångmaskindriven vätskepump, som via en cylinder och en kolv med vätsketryck pressade kursörbalkarna uppåt. Sidriktning skedde genom att hela tornet vreds via ett kugghjul och en kuggkrans som satt kring tornets undersida. Pjäserna kunde riktas uppemot 136° åt vardera sida. 25 cm kanonerna kunde avfyra en 200 kg tung granat var femte minut. På ett avstånd av 2 000 meter beräknades en stridsladdad projektil kunna slå igenom pansaret på samtliga örlogsfartyg som fanns i Östersjön. Kanonernas maximala skottvidd uppskattades till cirka 8 500 meter.
Sekundärartilleri Sekundärartilleriet var också tillverkat av Armstrong och bestod av fyra enkla 15,2 cm kanoner med beteckningen m/1883, uppställda bakom 25,4 mm tjocka pansarsköldar i den öppna överbyggnaden akter om skorstenarna, med två pjäser på vardera sida om fartyget. Antitorpedbåtsvapen Till skydd mot torpedbåtar fanns på akterkanten två 38 mm kanoner m/1884. Under 1880-talet var torpeden ännu ett ganska oprövat vapen och skjutavstånden var tämligen korta. På grund av detta väntade man sig att anfallande torpedbåtar skulle försöka slå till med överraskning nattetid. I syfte att motverka sådana anfall hade Svea i skrovet på varje sida två "tamburer" (utskjutande halvcirkulära plattformar), vardera försedd med en fyrpipig 25,4 mm kulspruta m/1877 i dubbellavettage. Dessa vapen lämpade sig även för avvisande av äntringsförsök, något som ännu betraktades som ett realistiskt hot. För att belysa anfallande båtar och underlätta eldledningen var fartyget utrustat med fyra strålkastare. Uppe i militärmastens märs fanns också en tiopipig 12 mm kulspruta m/1875.
De två ångslupar som fartyget förde med sig kunde bestyckas med varsin kulspruta och två stångtorpeder.
Torpeder Svea var det första svenska pansarfartyget att utrustas med torpedtub. Torpedrummet var belägget längst ner i förstäven under pansardäcket och hade plats för sammanlagt sex torpeder av m/1889. Denna konstruktion gjorde dock att förskeppet blev känsligare för stötar, varför man fick avstå från att utrusta fartyget med ramm, vilket beklagades i militära kretsar.
Bakgrund och tillkomst
De första svenska pansarbåtarna Vid 1860-talets början hade den snabba militärteknologiska utvecklingen gjort den svenska flottan föråldrad. Ett av de sista större örlogsfartygen i trä, ångkorvetten Vanadis, hade sjösatts så sent som 1862 och flottan förfogade ännu inte över några bepansrade enheter. Det försvarspolitiska tänkandet i Sverige dominerades vid denna tid av den så kallade centralförsvarsprincipen. Denna gick ut på att armén i händelse av en invasion under fördröjningsstrider skulle dra sig tillbaka inåt landet till fästningen Karlsborg, där den anfallande fienden skulle mötas och förhoppningsvis besegras. Då detta tankesätt lade huvuddelen av försvarsbördan på armén kom flottan i första hand att fungera som ett mobilt inloppsförsvar, som bara skulle ta strid med fienden inom den egna skärgårdens gränser. vänster|miniatyr|Monitoren John Ericsson, sjösatt 1865. Striderna till sjöss under det amerikanska inbördeskriget 1861-65, och i synnerhet kampen mellan nordstaternas Monitor och sydstaternas Virginia vid Hampton Roads den 9 mars 1862 visade dock vad pansrade fartyg med ångmaskin och propeller var kapabla till. Monitor var konstruerad av den svenske uppfinnaren John Ericsson, som 1839 hade bosatt sig i USA. Fartygets skrovform med lågt fribord, ett vridbart kanontorn och skyddande pansarplåtar, var något helt nytt inom skeppsbyggnadskonsten. Ericssons fartyg var bäst lämpat för kustnära vatten och passade därför väl in i det svenska centralförsvarstänkandet. John Ericsson delgav gärna sitt gamla hemland konstruktionsritningarna och redan tre månader efter slaget påbörjades en utveckling av motsvarande fartyg inom svenska flottan. Åren 1864-1875 byggde svenska varv inte mindre än 14 monitorer och pansarkanonbåtar, men snart blev det uppenbart att Sverige var i behov av större örlogsfartyg som kunde möta en angripare även utanför skärgården.
Kapprustningen vid Östersjön Från seklets början fram till omkring 1870 hade Sverige och Ryssland varit de enda stater som hade flottor av betydelse i Östersjön. Efter sin seger i det fransk-tyska kriget 1870-71 framstod dock det nybildade tyska kejsardömet som regionens ledande militärmakt. Tyskland förfogade i början av 1870-talet redan över en stark örlogsflotta som bland annat innehöll 9 större pansarfartyg med relativt goda sjöegenskaper. Redan under 1880-talet hade Tyskland nått positionen som den fjärde största sjökrigsmakten i världen efter Storbritannien, Frankrike och Ryssland.
Även den ryska flottan hade tagit åt sig av lärdomarna från Hampton Roads. Bara några månader efter slaget slopades nästan alla flottans gamla linjeskepp, för att ersättas av ångdrivna järnfartyg. Vid de ryska varven vid Östersjön byggdes under 1860-talet tio monitorer efter amerikanskt mönster och under 1870-talet försågs marinen bland annat med 100 torpedbåtar. Dessutom inköptes femton torpedbåtar från det tyska varvet Schichau.
1880 års sjöförsvarsutredning miniatyr|stående|En av de drivande krafterna bakom byggandet av pansarskeppet Svea var chefen för sjöförsvarsdepartementet Fredrik Wilhelm von Otter.