miniatyr|300px|Modernt tennisracket. Tennisracket (ibland kallat tennisrack) är redskapet som används inom tennis för att slå till tennisbollen. Tennis kom från Frankrike och spelades från början (omkring 1300-talet) med bara händerna, senare med handskar. Från 1500-talet började racketar av trä att användas vid dåtidens form av tennisspel. Träracketarna anpassades under andra halvan av 1800-talet till det moderna tennisspelet och har sedan utvecklats till nutidens racketar i kompositmaterial som i kombination med spelarens teknik ska ge så kraftfulla slag som möjligt.
Från 1874 till 1984 var de flesta racketar för modern tennis tillverkade av trä. De bestod av ihoplimmade trälameller, ofta med inslag av olika träsorter som bok, mahogny, lönn, hickory och valnöt, men med askträ som dominerande material i ramen. Träracketarna var generellt tyngre (de vägde cirka 380–410 gram) än dagens racketar och hade dessutom en mindre slagyta, vilket innebar att bollarna inte kunde slås med lika stor kraft som i dag.
En utveckling som började redan på 1960-talet innebar att träracketarna via mellanformer under 1980-talet successivt ersattes av rackettyper med större slagyta och tillverkade av andra material. Howard Head patenterade 1976 en helt ny rackettyp, Prince Classic av aluminium, som hade ett mycket större huvud än traditionella racketar. Han gav den beteckningen oversize, som tillsammans med den något mindre midsize är standardstorlek i dag.
Sedan mitten på 1980-talet tillverkas racketramarna av olika typer kompositmaterial bestående av härdplast armerad med kolfiber (oegentligt kallad grafit) och ofta med inslag av glasfiber och exempelvis kevlar, titan, bor eller zirkonium. Vikten har med de nya materialen reducerats till mellan 250 och 325 gram, vilket är till fördel framförallt för motionsspelare. Sedan slutet av 1980-talet tillverkas de flesta tennisracketar med brett profildjup i ramen (widebody), vilket gör dem styvare än tidigare. Detta har i hög grad möjliggjort dagens tennis med dess kraftfulla grundslag.
Tillåtna maximimått för en tennisracket regleras i dag av internationella tennisförbundet. Numera marknadsför rackettillverkarna årligen nya racketmodeller, vilket innebär att det finns ett otal typer att välja mellan. Vid val av rackettyp måste man därför ta hänsyn till flera faktorer som greppstorlek, slagytans storlek, längd, styvhet, strängning (mönster och hårdhet), vikt och balans.
Historik miniatyr|stående|Träracketar och bollar för real tennis. Ursprungligen, före 1300-talet, spelades tennis med bara händerna (då kallat Jeu de Paume, se också artikeln Real tennis). Man virade ofta rep eller senor runt händerna, senare började man använda handskar, ibland med strängar av senor mellan fingrarna.Gianni Clerici (1974): 500 Jahre Tennis (tysk översättning 1978). Verlag Ullstein ()
Träracketar Från 1300-talet använde man sporadiskt racketar, från början kortskaftade, solida slagträn, senare med en slagyta klädd med pergament eller liknande. Från 1500-talet användes racketar regelbundet vid tennisspel. Dessa var av böjt trä där huvudet försetts med ett nätverk av strängar av olika material som till exempel fårtarmar.Malcolm D. Whitman, Tennis, Origins and Mysteries. 1932. Dover Publications, Inc. Mineoal, New York ()
Bruket av ramar av trä fortsatte in i vår egen tid. Fortfarande används träracketar i exempelvis real tennis. Dessa tillverkas i dag huvudsakligen av firman Grays of Cambridge. Annars har trä helt ersatts av andra material vid tillverkningen av racketar avsedda för bland annat tennis, med avsikten att göra dem lättare och med större slagyta, och därmed öka kraften i tillslaget av tennisbollen.
Träracketar avsedda för tennis I samband med att det moderna tennisspelet introducerades av Walter Clopton Wingfield 1874,Rackethistoria från Tennis.about.com. sålde han träracketar till det nya spelet av i stort sett samma utseende som de för real tennis. Firman Wright & Ditson var en av de första som tillverkade racketar specialdesignade för tennis. Firman köptes upp 1891 av Spalding, som sedan in i vår tid fortsatte att tillverka racketar av hög kvalitet.Wright and Ditson Under hela perioden 1874–1984, det vill säga under 110 år, dominerade träracketar inom tennisen. Tennisracketar var från början tunga, robusta och tillverkade av ett stycke solitt trä, oftast ask,"Shafts" Hikstik.com[Siegfried Kuebler. Book of Tennis Rackets, Kuebler GmbH, Singen, Germany ()] som böjts kring en mall efter att ha genomgått en basningsprocess i kokande vatten eller ånga. I skaftet fanns en central strästav, inåt huvudet vidgad till en konvex träkil, som stadgade konstruktionen. Kilens form ändrades senare, cirka 1920, så att den inåt huvudet vettande ytan blev konkav.Gunnar Ahnström, i Ett sekel av svensk tennis 1896–1996, utgiven av Kungliga Lawn-tennisklubben vid dess 100-årsjubileum (1996, sidor 113–118). . Huvudets form varierade. En vanlig tidig form på huvudet var att detta från halsen vidgades uppåt och att toppen var tvärt ”avhuggen”. Senare kom racketar med den mer klassiska ovala formen på huvudet. Träet i handtaget räfflades i olika mönster för bästa möjliga grepp, och det var först på 1930-talet som tillverkarna marknadsförde racketar med handtaget försett med läder av mjukt kalvskinn. Tidigast användes enbart naturmaterial till racketsträngningen, senare (från 1940-talet) också mer hållbara nylonsträngar. Regler för racketramens utformning fastlades inte, och i en komplett regelutgåva reviderad av ITF 20 mars 1925 omnämns inte alls tennisracketens utformning.redovisad i; Suzanne Lenglen, Lawntennis. 1926, P.A. Nostedt och Söners förlag
miniatyr|stående|Anthony Wilding med sin tennisracket från 1910-talet.
För att utjämna för oundvikliga skillnader i träets kvalitet och även förbättra hållfastheten hos ramen, började man på 1910-talet att tillverka ramen av två eller flera trälameller som arrangerades enligt samma princip som kryssfaner (på engelska plywood) och formades runt en racketformad mall.Om racketkonstruktioner Längre fram, från andra halvan av 1940-talet, var det vanligt att ramen hos de bästa racketarna bestod av upp till elva tunna trälameller som utgjordes av olika träslag som bok, mahogny, lönn, hickory och valnöt. Även bambu användes i vissa racketar. Askträ fortsatte dock att vara det dominerande materialet i ramen. Träskikten hölls samman med ett urea-formaldehydlim. Högkvalitativ värmehärdning av urea-formaldehyden gjordes från 1960-talet ofta i radiovågsugnar för jämn uppvärmning, vilket vissa fabrikanter lät framgå i textdekaler på racketramen. Skikt av ogarvat läder (på engelska rawhide), senare av vulkanfiber, var vanliga inslag i ramarna för att öka hållfastheten och förhindra att skevhet uppstod. Träracketarna kan anses vara exempel på kompositer, men begreppet används normalt enbart för nyare och moderna racketar tillverkade av andra material. Kända racketmärken under "träeran" var Dunlop Maxply (tillverkad 1933-83), Slazenger, Donnay, Wilson, Bancroft och Head. Flera av dessa firmor tillverkar fortfarande racketar, numera av modern typ.
Också under träeran experimenterade man med utformningen av racketarna med syftet att förbättra spelegenskaperna. Den brittiske toppspelaren Henry Austin spelade under andra halvan av 1930-talet med en tennisracket vars skaft bestod av tre smala träsegment som fäste i rackethuvudet. För designen svarade den engelske tidigare tennisspelaren Frank W Donisthorpe. Syftet med konstruktionen var att fördela vikt utåt sidorna för ökad stabilitet. Modellen, som dock inte blev någon kommersiell framgång, salufördes under beteckningen Streamline och producerades av firman Hazells.
Tennislegenden Bill Tilden ansåg att det var viktigt för alla spelare, oavsett spelstyrka, att använda högkvalitativa racketar och bollar. Han ansåg att de bästa racketarna från de ledande tillverkarna alla var lika bra, och att den egna känslan för en racket skulle avgöra vilken man föredrog att spela med.Tilden, William (1951): Game, set och match. FORUM förlag. Översättning av Sture Låftman.
Träracketarnas prestanda Träracketarnas design var en kompromiss mellan låg vikt, styvhet och hållfasthet. De var generellt tyngre än dagens racketar och en ordinär strängad seniorracket vägde cirka 380–410 gram. Detta angavs oftast som 13,5–14,5 avoirdupois ounces (på svenska uns). Såväl lättare som tyngre racketar tillverkades också.Martin Hedges (1978). The Concise Dictionary of Tennis. Mayflower Books Inc () Begreppet ounce används fortfarande internationellt för att ange en tennisrackets vikt. Samtidigt kunde huvudet inte göras för stort eftersom det måste tåla en rimligt hård strängning utan att bli skevt. Vanliga cirkamått för en normalstor seniorracket var en total längd av 68,6 cm (motsvarande 27 engelska tum, på engelska inches), varav skaftet var 38,5 cm. Slagytans längd var drygt 27 cm och dess bredd 20,5 cm, med en total yta mellan knappt 70 (vanligen 65–66) och 85 square-inches (85 kvadrattum motsvarar knappt 550 kvadratcentimeter, se också nedan under Moderna tennisracketar: Mått). Racketar med större huvud tillverkades också, men dessa var skörare än ordinära racketar och hade dessutom en uttalad tendens att bli skeva.Oversize Wood , från Tennishistory.com.au. Oavsett huvudets storlek rekommenderades att förvara träracketar med en särskild racketpress av trä eller metall över rackethuvudet för att undvika att skevhet uppstod.Presses från Jimstennis.com.
Träracketar var oavsett kvalitet mer vibrationskänsliga och mindre styva i toppen än dagens racketar, vilket innebar betydande energiförluster vid bollträffen. Framförallt var den effektiva träffytan (på engelska sweet spot,Sweet spot från Tennis.about.com. se också nedan under Moderna tennisracketar), det vill säga det område på strängarna inom vilket bollträff ger upphov till ett "rent" slag, betydligt mindre än på dagens racketar. Detta innebar problem, framförallt för motionsspelarna att slå rena slag. Racketens tyngd innebar också begränsningar i möjligheten att med racketsvingen få upp tillräcklig hastighet i träffögonblicket av bollen. Bollarna slogs därför av dåtidens elitspelare cirka 25 % långsammare än i dag,Wood and Graphite Tennis Rackets: A Comparative Analysis , uppsats från Lotsofessays.com vilket många anser gav spelet en helt annan karaktär.
Spelstil med träracketar På grund av träracketens speciella egenskaper, som sedda med dagens ögon innebar begränsningar, användes en annan slagteknik än i dagens tennis. Slagen utfördes klassiskt med långa svepande armrörelser. Den amerikanske tennislegenden Bill Tilden beskrev redan 1922 i sin bok "The Art of Lawn Tennis" hur en forehanddrive skulle slås.Tilden, Bill, 1893–1953. The Art of Lawn Tennis. (online) Den första fasen av swingen utförs, med sidan av kroppen vettande mot slagriktningen, bakom kroppen. Denna fas bestämmer slaghastigheten. Nästa fas av swingen är omedelbart framför kroppen och definierar bollträffens kraft och bollkontrollen. Den tredje fasen är det avslutande genomförandet (engelska follow through) och definierar bollträff och spin. Alla forehandslag skall "toppas", det vill säga överskruvas. Den svenske elitspelaren Jan-Erik Lundqvist gav 1964 i sin bok ”Tokig i Tennis” rådet att förbereda slaget i tid och att ta ut racketen ordentligt. Särskilt viktigt var det att träffa bollen långt framför kroppen (viktigt även i dag) och med rak arm.Jan-Erik Lundqvist, Tokig i tennis. Åhlén & Åkerlunds Förlags AB, Stockholm, 1964
Slutet på ”träeran”