miniatyr|Vapensköld tillhörande ordens högmästare i dess nuvarande form. Motto: Att hjälpa och bota miniatyr|Tyska ordens kors (nuvarande utformning). mini|Tyska orden 1260.
Tyska orden (, Deutschorden; , "Orden av vår Frus den heliga Marias tyska hus i Jerusalem") är en kristen riddarorden grundad i slutet av 1100-talet som en sjukvårdande orden. Från 1198 blev dock orden även militär. Den upplöstes 1809 men återupprättades 1834 som en orden inom Romersk-katolska kyrkan, fokuserad på sjukvård och välgörenhet. År 1929 ombildades den till en rent andlig orden, utan militära intressen.
Orden kom redan från början av 1200-talet att ha mycket stor del av sin verksamhet i Östeuropa. Den stat som orden upprätthöll från 1200- till 1500-tal kallades Ordensstaten eller Tyska ordensstaten.Nationalecyklopedin: Tyska orden
Korsriddarna inom Tyska orden har bland annat kallats korsherre (jämför tempelherre).
Ordens första tid Ordens grundande Tyska orden grundades ursprungligen som ett brödraskap av köpmän från Bremen och Lübeck under det tredje korståget vid belägringen av Acre (dagens Akko i Israel), 1189-1190. Acre förblev ordens huvudsäte tills staden föll 1291.
Ordens syfte var primärt att ta hand om de sjuka och sårade soldaterna under belägringen.Sören Wibeck,a.a 2007 Till en början drev man ett lasarett i Jerusalem för främst tyska kristna pilgrimer till Heliga landet.
På vägen till det Heliga landet dog befälhavaren för de tyska styrkorna, Fredrik I Barbarossa. Många tyskar återvände då hem. De som blev kvar i korståget blev sämre behandlade än korsfararna från Frankrike och England. Rikard Lejonhjärta förolämpade och förnedrade dem, och när de blev sjuka fick de mindre hjälp av Johanniterorden eftersom de i första hand hjälpte sina landsmän.William Urban,a.a 2006
Orden godkändes snart av påven och antog då Johanniternas ordensregel. Orden tog sedan hand om sjuka fram till år 1198 då den med påvens godkännande omvandlades till en riddarorden. Det beslutades att orden även i fortsättningen skulle använda sig av johanniternas ordensregel när det kom till sjukvård, dock skulle de använda sig av tempelherrarnas ordensregel i alla andra sammanhang.
Ordens högkvarter kom att förläggas till Acre och det var i området kring denna stad som Tyska ordens makt var koncentrerad. Orden hade dock även en del utposter i Lillarmenien.Dick Harrison,a.a 2005
Ungern År 1211 ingicks ett avtal mellan Andreas II av Ungern och högmästaren Hermann von Salza i vilket Tyska orden tilläts slå sig ner i sydöstra Ungern (Transsylvanien) och undantogs från att betala skatter och avgifter. I gengäld skulle orden skydda Ungern från de hedniska kumanernas anfall. Tillsammans med invandrade tyska nybyggare uppförde orden borgar i detta område för att förstärka sin makt. Snart kunde orden även ta till offensiven mot kumanerna och erövrade stora områden, dock skapade detta också mycken avundsjuka bland de ungerska adelsmännen.
Trots att Andreas II själv förblev vänligt inställd till orden ökade spänningen mellan ungrarna, speciellt kronprins Béla, och ordensbröder successivt. Hermann von Salza som fruktade vad som skulle hända vid Bélas trontillträde försökte därför göra orden mer självständig. Detta lyckades han med då han fick Honorius III att direkt underställa ordens territorium i Ungern påven. Detta blev dock för mycket för Andreas II som gjorde en helomvändning i frågan om orden och körde ut dem ur sitt rike. De tyska nybyggarna som hade odlat upp marken blev kvar i området och deras ättlingar kom att utgöra en betydande minoritet fram till 1945 då många av dem fördrevs av den dåvarande rumänska regimen. Det finns dock fortfarande kvar Rumänientyskar i området. Tyska ordens misslyckande i Ungern innebar en prestigeförlust och ledde till minskade ekonomiska donationer.
Etablering i Preussen År 1225 erbjöds Tyska orden land av Konrad av Masovien på gränsen till Preussen men det kom att dröja till 1228 innan orden skickade de första 28 riddarna till Preussen. Slottet Vogelsang, ordens första i Preussen, byggdes snart och dess makt stärktes när landmästare Hermann Balk anlände med förstärkningar år 1230. Han krävde också större självstyre från Konrad av Masovien för att undvika ett fiasko liknande det i Ungern. År 1233 anlände en stor korsfarararmé vilket gav orden möjlighet att påbörja en snabb expansion i Preussen. År 1233 besegrade polska korsfarare från Masovien och Pommern, tillsammans med ordensriddarna, under en korstågsexpedition de icke-kristna sudauerna vid Sirguna i Preussen. Följande år deltog många polska hertigar ur ätten Piast i ännu ett fälttåg arrangerat av ordhejen mot de hedniska sudauerna och pruserna nordöst om floden Wisłas nedre lopp.
Expansion i Baltikum mini|Tyska ordens utbredning 1410.
Preussen Under de första åren expanderade orden snabbt fram till dess att pruserna, med stöd av den kristne Svantepolk av Pommerellen, revolterade mot orden under 1240-talet. Därefter följde en tid av fortsatt expansion. Mellan 1251 och 1253 rasade således strider mellan den preussiska/prusiska icke-kristna befolkningen i Preussen och sudauer på den ena sidan och Tyska orden, förstärkt med polska korsfarare på den andra. Kung Ottokar II av Böhmen deltog 1254 i ett korståg mot de baltiska pruserna varefter staden Königsberg, idag Kaliningrad, grundades. År 1257 tvingade en stor korsfararhär, återigen innefattande Ottokar II av Böhmen, samogiterna att lägga ner sina vapen. De tog dock upp vapnen igen år 1259 och besegrade orden i slaget vid Durben, varefter det andra prusiska upproret bröt ut vilket band ordens resurser fram till 1270-talet.
När natangierna, varmierna och barterna lade ner vapnen i början av 1270-talet förflyttades ordens positioner långt österut vilket förde orden i kontakt med de starka sudauerna. Orden under ledning av Konrad von Thierberg koncentrerade dock sina styrkor norrut mot nadrauerna och schalauerna varvid ordensmakten utvidgades i nordöstlig riktning.
Sudauerna gjorde räder långt in i Preussen under sin ledare Skumund under denna tid vilket utlöste det tredje prusiska upproret år 1275. Efter att ha lidit nederlag mot orden år 1276 fick Skumund även hjälp av litauerna men orden kunde dock snart gå på offensiven och tvingade år 1281 Skumund att fly Sudauen. Det sista motståndet krossades 1283 varefter den återstående sudauiska befolkningen förflyttades västerut. Därefter drog sig orden tillbaka från Sudauen, då det ansågs för svårt att försvara.
Livland och Novgorod Efter Svärdsriddarordens katastrof vid Saule utbröt stora uppror i Livland. Den kraftigt försvagade orden var inte stark nog att slå ner dessa och föreslog en sammanslagning med Tyska orden. Tyska orden accepterade detta, dock på villkor som den själv dikterade, och kom på så sätt i kontroll av Livland. Det första orden fick ta itu med var Svärdsriddarordens gamla konflikt med Danmark rörande Estland. I fördraget i Stensby år 1238 beslutades att norra Estland skulle återlämnas till Danmark, Tyska orden fick dock behålla den södra delen.
När så de kristna makterna i Livland hade fått slut på sina inre konflikter kunde de tillsammans starta en offensiv mot Republiken Novgorod. År 1240 ryckte en här sammansatt av korsfarare från Tyskland, ester, landsflyktiga ryssar från Pskov, danskar under de båda prinsarna Knut och Abel samt en mindre del ordensriddare norrut. Orden var istället sysselsatt med ett uppror på Ösel och kunde därför avvara en mindre styrka. Innan vintern kom lyckades hären inta Pskov. Vid samma tid avancerade även den mot Novgorod men blev besegrad av en armé under Alexander Nevskijs ledning vid Neva. Våren 1241 avancerade den livländska hären återigen, dock utan danskarna då de båda prinsarna på grund av kung Valdemar Sejrs död inte kunde delta i offensiven. En borg anlades öster om Neva och landet härjades nästan ända bort till Novgorod. Förutom detta verkar dock inte armén ha lyckats åstadkommit särskilt mycket detta år.
I slutet av 1241 var det istället Novgorods tur att gå på offensiven. Under Alexander Nevskijs befäl intog de det av korsfararhären byggda slottet. Nästföljande mars intogs även Pskov varefter han marscherade in i Livland men drog sig tillbaka då hans spanare mötte på hårt motstånd. Hans styrka på 6 000 man förföljdes av en ordensarmé på 2 000 man. De två arméerna möttes vid Peipussjön där Alexanders soldater besegrade ordensarmén. Alexander valde dock att inte fortsätta kriget mot Tyska orden, förmodligen eftersom han skulle ha svårt att erövra några större landområden på grund av ordens många borgar samt att Novgorod vid denna tid var hotat av mongolerna.
Nästa konflikt mellan Novgorod och Tyska orden bröt inte ut förrän efter det tredje prusiska upproret 1259. Novgorodiska styrkor ingick då en allians med den litauiska kungen Mindaugas och invaderade Estland samtidigt som han gick till anfall längre söderut. De båda styrkorna drog sig dock tillbaka när de inte lyckades uträtta något nämnvärt.
År 1267 invaderade novgorodiska trupper återigen Estland, befälhavarna över dessa styrkor bråkade inbördes och efter en kort belägring av Wesenberg drog de sig tillbaka. Efterföljande år återkom ryssarna med en stor armé under Dmitrij av Perejaslavl, Alexander Nevskijs son. Den ryska hären mötte en ordensarmé vid Maholm den 23 januari som följdes av en förvirrad strid vid floden Kegola den 28 februari. Efter dessa strider var båda sidor krigströtta varvid fred kom att råda mellan dem för lång tid framöver.
Polen
Sedan ordens grundande hade dess relationer till Polen i allmänhet varit bra, detta ändrades dock i början av 1300-talet när en av de polska tronpretendenterna, Vladislav I, år 1306 beordrade att den ledande familjen i Pomerellen skulle gripas för förräderi. Dessa vädjade då till Brandenburg som också hade anspråk på Pomerellen varefter landet invaderades av Brandenburg. Brandenburgarna intog hela Pomerellen utom Danzigs borg. Då borgherren behövde hjälp vädjade han till Vladislav om förstärkningar, men han uppmanade borgherren att istället vädja till Tyska orden. År 1308 anlände ordensstyrkorna och drev bort de brandenburgska trupperna från Danzig. Ett uppror bröt ut i staden som hade största stöd hos de inflyttade tyska köpmännen och dessa kom att drabbas särskilt hårt när orden med våld slog ner upproret. Tyska orden drev ut de brandenburgska styrkorna ur resten av Pomerellen och begärde att Vladislav skulle betala 10 000 mark för ordens tjänster. Vladislav vägrade vilket ledde till att orden beslöt sig för att behålla Pomerellen, som därefter kallades för Västpreussen, tills att man kunde komma överens om ett avtal med Vladislav. Orden köpte senare Brandenburgs anspråk på Västpreussen för 10 000 mark och ansåg sig därefter vara legitim ägare till området vilket försämrade relationerna till Polen.
Det första av många krig mellan Tyska orden och Polen utbröt efter att Vladislav 1326 låtit allierade litauer tåga genom Polen för att angripa tyska byar. Detta följdes av ett fälttåg mot Polen lett av högmästaren Werner von Orseln följande år. De tidiga framgångarna avtog och han erbjöd Vladislav vapenvila vilken accepterades. Werner von Orseln påbörjade sedan ännu ett korståg mot Litauen och Samogitien tillsammans med Johan av Böhmen vilket gjorde att en stor del av ordensstyrkorna befann sig norröver när Vladislav bröt vapenvilan och drog in i Preussen. Johan av Böhmen som hade krav på den polska tronen gick därefter med i kriget på Tyska ordens sida. De allierade styrkorna invaderade därefter Polen och lyckades erövra provinsen Dobrzyn innan Vladislav bad om en ny vapenvila år 1330. Tyska orden gick därefter på ännu ett korståg mot Litauen och Samogitien.