Carl Fredric Dahlgren, född 20 juni 1791 i Kvillinge församling, Östergötlands län, död efter ett långvarigt lidande (i cancer) i Stockholm natten mellan 1 och 2 maj 1844, var en svensk präst och skald.

Biografi Carl Fredric Dahlgren föddes 1791 i Kvillinge församling. Han var son till inspektorn Sven Dahlgren på Stens bruk och Elisabeth Lundgren. Dahlgren blev student vid Uppsala universitet 14 oktober 1809 och var medlem i Östgöta nation, Uppsala. Han prästvigdes 22 juni 1815 i Stockholm av biskopen i Linköpings stift till komministersadjunkt i Ladugårdslands församling i Stockholm. Dahlgren blev 20 augusti 1816 pastorsadjunkt i församlingen och var från 1 maj 1820 till 13 april 1822 vice pastor i församlingen. Han blev 30 april 1822 åter pastorsadjunkt i församlingen och föreslogs 1823 till tjänsten som komminister i Jakoboch Johannes församling, Stockholm. Han avlade 24 september 1823 pastoralexamen i Linköping och blev 14 september 1824 komminister i Ladugårdslands församling, tillträdde 1 maj 1825. Dahlgren blev 6 juli 1829 komminister i Sankt Nikolai församling, Stockholm, tillträdde 1 maj 1832 och var mellan 1834–1844 fullmäktig i Riksgäldskontoret. Han avled 1844 i Sankt Nikolai församling, Stockholm.

Vid riksdagarna 1829, 1834 och 1840 var han ledamot av prästståndet -- vald av Stockholms komministrar -- och tillhörde i denna egenskap avgjort det liberala partiet.

Familj Dahlgren gifte sig 29 juli 1832 i Hedvig Eleonora församling med Sofia Christina Christiernson (1808–1890), dotter till kryddkramhandlaren Johan Peter Christianson och Christina Lönngren. Det fick tillsammans barnen Gabriella Cecilia Dahlgren (1834–1892) och kommissarien Emil Theodor Dahlgren (1836–1910) vid Stockholms stads auktionsverk.

I litterära kretsar Jämte P.A. Sondén med flera kamrater stiftade Dahlgren såsom gymnasist vid Linköpings gymnasium 1808 det litterära samfundet "Vitterhetens vänner". I denna krets uppträdde han såsom satirisk diktare. Hans första kända skaldestycken trycktes i "Norrköpings Tidningar" 1809. Under studenttiden lämnade han flera bidrag till Atterboms "Poetisk kalender".

Men först i Stockholm, i vars vittra umgängesliv han intog en mycket framstående plats, fick hans skaldeanlag en rikare utveckling. Där diktade han, inspirerad av huvudstadens sköna omgivningar, idylliska naturskildringar. Jämte A.J. Cnattingius stiftade han 1815 i Stockholm det s.k. "Manhemsförbundet". Längre fram var han med om att stifta sällskapen "Gröna rutan" (1816), "Bellmanska sällskapet" (1824), och "Aganippiska sällskapet" (i slutet av 1830-talet). Inom dessa, liksom i sällskapet "Par Bricole", gav han sitt skämtsamma lynne fritt lopp i en mängd föredrag i bunden och obunden form.

Författarskap Dahlgren gav ut ett stort antal arbeten på både vers och prosa. Bland dem märks åtskilliga kalendrar, såsom "Opoetisk calender för poetiskt folk" (1821–1822; utgiven av Dahlgren tillsammans med Carl Jonas Love Almqvist, Lorenzo Hammarsköld, Claes Livijn och P.A. Sondén), "Freja : poetisk kalender för år 1830–1831"https://runeberg.org/dcfreja/ "Freja, poetisk kalender för 1832–1833" "Aftonstjernan. Poetisk kalender för 1833" (1832) och "Morgonstjernan. Poetisk kalender för 1834" (1833). Dahlgrens bidrag i dessa, liksom i Atterboms poetiska kalendrar, utgörs huvudsakligen av lyrisk-idylliska skaldestycken. Mycket kända och omtyckta blev Zephyr och den gungande flickan, Kärlekens snaror, Hök och dufva, Sista paret ut och Vårsång på Valborgsmässoafton ("Våren är kommen"). Bland Dahlgrens dikter i dramatisk form -- de flesta, liksom i allmänhet hans större arbeten, mindre lyckade än hans smärre lyriska stycken -- märks den dramatiserade idyllen Ulla Vinblads död. Mollbergs epistlar (1819–1820) är en samling med blandad vers och prosa, där särskilt kan framhållas Kommentarier öfver månskenet i Haga och den tredje episteln: Skönhetslinier.

Komedin Argus i Olympen (1825) är riktad mot tidningen "Argus" och innehåller en mängd anspelningar på politiska och sociala förhållanden i början av 1820-talet. Minnesvärd är även den av Dahlgren och Clas Livijn gemensamt författade "Andra natten" av den komiska hjältedikten och partiskriften "Markalls sömnlösa nätter" (riktad mot den s.k. gamla skolan och i synnerhet mot P.A. Wallmark). Dahlgren skrev även flera romaner och noveller, bland vilka den humoristiska berättelsen Ungdomsfantasier, eller Nahum Fredrik Bergströms krönika är den mest kända. Åren 1825–1827 utgav han tillsammans med Lorenzo Hammarsköld, A.I. Arwidsson, Peter Wieselgren m.fl. tidningen "Kometen", i vilken han kvickt kritiserade varjehanda litterära företeelser.

Eftermäle Dahlgren var en lyrisk-idyllisk skald och en bland Sveriges mest betydande humoristiska författare. Han utgick från den romantiska (s.k. nya) skolan och deltog i dess litterära fejder. Samtiden kallade honom "fosforisternas humorist". Han skilde sig dock snart från dem och uppträdde sedermera i det hela som självständig diktare. Hans poesi utmärker sig i allmänhet genom en lekande kvickhet, men man har anmärkt på en viss planlöshet och ibland även på en brist på god smak. Mot slutet av sin levnad förföll han till ett vårdslöst manér, sannolikt därför att han ofta nödgades skriva för bröd.

Hans belönades 1831 av Svenska Akademien med det Lundbladska priset.

Bibliografi

Urval och samlade arbeten - Även med en av A.I. Arwidsson författad levnadsteckning.

Källor

Fjellander, Eva,Myndighetsperson, själasörjare eller driftkucku. En studie av prästgestalter i svenska romaner 1809–2009. Artos 2013 Noter

Vidare läsning - Innehåller flera av Dahlgren författade, förut otryckta stycken.

- Innehåller en mellan Dahlgren och Johan Henrik Thomander 1823–1830 förd brevväxling.

Externa länkar

Kategori:Svenskspråkiga författare Kategori:Födda 1791 Kategori:Avlidna 1844 Kategori:Män Kategori:Personer från Kvillinge socken Kategori:Prästeståndets riksdagsledamöter Kategori:Ugglan Kategori:Författare från Östergötland