mini|Rekonstruerad utbredning av urgermanskan 500 f.Kr. baserad på arkeologiska indikationer på kulturella likheter inom Nordisk bronsålderskultur (rött) och Jastorfkulturen (magenta). Urgermanska är ett rekonstruerat språk sammansatt utifrån de germanska språkens äldsta skriftligt belagda former. Det anses av språkhistoriker ha varit den gemensamma basen och utgångspunkten för dessa språks utveckling. De germanska språkens äldsta belägg är från de första århundradena e.Kr., då de redan var olika varandra. Splittringen av det urgermanska språket i dialekter som ledde till dessa språk måste därför ha ägt rum hundratals år före vår tideräknings början.

Förstadiet till urgermanska kallas förurgermanska (eller paleogermanska) och tar form omkring 1500 f.Kr. Den urgermanska perioden anses ha börjat omkring 500 f.Kr. Då inleddes de uttalsförändringar av vissa konsonanter som språkforskare kallar den första eller germanska ljudskridningen.

Yttre språkhistoria Urgermanskan uppvisar betydande skillnader jämfört med andra indoeuropeiska språk. Den mest välkända är den ljudskridning som beskrivs av Grimms lag och Verners lag (de flesta forskare anser att de båda lagarna utgör successiva steg i samma utveckling), formulerade av Jacob Grimm 1822 respektive Karl Verner 1876. Ljudskridningen innebär grovt talat att urindoeuropeiska klusiler "mjukas upp" till urgermanska frikativor.

Det är osäkert var språket hade sitt ursprung. Arkeologin antyder att runt 750 f.Kr. fanns en någorlunda enhetlig germansktalande befolkning i södra Skandinavien och längs Nordsjö- och södra Östersjökusten från nuvarande Nederländerna till floden Weichsel. Denna enhetlighet hade runt 250 f.Kr. splittrats i fem huvudgrupper: nordgermanska (urnordiska) i Skandinavien utom Jylland, nordsjögermanska längs Nordsjön inklusive Jylland, Elbe-germanska runt Elbe, Rhen-Weser-germanska runt dessa floder samt östgermanska mellan floderna Oder och Weichsel.

Den större dialektala mångfalden i söder antyder att utvecklingen av urgermanskan haft sin tyngdpunkt där, men även södra Sverige har föreslagits med argumentet att där vad man vet saknas förgermanska ortnamn. Man bör notera att eftersom hela det urgermanska området binds samman av en enhetlig vattenmassa är det mycket möjligt att språket utvecklats parallellt genom handel, äktenskap och andra kontakter, vilket onödiggör en snävt avgränsad språklig "vagga".

Beträffande tidpunkten är meningarna mer delade. En del forskare, som Colin Renfrew, menar att samtliga neolitiska kulturer i Europa var indoeuropeiska. Det är i så fall troligt att urgermanskan redan under senneolitikum cirka 2000 f.Kr. utvecklas ur de språk som hade förts till Skandinavien av trattbägarkulturen och stridsyxekulturen. Enligt kurganhypotesen är istället stridsyxekulturen den första vågen av indoeuropeiska folk och urgermanskan utvecklas som en syntes främst mellan stridsyxekulturen och en andra våg indoeuropéer, höggravskulturen, under bronsålderns kulturutbyte.

Fonologi

Konsonanter + Konsonanter utom halvvokalerRinge (2006), s. 214-7bilabialerdentaleralveolarervelarerlabiovelarer tonlösa klusiler tonande obstruenter tonlösa frikativor nasaler likvidor

Vokaler + Vokaler och halvvokalerRinge (2006), s. 214. Om ē se också Fausto Cercignani, Indo-European ē in Germanic, i Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung, 86/1, 1972, s. 104-110.FrämreCentralaBakre Icke stavelsebildande Korta Långa Överlånga Diftonger

Morfologi

Urgermanska hade en rik böjning i ordklasserna substantiv, adjektiv, pronomina, räkneord och verb.Winfred P. Lehmann, A Grammar of Proto‑Germanic. Avsnitt 3.A.2. Substantiv och adjektiv böjdes i de grammatiska kategorierna kasus, genus och numerus, och adjektiv komparerades dessutom; pronomina böjdes i kasus, och med defekta paradigm i numerus genus och person; Grundtal hade defekta paradigm i kasus och genus; ordningstal böjdes som adjektiv. Böjningen påverkades betydligt av att ett flertal olika ordstammar fanns.

Ordförråd Det urgermanska ordförrådet kom huvudsakligen från urindoeuropeiska.Janson (2013), s. 187

Keltiska lån miniatyr|Utbredning av keltisk kultur i historien:

+ Keltiska lånordUrgermanskaGlossaSläktordAnmärkningarKällhänvisning*ambahtaz'tjänare'ämbeteHellqvist (1980), s. 1436 Ringe (2006), s. 296*brunjōn-'brynja'brynjaDet nusvenska ordet är indirekt besläktat, eftersom det är upptaget från fornspr[åken].Hellqvist (1980), s. 105 *gīslaz'gisslan'gisslan *īsarną'järn'järnSvenska Akademiens ordbok, JÄRN (1934). *lēkijaz'läkare'läkareHellqvist (1980), s. 606 *rīk-'konung'rik *Rīnaz'Rhen'RhenDet svenska ordet är ett lån från tyska Rhein, som är en av de namnformer den urgermanska formen har rekonstruerats efter Hellqvist (1980), s. 833 *walhaz'utlänning'välskDet svenska ordet är ett lån, dels från [medellågtyska], o[ch] (i historisk stil) från fornspr[åken],Hellqvist (1980), s. 1388 och därför endast indirekt besläktat.

Latinska lån + Latinska lånordUrgermanskaGlossaSläktordAnmärkningarKällhänvisning*katilaz'gryta'kittelHellqvist (1980), s. 460Förmodligen ett lån från latinets catīnus 'vattenkittel' eller (mindre sannolikt) från diminutivformen catillus av samma ord. *kaup-'handel'köpaHellqvist (1980), s. 551Förmodligen ett lån från latinets caupo 'handlande' särskilt med vin. *pundą'skålpund'pundHellqvist (1980), s. 796Det urgermanska ordet är ett lån av latinets pondō, en ablativform av pondus eller *pondum.

Se även Germaner Urindoeuropeiska Urindoeuropéer

Referenser Noter

Webbkällor

Tryckta källor

Vidare läsning

Kategori:Germanska språk Kategori:Språk i Europa Germanska