Pitemål eller pitebondska (peitmåle, båonshka) är en norrländsk dialektgrupp med kärnområde i den medeltida Piteå socken i den södra delen av landskapet Norrbotten (motsvarande nuvarande Piteå och Älvsbyns kommuner). Längs Pite älvdal talas det även pitemål i Lappland (delar av nuvarande Arvidsjaurs och Jokkmokks kommuner). Pitemålet gränsar i norr till lulemålen, i söder till det nordvästerbottniska skelleftemålet och i väster till nybyggarmålet i Arjeplog.
Status och variation Det traditionella pitemålet är alltjämt livskraftigt, men har sedan 1900-talet genomgått utjämning till förmån för rikssvenskan. Som resultat av stigmatiseringen av dialektbruk i hela landet slutade många föräldrar att uppfostra sina barn med traditionell dialekt, varpå målet började tappa mark. Antalet talare som behärskar målet är för närvarande oklart. Pitemålet har dock visat sig vara seglivat, och jämfört med många av dialekterna i närområdet har det fortfarande en relativt säker ställning. Många unga talar fortfarande pitemål i någon mån, och lokala artister håller dialekten vid liv genom sånger och revyer. 2014 bildades Pitemålsakademin i syfte att "vårda och bevara pitemålet som immateriellt kulturarv, samt främja, utveckla och sprida kännedom och kunskap om dialekten".
Regional rikssvenska Begreppet "pitemål" används i artikeln framför allt för att beskriva den traditionella dialekten (i folkmun "bondskan"), som i första hand talas på landsbygden. I äldre tider har man talat om ett "pite stadsmål" i motsättning till "pite bondmål", där stadsmålet har byggt på samma grundstomme som bondmålet men också innehållit egna, oftast mer riksspråkliga drag för att underlätta kommunikation i handeln. Stadsmålet har kallats pitefint, en term som fortfarande används om dagens stadsdialekt. Den regionala rikssvenskan i Piteå och Älvsbyn är en nordnorrländsk variant som typiskt har främre rullat r-ljud, främre sje-ljud, och inte sällan tjockt l. Negationen är vanligen it ('inte'), pronomenet 'det' ofta hä och adverbet 'var' heter vanligen vars (traditionellt uttal: wors/vors). För bygden typiska demonstrativpronomen som haina, hoina, häina och söina brukas flitigt även på pitefint. Andra drag är tendenser till kortstavigt uttal i ord som 'bara', 'vara' eller 'göra', till ett mer främre långt a-ljud och till efterledsbetoning i vissa sammansättningar. Många ord dras ur pitemålets ordförråd såsom gode 'ganska, rätt så', traditionellt uttal: gåode/gaode), fjälla 'flickvän', läid 'fånig, ful', eller kraftutrycket jävlat.
Dialektal variation Det traditionella målet, som det talas inom gamla Piteå storsocken, kan beskrivas som relativt enhetligt. Karl-Hampus Dahlstedt fann de största skillnaderna först och främst mellan stad och landsbygd, och mellan kustbyarna och inlandet. Målet i Arvidsjaurs socken innehåller drag från skelleftemålet. De mest ålderdomliga målformerna fann Dahlstedt i mer avlägsna inlandsbyar, som med bland annat systematisk kasusböjning, konsonantförmjukning och vokalnasalering ger uttryck för ett äldre skikt i pitemålet. Skillnader i ljudbilden mellan kust och inland är bland annat uttalet av diftongen ur äldre långt ō, där uttalet åo ofta motsvaras av ao i Markbygden och Älvsbyn. Vidare tenderar inlandsmålen i större utsträckning till i-vokal i ändelser, så att kustuttalet ga:pe, 'gapet' och kas`te, 'kastade' kan motsvaras av ga:pi och kas`ti inåt landet. Lokala ord, uttryck och övriga uttalsaspekter kan emellertid skilja på byanivå.
Språkdrag miniatyr|Karta över apokope (ändelsebortfall) i norrländska dialekter. Pitemålsområdet är utmärkt tillsammans med de andra norrbottensmålen i mörkgrönt, som ett av områdena med jämförelsevis mest ändelsebortfall.
Vokalbalans och apokope Såsom de flesta övriga norrländska dialekter kännetecknas pitemålet av vokalbalans. Kort sagt betyder det att man på dialekten genomgående skiljer mellan ord som hade lång respektive kort rotstavelse på fornnordiskan. På pitemålet har orden med kort rotstavelse bevarat sitt uttalsmönster och målet skiljer fortfarande fonematiskt mellan kort och lång stavelse. Ord som 'baka' och 'saga' uttalas exempelvis med kort vokal och kort konsonant: bå`ka och sö`go. I allmänhet är denna snabba språkrytm kännetecknande för målet i förhållande till dess granndialekter. Orden med gammal lång rotstavelse har däremot genomgått apokope och tappat sina ändelsevokaler, men samtidigt behållit den grava accenten. Detta gör att de alltjämt uttalas med två tontoppar, ett drag som brukar kallas cirkumflex accent. Ord som 'kasta' och 'gädda' blir därmed ka`ast respektive djä`ädd med denna accenttyp.
Sådana långstaviga ord som har eller tidigare har haft en konsonant på slutet blir emellertid inte apokoperade, där har slutkonsonanten skyddat vokalen från att försvinna helt. Alla konsonanter förutom r har haft denna skyddande egenskap under utvecklingen av dialekten. I dessa ord blir slutvokalen istället reducerad. Eftersom apokopen och reduceringen inte påverkar de kortstaviga orden så får pitemålet följande motsättning mellan olika par av ändelser.
+Exempel på vokalbalans i pitemåletKort stavelseLång stavelseVokalbalansKommentarbå`ka 'baka'ka`ast 'kasta'a ~ apokopeGammal ändelse -a: ger -/a/ efter korta stavelser, apokope efter långa.bå`ka 'bakade'kas`te 'kastade'a ~ eGammal ändelse -að(e): ger -/a/ efter korta stavelser, reduceras till -/e/ efter långa.sö`go 'saga'djä`ädd 'gädda'o ~ apokopeGammal ändelse -u: ger -/u/ efter korta stavelser, apokope efter långa.tö`Lo 'tålig' håong`ra 'hungrig'o ~ aGammal ändelse -ug: ger -/u/ efter korta stavelser, reduceras till -/a/ efter långa.
Språkljud Vokaler FörändringFornnordiskaPitemålSvenskaī → eiīseisisō → åotōmtåomtomū → euhūsheushusȳ → oibȳboibyei → äiheimhäimhemøy → åirøykråikrökau → öugaukgöukgökaum, øym → öimaumöimöm De gamla fornnordiska diftongerna finns bevarade i ord som häim, 'hem', råik, 'rök' och göuk, 'gök' (hårt g), med viss lokal variation. I ord där åi- och öu-diftongerna står innan ett m blir uttalet i regel öi som i drö`im, 'drömma' och öim, 'öm'. Kännetecknande för pitemålet liksom för norrbottensmålen i allmänhet är utvecklingen av sekundära diftonger, framför allt av de gamla långa vokalerna ī, ō, ū och ȳ. Målet har diftonger i ord som eis, tåom, heus, och boi motsvarande svenska 'is', 'tom', 'hus' och 'by'. Även diftongeringar av gamla korta vokaler förekommer, framför n, ll och tj/dj (förmjukat k och g) som i veinter, 'vinter', fo`ill, 'fylla', tä`intj, 'tänka' och sto`ittj, 'stycke'. Uttalet och i viss mån benägenheten till att diftongera dessa vokaler varierar lokalt, för enkelhetens skull håller sig artikeln till en stavning vardera. Tabellen över diftongljuden nedan visar uttalen mer detaljerat.
+Pitemålets diftongerstartvokalslutvokalfrämrebakrestigandefallandesluten ui̯ 'boi' mellansluten ɪ̯i~e̯i 'eis' e̯ʉ 'heus' ei̯~ɛi̯ 'häim' øʏ̯ 'öim' ou̯~au̯ 'tåom' mellanöppen ɔi̯ 'råik' œʉ̯ 'göuk' alt=Bild från Swensbylija, Svensbyn. |miniatyr|vänster|Pitebygdens kustland, bild från Svensbyn vid Infjärden. Det gamla långa ā-ljudet motsvaras oftast i pitebygden av ett långt öppet å . Det uttalas däremot som ett a-ljud framför n, varför ord som 'båt' och 'lån' uttalas med olika vokaler. Det heter bå:t och la:n på pitemål. Det långa a-ljudet är på pitemål nära, om inte identiskt med det korta a-ljudet i kvalitet, ofta . Gammalt kort a motsvaras oftast antingen av ett a- eller å-ljud. Ett äldre a övergår till å när det står innan l, så att ord som 'allt' och 'kalv' motsvaras av ållt och kåLv. Övergång av a till å inträffar också när ytterligare ett a-ljud möter i nästa stavelse, förutsatt att stavelsen är kort. Detta kallas tilljämning och är utpräglat bland målen i Norrbotten. Det påträffas i många verb som 'vara' och i svaga substantiv som 'spade', dessa ord får uttalen vå`ra och spå`da. Enligt samma tilljämning övergår a också till ö eller û (i lokal variation) när det möter ett o i nästa stavelse, detta ger sö`go, 'saga', och tröno, 'trana'. På pitemål uttalas ett fornspråkligt kort o vanligen med å-ljud [ɔ], medan gammalt kort u uttalas med ett slutet o-ljud (vanligen [ʊ] eller [u]). Innan konsonantförbindelsen ng diftongeras emellertid vokalen till åo istället. Exempelvis får orden 'folk', 'golv', och 'tung' uttalen fåLk, goLv och tåong. Vokaler som står innan äldre ld förlängs så att ord som 'kväll' och 'kall' får uttalen kwe:l och kå:l.
De fornspråkliga långa ē- och ǣ-vokalerna har till stor del sammanfallit och resulterar i ett långt e-ljud i kne:, 'knä' och he:L, 'häl'. I andra fall bryts gamla långa ē till je, som i jett, 'lätt' eller sjett, 'slät'. Fornspråkligt kort i-ljud har med vissa undantag sänkts till e i korta stavelser, men hållits som ett i i långa. Det heter ve`ko, 'vecka' och vel, 'vill', men fisk, 'fisk'. Kort y öppnas till ett öppet ö- eller û-ljud ( som i rikssvenska 'skutt') med lokal variation. Ord som 'synd' och 'yxa' blir således sönd/sûnd och ö`öx/û`ûx. I ord som 'bryta' och 'flyta', där rikssvenska har y-vokal, möter istället ett långt u på pitemålet, breu`t, och fLe`ut (äldre fornsvenska brjūta, fljūta). Dessa utvecklingar, kombinerat med det faktum att det långa y-ljudet i sin tur diftongeras till oi [ui̯], innebär att pitemålet traditionellt inte besitter någon y-vokal.
Konsonanter miniatyr|I inlandet talas pitemålet längs älvdalen, bild på Storforsen utanför Älvsbyn. Pitemålet har främre rullat r-ljud, och tjockt l-ljud efter både fornspråkligt l och rð (rdh) så att ha:L, 'hård' och hoL, 'hål' får samma slutkonsonant. Tunt l-ljud uttalas i början av ord, när l:et är långt (historiskt ll eller ld), samt när det står efter en äldre i-vokal. Det förekommer även traditionellt ett tonlöst uttalat l för äldre sekvenser -tl- eller -dl- i ord som ne`hl, 'nässla' och rein`hl (ett slags såll), dessa uttal är dock ovanliga idag och ersätts vanligen med sl eller shl. Sje-ljudet uttalas allmänt som främre [ʂ] när det kommer av sj och rs. Däremot skiljer man mellan detta ljud och konsonantkombinationerna skj, stj och sk, som istället uttalas som ett s följt av tj-ljud [st͡ɕ]. Ord som sjö, 'sjö' och stjä`ärn, '''stjärna' uttalas därmed med olika sje-ljud. Uttalet av s blir retroflext när det står innan ett v eller l, samt efter ett n och l. Det uttalas då med ett retroflext s [ʂ] som i "fors". Uttalet av dessa konsonantkombinationer kan demonstreras med ord som shwåll, ungf. 'strunt', shle`ut, 'sluta', feinnsh, 'finns' och håsh, 'hals'.
Uttalet av k och g innan främre vokaler blir förmjukat; de uttalas med affrikator så att k har ett hörbart t-förslag i tjö`örk, 'kyrka', medan g uttalas med ett ljud som i djä`ra, 'göra'. Detta uttal innefattar även historiskt dj i ord som 'djur' och 'djup', som uttalas med hörbart d på pitemålet. Liksom andra norrländska dialekter har pitemålet norrländsk förmjukning, vilket innebär att k och g inte bara förmjukas i början av ord utan även mitt i dem, om de följs av främre vokaler. Typexemplet på detta är uttalet av ordet för 'mycket', mö`tje eller mû`tje. Förmjukningen tillämpas även i bestämda former av maskuliner som slutar på k och g, till exempel påik men påtjen, 'pojken', skåog men skåojen, 'skogen' och vägg men väddjen, 'väggen'. Förmjukningen har dock varit på tillbakagång i stora delar av Norrland och följs inte längre lika systematiskt av pitemålstalarna som man en gång har gjort.
Ett antal gamla konsonantförbindelser bevaras traditionellt på pitemålet, dessa inkluderar nd, ng, mb, rg, och lg. Det heter således hand 'hand' (till skillnad från hann söderut) stangg, 'stång', kamb 'kam', bärg, 'berg' och häLg, 'helg', alla med hårt uttalade konsonanter. Liksom i omgivande dialekter skils initialt v- och hv- åt genom att äldre hv- uttalas som w. Det heter därmed exempelvis va`nder, 'vandra' och veinter, 'vinter' men wors, 'var', och wåmb, 'våm'. Äldre v bevarar dessutom sitt gamla uttal [w] efter konsonant, som i kwe:l, 'kväll', twi`vel, 'tvivla', eller dwe`ven, ungf. 'ruggig'.
Grammatik