Gatubelysning är ett system av lysanordningar som används för att lysa upp gatorna i en stad eller tätort under dygnets mörka timmar. Anordningen, ibland omnämnd som lyktstolpar och gatlampor (i äldre tid ofta gatlyktor), syftar till att trafikanter ska se bättre, men även för att göra orten tryggare från brottslingar.
Funktion och teknik Gatlamporna står oftast nära en väg eller en trottoar. Högst upp på lyktstolparna finns en lampa, oftast i en glaskupa. Stolpen är oftast ett rör eller ett gallerverk av metall. Lampan tänds numera i regel automatiskt i skymningen, för att åter släckas vid gryningen.
Numera utgörs de flesta gatlyktor i Sverige av högtrycksnatriumlampor (sedan 1980-talet) eller LED-lampor, men det finns även de som använder kvicksilverlampor. Natriumlampor är mer energieffektiva men har sämre färgåtergivning. Detta gäller framför allt de äldre lågtrycksnatriumlamporna med sitt gula sken, medan nyare högtrycksnatriumlampor ibland kan ge mer vitt sken.
Den allmänna gatubelysningen har gjort stadsmiljöer ljusare på kvällar och nätter. Detta har gett möjlighet till ett mer livaktigt natt- och uteliv kvällstid, en tidpunkt som förr kunde vara plats för "mörkrets gärningar".
Historia
Bakgrund och utveckling I antikens Rom fanns gatubelysning i form av oljelampor runt husportarna. Allmän gatubelysning är känd från omkring 1000 e.Kr. i Cordoba (i Andalusien), Kairo och Bagdad. Scott, S. P. (1904). History of the Moorish Empire in Europe. Philadelphia and London.: J. B. Lippincott Company. p. 3 vols.
Det dröjde till 1300-talet till oljelampor började användas i större städer i resten av Europa. År 1667 blev Paris första stad i Europa att få offentlig gatubelysning, och 1680 följde Berlin Paris exempel. Först utgjordes belysningen av facklor, men under 1800-talet började fotogenlampor och gasbelysning användas. Ursprungligen gick en lykttändare varje kväll runt på stadens gator i skymningen och tände varenda gatlykta med en stång, men senare utvecklades en metod där gatlyktorna tändes automatiskt. På 1880-talet infördes elbelysning.
Sverige I vissa städer installerades, på privat initiativ, rovoljelampor i gatumiljö på 1600-talet. 1749 blev Stockholm den första svenska staden med allmän gatubelysning, då husägare beordrades att installera gatlyktor vid sina hus; dessa skulle hållas tända mellan mörkrets inbrott och midnatt, från 20 september till 15 mars. Lamporna hade i regel rovolja som bränsle, även om talgljus förekom.
Först på 1800-talet blev det vanligt med gatubelysning i andra svenska städer, och cirka 1790 började det nya yrket lykttändare bli känt. 1813 installerades 18 gatlyktor i Lund, medan Hudiksvall 1847 fick 10 gatlyktor. Vanligen hölls gatubelysningen endast tänd under det mörka halvåret, fram till midnatt och endast när det inte var månsken. Det fanns därför alltid ett behov, för en kvällsvandrare, av att bära med sig en handburen lykta.
Gasljus Gatubelysning som drivs med gas introducerades under 1800-talet. Gatlyktorna var i regel manuellt tända och släckta, vilket gav arbete åt lykttändare.
I Baltimore i USA infördes gatubelysning med lysgas 1802. Det första gasverket i Europa för allmänt behov byggdes 1812 i London. Nyårskvällen 1813 brann gaslyktor första gången på Westminsterbron, och från 1 april 1814 var gasbelysning införd i stadsdelen S:t Margaret. I Paris infördes gaslyktor 1815, i Berlin 1826, i Dresden 1828, Köln 1840 och Wien 1845.
Sverige miniatyr|"Lyktgubben" Gustav A. Hallqvist tänder sin sista lykta på Norrbro, i samband med 100-årsjubileet för gas i Stockholm i december 1953. I de knappt 30 städerna i Sverige som fick gasverk under 1800-talet kunde gatubelysning bli avsevärt bättre. I landet var Göteborg först med gasljus i gatubelysningen 1846, och därefter följde Norrköping 1851 och Stockholm två år senare.Gatubelysning i Lund efter 1863, Anders W. Mårtensson
Därefter byggdes gasnäten i städerna, vilka möjliggjorde gas i gatubelysningen, ut successivt. Fortfarande i början på 1900-talet fanns gasljusdrivna gatlyktor kvar i vissa städer, och så sent som 1919 var antalet gaslyktor som störst i Stockholm. 1941 togs den sista gaslyktan ner i Stockholm.
Gaslyktor med "evighetslåga" började introduceras i Sverige runt år 1900. Detta innebar att lykttändaren endast behövde reglera gasflödet med sin käpp.
Elljus
I slutet av 1800-talet började elektricitet användas för gatubelysning. Detta minskade bland annat behovet av lykttändare, eftersom lyktorna/lamporna kunde tändas/släckas på avstånd eller enligt automatiska anordningar.
I februari 1879 fick Mosley Street i Newcastle-upon-Tyne i England världens första elektriska gatubelysning. Wabash i Indiana i USA räknas som världens andra elektriskt upplysta stad, vilket skedde den 2 februari 1880 då fyra högt upphängda lampor belyste stadens torg "lika ljust som vid middagstid." Kimberley i centrala Sydafrika blev den 1 september 1882 första stad i Afrika och på södra halvklotet med att få elektrisk belysning.
I Latinamerika blev San José i Costa Rica första staden med elektrisk gatubelysning. Systemet infördes den 9 augusti 1884, med 25 lampor med ström från ett vattenkraftsverk. Timișoara i dåvarande Österrike-Ungern (nuvarande Rumänien) blev den 12 november 1884 först i Fastlandseuropa med att få elektrisk belysning, i ett system där 731 lampor användes. 1888 blev Tamworth i New South Wales första plats i Australien med elektrisk gatubelysning, vilket gav staden namnet "Första ljusstaden".
Gasbelysning ersattes generellt av elektrisk belysning på 1930-talet.
Sverige I Stockholm gjordes i slutet av 1870-talet privata försök med gatubelysning med hjälp av elektriska båglampor, och sedan Thomas Edison uppfunnit och marknadsfört glödlampan även med dessa från och med 1910-talet. Genom bidrag från allmänheten testades elektrisk gatubelysning från januari 1884 i Härnösand. Denna anläggning blev den 10 december 1885 Sveriges första permanenta elektriska gatubelysning i kommunal regi, bestående av 25 båglampor från det amerikanska företaget Thomson-Houston. Belysningen i Härnösand var Europas första gatubelysning driven av vattenkraft.
Mängder av privatfinansierade experiment följde, och allt längre gatuavsnitt belystes elektriskt. Lamporna i gatubelysningen längs Villagatan och Karlavägen i Stockholm fick sin ström från ångmaskiner som drev dynamomaskiner.
Efter andra världskriget övergick man i Sverige oftast till kvicksilverlampor, lågtrycksnatriumlampor eller lysrör, medan man under 1980-talet introducerade högtrycksnatriumlampor. Detta var en anpassning till behoven inom biltrafiken. Gatubelysning har även satts upp vid utfartsleder, väl trafikerade trafikplatser och på motorvägar som löper i bebyggda områden.
Bilder
Se även Gatubelysning i Stockholm À la lanterne
Referenser
Externa länkar
Kategori:Belysning Kategori:Stad