miniatyr|Affisch från uruppförandet 1858 Orfeus i underjorden (franska: Orphée aux Enfers; engelska: Orpheus in the Underworld och Orpheus in HellGänzl och Lamb, s. 276) är en komisk operett i två akter med musik av Jacques Offenbach och libretto av Hector Crémieux och Ludovic Halévy. Den framfördes första gången som en "opéra bouffon" i två akter på Théâtre des Bouffes-Parisiens i Paris den 21 oktober 1858, och utökades senare till en "opéra féerie"-version i fyra akter med premiär på Théâtre de la Gaîté i Paris den 7 februari 1874.
Operetten är en parodi på den antika myten om Orfeus och Eurydike. I denna version är Orfeus inte son till guden Apollon, utan är en vanlig fiollärare. När hans hustru Eurydike rövas bort av underjordens härskare Pluto, är han bara alltför glad. Orfeus måste tvingas av den "Allmänna meningen" att rädda henne. Det klandervärda uppförandet av Olympens gudar sågs som en lätt beslöjad satir över kejsare Napoleon III:s hov och styre. Några kritiker uttryckte ilska över librettisternas respektlöshet inför klassisk mytologi och kompositörens parodi av Glucks opera Orfeus och Eurydike; andra prisade stycket högeligen.
Orphée aux enfers var Offenbachs första helaftonsoperett. Ursprungsversionen från 1858 blev en stor kassasuccé och spelades ända in på 1859, därmed räddade den Offenbach och hans teaterkompani från ekonomiska svårigheter. Versionen från 1874 slog nya kassarekord på teater Gaîté. Operetten sattes regelbundet upp i Frankrike och utomlands under Offenbachs livstid och under hela 1900-talet. Det är hans mest uppförda operett och fortsätter att spelas på 2000-talet.
I slutet av 1800-talet anammade Pariskabaréerna Moulin Rouge och Folies Bergère musiken till "Galop infernal" från verkets final till att ackompanjera dansen can-can, och allt sedan dess har melodin populärt associerats med dansen.
Bakgrund och tillkomsthistoria miniatyr|Affisch av Jules Chéret från 1866. Offenbachs teater hade blivit en institution i det parisiska nöjeslivet, men hans böjelse för extravaganta iscensättningar kom snart teaterns ekonomi att vackla. Publiktillströmningen hade också börjat att mattas och 1858 hade det gått så långt att teaterns vara eller inte vara blev föremål för allvarliga diskussioner mellan Offenbach och hans finansiär. Mellan 1855 och 1858 komponerade Offenbach mer än tjugo enaktsoperetter, först på Théâtre des Folies-Marigny och sedan på Théâtre des Bouffes-Parisiens. Teaterlagarna tillät endast fyra sångare i varje stycke och med sådana små besättningar var helaftonsföreställningar uteslutet. Men 1858 fick teatrarna fria händer att engagera så många skådespelare och sångare man vill. Detta medgivande innebar något mycket betydelsefullt för Offenbach och hans författare. Nu vågade man satsa på en idé, som varit uppe tidigare, men då förkastats just på grund av den begränsade ensemblen; en helaftonsbuffa på den antika Orfeus-myten. Två år tidigare hade han berättat för sin vän författaren Hector Crémieux, att då han var musikchef på Comédie-Française tidigt på 1850-talet, så svor han på att utkräva hämnd för den tråkighet han ådrog sig av teaterns uppsättningar av stycken med grekiska gudar och hjältar.Teneo, Martial. "Jacques Offenbach: His Centenary", The Musical Quarterly, januari 1920, s. 98–117 Cremieux och Ludovic Halévy gjorde ett grovt libretto till honom, som drev med sådana karaktärer.Luez, s. 106 Möjligen mindes även Offenbach de årligen återkommande karnevalsspexen i sin barndomsstad Köln, där just Orfeus-myten förekommit i en spexig version, som gjort stor lycka hos publiken. Parodier på Glucks opera Orfeus och Eurydike hade också skrivits och uppförts på många scener både i Tyskland och Frankrike under de cirka hundra år, som gått sedan operan uruppfördes. När Offenbach slutligen tilläts skriva för en stor ensemble, som skulle ge verket rättvisa, blev Halévy utnämnd till generalsekreterare i ministeriet för Algeriet. I sin nya höga position vågade han inte skylta i så lättfärdiga sammanhang som denna operett. Den hade dessutom under arbetets gång blivit alltmer utmanande och vågad i sin drift av de styrande i samhället. Crémieux blev därmed krediterad som ende librettist.Gammond, s. 49 Han var visserligen också anställd, som statstjänsteman, men på en blygsammare post. Hans ordinarie arbete behövde inte bli lidande på grund av författaren Cremieuxs respektlösa teaterskämt. När Halévy hoppade av hade de hunnit till slutet av andra akten. De flesta av rollerna skrevs direkt till populära medlemmar av teaterkompaniet: Désiré, Léonce, Lise Tautin och Henri Tayau som en Orphée, som verkligen kunde traktera Orfeus fiol.Lamb, Andrew. "Orphée aux enfers", Grove Music Online, Oxford University Press, 2002.
Premiär Det första framförandet ägde rum i Salle Choiseul den 21 oktober 1858. Stycket gick tämligen bra men var inte den succé som Offenbach hade hoppats på. Han hade insisterat på påkostade iscensättningar och utgifterna översteg inkomsterna.Gammond, s. 49; och Yon, s. 213 Men efter sju veckor hände något som fick en avgörande betydelse för operettens framtida öde. Kritikern Jules Janin i tidningen Journal des débats, som tidigare hade prisat de tidiga uppsättningarna av Offenbachs verk, ryckte ut och skrev en artikel som var ett enda våldsamt angrepp mot Orfeus i underjorden för dess förhånande av vad han kallade "den ärorika antiken".Gammond, s. 54 Det hela var ett hädiskt nidingsdåd av det mest upprörande slag, menade Janin. Operettens officielle textförfattare Crémieux skyndade sig att försvara sitt och Offenbachs verk i Hippolyte de Villemessants tidning "Le Figaro", och snart var polemiken i full gång. När Crémieux påpekade att en komisk passage i en monolog, där Pluto lovprisar Olympen, var ordagrant citerad från en floskulös balettrecension, signerad Jules Janin, utbröt det stora skrattet över Paris. Intresset för Orfeus i underjorden växte för varje dag och snart hade man utsålt kväll efter kväll. De nyfikna parisarna måste själva ta reda på vad det stora tidningsgrälet egentligen handlade om. Och så var teatern räddad.
I sin bok om Offenbach från 1980 skriver Alexander Faris: "Orphée blev inte bara en triumf, utan en kult."Faris, s. 71 Uppsättningen spelades i 228 föreställningar i följd för utsålda hus och det vid en tid då en speltid på fler än 100 gånger ansågs som succé."Edmond Audran", Opérette – Théâtre Musical, Académie Nationale de l'Opérette Att man lade ned operetten berodde uteslutande på att skådespelarna helt enkelt inte orkade längre. Albert Lasalle, i sin historik över Bouffes-Parisiens (1860), skrev att verket lades ned i juni 1859 - trots att den fortfarande var en stor kassasuccé."Orphée aux enfers" , Encyclopédie de l'art lyrique français, Association l'art lyrique français
1874 utökade Offenbach operetten, dubblerade musikmängden och förvandlade det från en intim opéra bouffon till en fyraktsversion opéra féerie extravaganza, med betydande balettinslag. Denna version hade premiär på Théâtre de la Gaîté den 7 februari 1874 och slog kassarekord på teatern."Orphée aux enfers", Opérette – Théâtre Musical, Académie Nationale de l'Opérette Under första säsongen av den reviderade versionen utökade Offenbach den ytterligare och lade till balettinslag av Neptunus kungarike i akt III och fyllde på antalet scener i akterna till 22 stycken.
Personer RollerRöststämmaPremiärbesättning(tvåaktsversionen), 21 oktober 1858 (Dirigent: Jacques Offenbach)Offenbach (1859), och Crémieux, s. 7Premiärbesättning(fyraktsversionen), 7 februari 1874 (Dirigent: Albert Vizentini)Offenbach (1874)Pluton (Pluto), underjordens gud, förklädd som Aristée (Aristaios), en herdetenorLéonceAchille-Félix MontaubryJupiter, gudarnas konunglåg tenor eller hög barytonDésiréChristianOrphée (Orfeus), en musikertenorHenri TayauMeyronnetJohn Styx, Plutos tjänare, före detta kung av Boiotientenor eller barytonBacheAlexandre, filsMercure (Mercurius), gudarnas budbäraretenorJ. PaulPierre GrivotBacchus, vingudentalrollAntogniniChevalierMars, krigsgudenbasFloquetGravierEurydice, Orphées hustrusopranLise TautinMarie CicoDiane (Diana), trohetens gudinnasopranChabertBerthe PerretL'Opinion publique (Den Allmänna Meningen)mezzosopranMarguerite Macé-MontrougeElvire GilbertJunon (Juno), Jupiters hustrusopran eller mezzosopranEnjalbertPauline LyonVénus (Venus), skönhetens gudinnasopranMarie GarnierAngèleCupidon (Amor), kärlekens gudsopran (en travesti)Coralie GeoffroyMatz-FerrareMinerve (Minerva), visdomens gudinnasopranMarie CicoCastelloMorphée (Morfeus), sömngudentenor –DamouretteCybèle (Kybele), modergudinnansopran –MauryPomone (Pomona), fruktens gudinnasopran–DurieuFlore (Flora), blommornas gudinnasopran –B. MeryCérès (Ceres), jordbrukets gudinnasopran –IriartAmourmezzosopran –Matz-FerrareCerbère (Cerberus), den trehövdade hunden som vaktar porten till underjordenskällandeTautin, snr.MonetMinosbaryton/tenor –ScipionÉaque (Aiakos)tenor –Jean PaulRhadamante (Rhadamantys)bas –J. VizentiniGudar, gudinnor, muser, herdar, herdinnor, liktorers och andar från underjorden.
Handling Originalversionen i två akter Akt 1, Scen 1: Landsbygd nära Thebe, Antikens Grekland miniatyr|Orfeus (Sven-Erik Wikström) plågar sin stackars hustru Eurydice (Elisabeth Söderström) med sitt fiolspel. Stockholmsoperan 1955. En talad introduktion med orkesterackompanjemang (Introduktion och Melodram) inleder verket. Den Allmänna Meningen presenterar sig - moralens väktare ("Qui suis-je? du Théâtre Antique").Crémieux, s. 10–11 Hon säger att hon till skillnad från de grekiska körerna i antika pjäser inte endast kommer kommentera handlingen, utan även ingripa i den för att se till att historien vidhåller en hög moralisk ton. Hennes försök hämmas av följande faktum: Orphée är inte son till Apollon, som i den klassiska myten, utan en enkel musiklärare som ogillar sin hustru Eurydice. Hon hatar sin make i gengäld och är i stället förälskad i herden Aristée, som bor bredvid ("La femme dont le coeur rêve"),Crémieux, s. 11–12 medan Orphée är kär i herdinnan Chloë. När Orphée av misstag tar henne för Eurydice avslöjas allt och Eurydice insisterar på att äktenskapet ska brytas. Orphée, som räds den Allmänna Meningen, plågar sin hustru att hålla tyst om skandalen medelst fiolmusik, vilket hon hatar ("Ah, c'est ainsi").Crémieux, s. 15–18
Aristée kommer in. Till synes en enkel herde är han i själva verket Pluton, underjordens gud. Han bibehåller illusionen genom att sjunga en herdesång om får ("Moi, je suis Aristée").Crémieux, s. 21–22 Eurydice har upptäckt vad hon tror är en plan av Orphée att döda Arist+ee - att släppa lös ormar - men det är i själva verket en konspiration mellan Orphée och Pluton att döda henne så att Pluton kan få henne och Orphée bli av med henne. Pluton lurar henne att gå bland ormarna (han är immun) och hon blir biten. Efter att hon har dött förvandlar sig Pluton till sin riktiga gestalt (Transformationsscen).Crémieux, s. 27 Eurydice finner att döden inte är så dum då dödsguden själv är förälskad i henne ("La mort m'apparaît souriante").Crémieux, s. 29–29 De stiger ned i underjorden efter att Eurydice har skrivit ett meddelande och berättat för sin make att hon har blivit oundvikligen bortförd.Crémieux, s. 29
Allt verkar gå väl för Orphée tills den Allmänna Meningen söker upp honom och hotar att ruinera hans karriär som fiollärare om han inte räddar sin hustru. Orphée går motvilligt med på detta.Crémieux, s. 30–32
Akt 1, Scen 2: Olympen