Östtyskland, officiellt Tyska demokratiska republiken, (), förkortat DDR, under tidigt 1950-tal på svenska förkortat TDR, var en stat som existerade mellan 7 oktober 1949 och 3 oktober 1990. Den bildades efter andra världskriget i den av Sovjetunionen ockuperade delen av Tyskland. Landet, som betecknade sig som marxist-leninistiskt, var medlem av både Warszawapakten och Comecon.
Från bildandet i oktober 1949 och fram till juli 1960 var Wilhelm Pieck president. Därefter övertogs statschefskapet av statsrådet med Walter Ulbricht som ordförande. Ulbricht var de facto landets ledare sedan 1950 i egenskap av generalsekreterare för det statsbärande partiet SED. Till skillnad från många andra öststater var Östtyskland inte en enpartistat, utan det fanns så kallade stödpartier till SED som medborgarna enligt lagen hade rätt att engagera sig i. Det politiska livet dominerades dock av SED, som var statsparti.
I maj 1971 ersattes Ulbricht som ledare för DDR av Erich Honecker. Han höll fast vid sin marxist-leninistiska övertygelse in i slutet, trots internt tryck på reformbehov och ställde sig avvisande till Sovjetunionens nya linje under andra halvan av 1980-talet med Michail Gorbatjovs glasnost och perestrojka. Honecker avsattes slutligen i oktober 1989, i samband med den politiska omvälvningen, och månaden därpå föll Berlinmuren.
Efter turbulensen kring Berlinmurens fall i november 1989 tillträdde en ny regering, med Hans Modrow som regeringschef. SED förlorade snart sin position som statsbärande parti och företrädare för oppositionsgrupperingar togs via rundabordssamtal in i regeringen, tills det första demokratiska valet kunde hållas i mars 1990.
Östtyskland upplöstes i samband med Tysklands återförening den 3 oktober 1990, då dess nybildade förbundsländer anslöt sig till Förbundsrepubliken Tyskland, som tidigare informellt även kallades Västtyskland.
Geografi Östtyskland omfattade ett varierande landskap med bland annat stora delar av vad som historiskt varit Tysklands stora jordbruksområde. Landet avgränsades och genomkorsades av flera stora floder, främst Elbe, Spree, Oder och Neisse. Bergsområden fanns främst i Thüringen och Sachsen. Harzbergen i Thüringen är alltjämt ett centrum för skidåkning. I Erzgebirge bedrevs omfattande gruvbrytning.
Historia
Östtysklands tidiga år Den 7 oktober 1949 grundades staten Deutsche Demokratische Republik, Tyska demokratiska republiken, förkortat DDR, i den sovjetiska ockupationszonen i Tyskland. Merparten av DDR:s territorium hade innan andra världskriget tillhört Fristaten Preussen. DDR kom därmed ofta att kallas Rotes Preussen (Röda Preussen) i västvärlden . Efterkrigsåren dominerades av nöd och små resurser. Redan under åren som sovjetisk ockupationszon började Sovjetunionen tömma Östtyskland på olika tillgångar - industrier, järnvägar och annat strukturkapital som inte förstörts under kriget konfiskerades och transporterades till Sovjetunionen. Dessa resurser hade definierats som krigsskadestånd i Potsdamöverenskommelsen 1945. Till detta kom exporten av naturtillgångar, till exempel uranmalm som behövdes för Sovjetunionens kärnvapenprogram.
Efter Stalins död i mars 1953 beslöt den nya sovjetiska regimen en ny kurs som även skulle omfatta satellitstaterna i Östeuropa. Denna nya kurs innebar att socialiserings- och repressionsåtgärder inställdes, vilket även antogs av SED i Östberlin. Samtidigt behölls de höga arbetsnormerna (krav på produktion) som redan hade beslutats. Som en följd av denna politik utbröt den 17 juni 1953 ett omfattande arbetaruppror i Berlin och andra östtyska städer. Arbetare demonstrerade mot den utkrävda tioprocentiga produktionshöjningen, för bättre villkor, kortare arbetsdag och fria val. En miljon arbetare deltog i aktionen. Redan samma eftermiddag slogs upprorsmakarna brutalt ned av sovjetiska militära styrkor. Cirka 50 personer dödades och 10 000 protesterande dömdes till fängelsestraff.
År 1954 lades den sovjetiska kontrollkommissionen ner och Sovjetunionen deklarerade sin avsikt att med tiden ha samma relationer med Östtyskland som med suveräna nationer. Vid samma tid avslutades också skadeståndsbetalningarna till Sovjetunionen. I ett avtal från 1955 gav Sovjetunionen Östtyskland frihet att besluta i sin inrikes- och utrikespolitik, inklusive relationerna med Västtyskland. Sovjetunionen behöll dock i realiteten ett mycket starkt inflytande över Östtyskland. Landet förblev under Walter Ulbricht ett av de mest Moskvatrogna länderna i Sovjetunionens maktsfär. Den östtyska regeringen ville markera den tysk-sovjetiska vänskapen som en central del av den internationella kommunismen.
Utveckling från 1961 Den 13 augusti 1961 började Berlinmuren (officiell östtysk benämning: "den antifascistiska skyddsvallen") byggas och markerade på ett fysiskt sätt delningen av öst och väst. Muren byggdes för att hålla kvar befolkningen som flydde till Västtyskland. DDR tappade unga och välutbildade som flydde regimen i Berlin över sektorsgränsen.
År 1968 antogs en ny författning, i vilken DDR sades vara en "socialistisk stat av tysk nation". SED:s styre befästes, då landet förklarades vara lett av sitt marxist-leninistiska parti.Verfassung der Deutschen Demokratischen Republik vom 6. April 1968 documentArchiv.de. Läst 27 oktober 2020.Andreas Grau. Neue Verfassung Lebendiges Museum Online, Stiftung Haus der Geschichte der Bundesrepublik Deutschland. Läst 27 oktober 2020. Vidare strävade man i den nya författningen efter normala relationer och samarbete mellan de två tyska staterna. Sovjetunionen uppskattade inte Ulbrichts val och började nu föra fram Honecker som favorit.
Den 3 maj 1971 avsattes Walter Ulbricht och ersattes av Erich Honecker. 1974 följde en ny författning som ersatte författningen från 1968. Definitionen av DDR som en socialistisk stat av tysk nation ersattes av DDR som arbetarnas och bönders socialistiska stat. Man strök också alla texter som tog upp en tysk återförening som mål. Samtidigt hade man 1970 inlett förhandlingar mellan Västtyskland och Östtyskland i Erfurt vilka ledde till ett grundfördrag 1972, som fastställde ländernas relationer och möjliggjorde ett betydligt större utbyte. Det ledde också till att både Öst- och Västtyskland blev medlemmar i FN 1973. 1970-talets normalisering ledde till återförening av familjer och till att stora västtyska ekonomiska satsningar gjordes genom handel med Östtyskland. Västtyskland levererade till exempel Volkswagen Golf förmånligt.
Under 1970- och 1980-talen stagnerade den sovjetiska ekonomin och med den hela östblocket; Östtyskland var ett av de länder i öst som drabbades hårdast av den ekonomiska nedgången eftersom landets militär och statsapparat kostade mer att driva än vad landet i praktiken hade råd med. Östtyskland hade också levt över sina tillgångar genom stora projekt som Palast der Republik. Detta resulterade i bland annat matbrist och problem för landets industrier som inte underhölls och halkade efter i utvecklingen. Med åren resulterade nedgången i ett allt större missnöje bland det östtyska folket. Men trots påtryckningar och alarmerande rapporter från sina rådgivare, ställde sig Honecker avvisande till reformer, och nedgången fortsatte.
1981 besökte Helmut Schmidt Östtyskland för ett möte med Honecker i Güstrow men mötet gav inga framsteg. År 1987 besökte Erich Honecker som första och enda östtyska regeringschef Västtyskland, då han mötte förbundskansler Helmut Kohl i Bonn.
DDR:s identitet Redan från början försökte det nybildade DDR skapa en egen separat identitet. På grund av Preussens kejserliga och militära arv förkastade SED kontinuiteten mellan Preussen och DDR. SED förstörde ett antal symboliska kvarlevor från den tidigare preussiska aristokratin: junkerherrgårdar revs, Berlins stadsslott (Berliner Stadtschloss) raserades och ryttarstatyn av Fredrik den store avlägsnades från Östberlin (däremot bibehölls den preussiska militära disciplinen som bland annat manifesterades i marschtypen Stechschritt.) I stället fokuserade SED på det som kallades det "progressiva" arvet i den tyska historien, inklusive Thomas Müntzers roll i det tyska bondekriget 1524-1525 och den roll som hjältarna i klasskampen spelade under Preussens industrialisering. Särskilt efter den nionde partikongressen 1976 höll Östtyskland historiska reformatorer som Karl Freiherr vom Stein (1757-1831), Karl August von Hardenberg (1750-1822), Wilhelm von Humboldt (1767-1835) och Gerhard von Scharnhorst (1755-1813) högt som exempel och förebilder.
Östtyskland valdes in som medlem i FN:s säkerhetsråd 1980-81.
Vid de olympiska sommarspelen 1980 i Moskva vann Östtyskland, delvis tack vare den USA-ledda bojkotten, totalt 126 olympiska medaljer och slutade på andra plats efter Sovjetunionen.
Minnet av Tredje riket DDR:s kommunistiska regim grundade sin legitimitet på antifascistiska aktivisters kamp. En form av "kult" av motståndsrörelsen etablerades i minnesplatsen för lägret Buchenwald, med inrättandet av ett museum 1958 och det årliga firandet av Buchenwald-eden som togs den 19 april 1945 av fångarna som lovade att kämpa för fred och frihet. På 1990-talet gav DDR:s "statliga antifascism" vika för den "statliga antikommunismen" i Förbundsrepubliken Tyskland. Från och med då ledde den dominerande tolkningen av DDR:s historia, som bygger på begreppet totalitarism, till att kommunism och nazism likställdes.Combe, Sonia (april 2020). "À Buchenwald, les antifascistes ont perdu la guerre mémorielle". Le Monde diplomatique. (på franska) Historikern Anne-Kathleen Tillack-Graf visar med hjälp av tidningen Neues Deutschland hur de nationella minnesmärkena Buchenwald, Sachsenhausen och Ravensbrück politiskt instrumentaliserades i DDR, särskilt under firandet av koncentrationslägrens befrielse.
Ökat tryck på regeringen thumb|Östtysklands 40-årsdag firas den 7 oktober 1989. thumb|Massdemonstration i Berlin 4 november 1989 Under sommaren och hösten 1989 började allt fler östtyskar att fly landet via Ungern som öppnat sin gräns mot Österrike. Samtidigt började östtyskar visa sitt missnöje vid demonstrationer på måndagar med de största i Leipzig. Den 18 oktober 1989 avsattes Erich Honecker efter höstens våg av demonstrationer. Dessa blev allt mer omfattande sedan Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov förklarat att sovjetisk militär inte skulle försöka stoppa några demonstrationer. Honecker ersattes av Egon Krenz.
Berlinmuren öppnas Den 9 november 1989 återgav politbyråmedlemmen Günter Schabowski vid en kaotisk presskonferens generalsekreterarens Egon Krenz direktiv att gränspasseringar ut ur Östtyskland skulle förenklas betydligt och inte kräva tillstånd på förhand, även till Västberlin. Egentligen var inte beslutet tänkt att bli giltigt direkt, men han hade inte informerats om de diskussionerna inom politbyrån och centralkommittén. När en journalist vid presskonferensen frågade när beslutet skulle aktualiseras, svarade Schabowski osäkert att det enligt hans kännedom skulle aktualiseras direkt. Det fanns dock ingen beredskap hos gränsvakterna för en så plötslig ändring.
Bara minuter efter Günter Schabowskis presskonferens hade avslutats började folk samlas vid de fyra gränsövergångar som existerade mellan Öst- och Västberlin. Det var gränsövergången Bornholmer Strasse som öppnades allra först.
Gränsvakternas befäl på denna gränsövergång, Harald Jäger, hade inte informerats av någon att gränsen skulle öppnas och försökte via telefon förgäves få uppgiften bekräftad eller dementerad från högre ort. Men enda "högre ort" vid denna tid på kvällen, denna afton var regeringen – och denna ville ju inte låta sig störas. När antalet människor (på båda sidor muren) hela tiden ökade i antal och alla hävdade att "TV meddelat" om omedelbar gränsöppning föll gränsbefälet till föga och tillät att man började släppa ut folk en och en åt gången och stämpla deras pass.