Miljöpartiet de gröna bildades under namnet Miljöpartiet på Karolinska skolan i Örebro 19–20 september 1981 och kom in i Sveriges riksdag vid valet 1988 som det första nya partiet på 70 år.

Före bildandet Miljöpartiet har sitt ursprung ur 1970-talets utomparlamentariska miljö-, freds- och solidaritetsrörelser. Under slutet av 1970-talet bildades flera små lokala gröna partier i Sverige. Dessutom tillkom partier som stod ideologiskt nära som till exempel Stockholmspartiet.

En inspiration för den tidiga parlamentariska gröna rörelsen var Petra Kelly och tyska Die Grünen.

Initiativet till att bilda partiet kom från f.d. folkpartisten Per Gahrton som kring 1979-1980 startade Aktionsgruppen för ett framtids- och miljöparti. Gahrtons bok Det behövs ett framtidsparti från 1980 spelade stor roll liksom besvikelsen över resultatet i folkomröstningen om kärnkraft 1980. Gahrton var vid denna tid doktorand i sociologi och fick med sin handledare, den marxistiske sociologiprofessorn Joachim Israel, i arbetet för ett nytt parti. Kärnkraftsmotståndare hade allmänt den åsikt att en ren nejlinje skulle ha segrat om inte socialdemokraterna och folkpartiet introducerat "linje 2".

Upptaktsmötet den 30 september 1980 Den 30 september 1980 träffades arton personer i den avhoppade folkpartiriksdagsledamoten Per Gahrtons lägenhet på Henriksdalsberget i Nacka för att diskutera bildandet av ett nytt svenskt parti. De närvarande var Sven Anér, Bo Beckman, Tord Björk, Roland de Thórey, Per Ericsson, Per Gahrton, Eva-Lisa Lennartsson, Lasse Lidén, Claes Lissenko, Ulla Löfgren, Vallentin Sevéus, Roland von Malmborg, Ketil Wager, Ted Wallin, Gunnar Weinberg, Ingvar Åhman-Eklund (representerande Ragnhild Blomdahl), Per Öberg och Maj Öhman. Alla närvarande utom Beckman och Björk undertecknade det pressmeddelande som Sven Anér senare samma kväll lämnade in till TT. Det löd:

”Följande personer från Stockholmsregionen enades på tisdagskvällen om att planera för ett nytt svenskt politiskt parti:”. Källa: https://web.archive.org/web/20050409191808/http://mp.se/files/67700-67799/file_67782.pdf - "Kongresser och partibildande möten"

På hösten 1981 sände TV ett program från Claes Lissenkos hem i Granhed, Södermanland.

Bildandet Partiet bildades formellt hösten 1981 genom två partibildande möten, 19–20 september i Örebro och 5–6 december i Uppsala.

I början ville partiet inte ha någon officiell ledning. Varken partiledare eller partistyrelse fanns. I stället leddes partiet av flera centrala utskott, varav det politiska utskottet (PU) och förvaltningsutskottet (FU) var de två viktigaste. Sammankallande i politiska utskottet fungerade som talesperson utåt, men denna post växlade var tredje månad. Första "partiledare" i denna mening var Eva Sahlin (nu Eva Bovin). I valrörelsen 1982 företräddes partiet av Ragnhild Pohanka.

Namnfrågan Vid bildandet 1981 diskuterades om det nya partiet skulle heta Miljöpartiet eller Framtids- och miljöpartiet. Man valde medvetet ett kort partinamn eftersom partiet annars skulle ha riskerat att kallas Gahrtons parti i massmedia. Att partiet i detta läge inte valde namnet de gröna torde ha berott på att Centerpartiet i Sverige av tradition använt denna färg. Men i och med att miljöpartier i andra länder ofta kallade sig gröna väcktes tanken på ett namnbyte. På sommaren 1984 namnskyddade miljöpartiets förvaltningsutskott (FU) namnet de gröna hos patent- och registreringsverket. På extrakongressen i Lund i januari 1985 ändrades sedan partinamnet till Miljöpartiet de gröna. Det är uppenbart att namnbytet väckte ont blod hos centerpartister, som i reklamfoldrar m.m. svarade med att kalla sig själva "gröna – men inte omogna".

Alternativet Innan Miljöpartiet bildades gav Aktionsgruppen för ett framtids- och miljöparti ut en tidning med namnet Alternativet. Efter partiets bildande blev Alternativet i svensk politik en veckotidning i tabloidformat. Tidningen styrdes av ett särskilt tidningsutskott (TU). Senare bytte tidningen namn till Miljömagasinet och frigjorde sig helt från Miljöpartiet. Sedan 2009 betecknar sig tidningen som grön men partipolitiskt obunden.

På vägen mot riksdagen 1983–1987 Valet 1982 Valet 1982 gav ett överraskande resultat, 1,7 %. Det räckte inte till ett riksdagsinträde men väl till representation i 100 kommuner. (Något som därefter val för val har ökat – under 1990-talet blev partiet ett rikstäckande kommunparti.)

Språkrör I början ville Miljöpartiet framhålla att man inte var som andra partier. Man skulle varken ha partiledare eller partistyrelse. Ingen skulle heller sitta mer än tre mandatperioder på en post. I praktiken kom den som var sammankallande i det politiska utskottet att fungera som informell partiledare. Denne person byttes ut var tredje månad och enligt principen skulle varannan sammankallande vara kvinna och varannan man. Den första informella partiledaren var Eva Sahlin i Hudiksvall, nu Eva Bouvin. I valrörelsen 1982 företräddes partiet av Ragnhild Pohanka.

På förtroenderådets möte hösten 1984 valdes två språkrör – en man (Per Gahrton) och en kvinna (Ragnhild Pohanka) som partiets första språkrör. Institutionen med två språkrör, en man och kvinna, har därefter blivit permanent. I början var arrangemanget med språkrör tänkt som en tillfällig lösning för att öka möjligheterna att komma in i riksdagen 1985. Därför utsågs språkrören till en början inte av kongressen, som är partiets högsta beslutande organ, utan av förtroenderådet. Per Gahrton ansågs vara partiets mest erfarne politiker och Ragnhild Pohanka hade gjort sig känd redan i valrörelsen 1982.

Inrättandet av språkrör väckte i början stort motstånd ínom partiet. Det hela komplicerades också av att Agneta Dreber, stockholmspartist som var dubbelansluten till Miljöpartiet, samtidigt var sammankallande i politiska utskottet. Dreber ville inte ge upp rollen som informell partiledare. Begreppet språkrör valdes av två anledningar. Den första var att man inte som andra partier ville ha en partiledare. Den andra var att ordet talesman inte ansågs könsneutralt.

Utbrytning När Miljöpartiet skulle anta sitt första ekonomiska program utsågs Risto Liljeqvist, som var lärare i kommunal ekonomi vid Högskolan i Örebro, att leda programarbetet. Olika programgrupper tillsattes och Liljeqvist kom själv att ingå i en grupp som skulle utarbeta ett program för ett ekologiskt hållbart samhälle. Till gruppen adjungerades den norsk-samiske ingenjören och alternativekonomen Eirik Myrhaug, som menade att ett hållbart samhälle enbart gick att skapa i en räntefri ekonomi. Naturvetaren Staffan Delin hade kommit fram till en liknande slutsats utifrån termodynamikens lagar.

När det ekonomiska programmet skulle antas på vårkongressen 1985 visade det sig att klyftan mellan Gruppen för ekologisk ekonomi och övriga grupper blivit så stor att två programförslag fick läggas fram för kongressen. Då förespråkarna för räntefri ekonomi förlorade omröstningen bröt sig Liljeqvist och Delin m.fl. ur Miljöpartiet och bildade Ekologiska partiet. Partiledare blev Linda Lundberg. Ekologiska partiet gick sedan samman med Hälso- och miljöpartiet. Gruppen för ekologisk ekonomi presenterade 1985 sina idéer i boken Ekologisk ekonomi: för ett samhälle i balans (Åsak förlag).

Valet 1985 I valet 1985 backade partiet något, och fick i riksdagsvalet 1,5 % av de avlagda rösterna. Dock fortsatte framgången kommunalt, och antalet kommunfullmäktigemandat ökade från 129 till 238.

Ungdomsförbund I början hade Miljöpartiet varken ungdoms- eller kvinnoförbund. I valrörelsen 1982 framhölls detta som en fördel. Alla skulle vara med i samma organisation och andra partier använde ofta sina ungdomsförbund som radikala alibin.

Miljöpartiet de grönas ungdomsförbund Grön Ungdom bildades den 28-30 november 1986 på Sollentunaholms slott utanför Stockholm där ett 60-tal unga miljöpartister samlats för att bilda förbundet. 1987 godkände Miljöpartiets kongress Grön Ungdom som partiets officiella ungdomsförbund. Tomas Håkansson och Katja Wagner valdes till Grön Ungdoms första ordföranden och Per Ängquist valdes till förste sammankallande i förbundsstyrelsen. Senare infördes samma språkrörssystem som i moderpartiet.

Första tiden i riksdagen 1988–1991 Valet 1988 Valrörelsen Efter Tjernobylkatastrofen i april 1986 ökade opinionsstödet för partiet. Under valrörelsen fick, förutom de båda språkrören Eva Goës och Birger Schlaug, också den unga Åsa Domeij medverka i flera av radions och TV:s debatter och utfrågningar.

Det finns flera, minst två, utbreda uppfattningar om varför Miljöpartiet lyckades med att ta sig in i riksdagen valet 1988. Den mest etablerade uppfattningen är att valresultatet berodde på säldöden i Kattegatt som under valrörelsen brett påstods bero på miljöförstöringen. En dryg månad innan valet visade det sig dock att det berodde på ett virus. Den andra uppfattningen handlar dock mer om varför resultatet blev så lågt. Partiet hade sedan slutet på 1986 legat över 4 %-spärren i opinionsundersökningarna. Och vid kongressen i maj 1987 gick partiet upp till 8 % under kongressen i maj 1987, sakta men säkert stiger opinionen för att under sommaren 1988 kulminera till 10 %, sen kom säldöden och nedgången. Sedan Miljöpartiet bildades hade partiet inte bara sysslat en mängd miljöfrågor, partiet lyfte också miljöfrågorna. Så när säldöden slog till började alla partier utom Moderaterna prata miljö. Bengt Westerberg klappade sälar i TV, Socialdemokraterna lovade att bli ett miljöparti, Folkpartiet presenterade valaffischer med sälar på. Och Miljöpartiet som inte längre hade monopol på frågorna, fick se sina opinionssiffror dala.

Resultat Partiet tog plats för sin första mandatperiod, som det första nya svenska partiet i Sveriges riksdag på 70 år. Partiet hade fått 5,9 % av rösterna och 20 mandat i riksdagen, och tog plats i alla riksdagens utskott. Det sammanlagda antalet kommunfullmäktigemandat ökade från 238 till 694 och partiet tog plats i samtliga landsting (antalet landstingsfullmäktigemandat gick från 0 till 83). Partiet utmärkte sig i riksdagen som pådrivande i miljöfrågor och som brinnande EG-kritiker.

Regeringskrisen 1990 Under regeringskrisen 1990 förhandlade Miljöpartiet med den socialdemokratiska regeringen, men förhandlingarna sprack eftersom partiets krav var vad regeringen betecknade som orealistiska.

Utanför igen 1991–1994 Valet 1991 Partiet ramlade ur riksdagen (3,4 %) som det första partiet i Sveriges historia. Men partiet behöll representationen i tolv landsting och i 228 kommuner. Kvinnliga språkröret Margareta Gisselberg avgick direkt efter riksdagsvalet men förtroenderådet valde att låta posten vara vakant till nästa kongress.

Kongressen 1992 Under den första tiden i riksdagen hade det varit ett problem att stadgarna förbjöd språkrören att sitta i riksdagen. Det hade medfört att eftersom de båda språkrören tvingade avgå som språkrör när de blev invalda i riksdagen tvingades partiet välja två nya okända språkrör med följden att gruppledarna i riksdagen blev kontaktade av journalister som ville ha ett politiskt uttalande, vilket ju är språkrörens roll. Men vis av erfarenheten att om gruppledarna valde att hänvisa vidare till språkrören så kunde partiet förlora publicitet så i praktiken så hade gruppledarna övertagit mycket av språkrörens uttalande-funktion.

Därför bestämde partikongressen 1992 om en stadgeändring som möjliggjorde för språkrören att sitta i riksdagen, tillsatte en traditionell partistyrelse och gav förtroenderådet (med 28 regionala representanter) en rådgivande i stället för beslutande funktion. Till språkrör valdes Marianne Samuelsson och Birger Schlaug. Motkandidater var det sittande språkröret Jan Axelsson och det tidigare språkröret Eva Goës. Många av kongressombuden hade nu flerårig erfarenhet av förtroendeuppdrag i sina hemkommuner.

I riksdagen igen 1994-2014 Valet 1994