thumb|Antigonus, Leontes och unga Perdita.
En vintersaga (originaltitel The Winter's Tale) är en komedi av William Shakespeare. En vintersaga brukar tillsammans med Cymbeline, Pericles och Stormen räknas till sagospelen (romances). Cymbeline och Pericles är de försonande sluten till trots klassade som tragedier, medan En vintersaga och Stormen hör till komedierna. Alla fyra är till sin karaktär tragikomiska.Dobson & Wells (2001), s. 395Howard, s. 298
Tillkomsthistoria Datering Pjäsen är inte lätt att datera. Simon Forman rapporterar att han sett En vintersaga på the Globe Theatre i maj 1611,Dobson & Wells (2001), s. 522fKnutson, s. 358fCallaghan, s. 277f men pjäsen tros ha tillkommit långt tidigare. Satyrernas dans i fjärde aktens fjärde scen påminner starkt om Ben Jonsons Masque of Oberon som framfördes vid hovet 1 januari 1611, men det går inte att avgöra vilken av pjäserna som kom först. De plågor som sägs vänta clownen i fjärde aktens fjärde scen är en återspegling av Giovanni Boccaccios Decamerone som var en av Shakespeares källor till Cymbeline från omkring 1611. Reminiscenser från Plutarkos placerar pjäsen i närheten av Antonius och Cleopatra från omkring 1606 och Coriolanus från omkring 1607 till 1609. Stilprov daterar pjäsen närmare Pericles från omkring 1607. Sammantaget anses detta placera pjäsen till strax före Cymbeline 1609 eller 1610.
Pjäsens källor En vintersaga är en dramatisering av Robert Greenes berättelse Pandosto från 1588.Muir (1977), s. 266Dolven & Keilen, s. 23 I Pandosto blir titelpersonen svartsjuk eftersom hans hustru ofta besöker vännen Egistus sängkammare. Någon sådan ursäkt finns inte hos Shakespeare. Hermiones uppbrutna monolog i tredje aktens andra scen är nästan ordagrant hämtad från Pandosto.Muir (1977), s. 267-270
I pjäsen har Böhmen kust, vilket var ett stående skämt på Shakespeares tid. Förhållandet finns även i andra verk, däribland Emmanuel Fordes Famous and Pleasant History of Parismus, the valiant and renowned Prince of Bohemia från 1597. Fordes fortsättning Parismenos 1599 börjar med att hjältinnan blir angripen av en björn precis som Antigonus i En Vintersaga.Muir (1977), s. 272
Inspirationen till Hermiones återuppståndelse och den levande statyn kan ha hämtats från berättelsen om Pygmalion och Galatea i Ovidius Metamorfoser eller från George Petties Palace of Pleasure, den spanska romanen Amadis de Gaula från 1300-talet eller den mer samtida berättelsen The Tryall of Chevalry (1605).Muir (1977), s. 273
Polixenes försvar för konsten i fjärde aktens fjärde scen tycks inspirerad av George Puttenhams Art of English Poesy från 1589. I femte aktens andra scen nämns den italienske mästaren Giulio Romano, kunskapen om denne kan vara hämtad från Giorgio Vasaris Vite de' piu eccelenti pittori, scultori e architettori från 1550, som Shakespeare tycks ha haft kännedom om i första eller andra hand. Den tjuvaktige skälmen Autolycus omöjliga sånger är en parodisering av det tvivelaktiga rykte som vidhäftade de kringvandrande sångare och kolportörer av tryckta ballader som var vanliga under Shakespeares tid.Hackel, s. 147 & 151Henderson & Siemon, s. 176
Tryckningar och text Första gången pjäsen publicerades var 1623 i First Folio, den första samlingen av nästan alla Shakespeares pjäser (37 av dem, två saknas) som sammanställdes av Shakespeares skådespelarkollegor John Heminges och Henry Condell och publicerades av Edward Blount och Isaac Jaggard.Dobson & Wells (2001), s. 145 Pedantiska egenheter i manus gör att förlagan tillskrivits den professionelle skrivaren Ralph Crane.
Handling Polixenes, kung av Böhmen, hälsar på sin vän Leontes, kung av Sicilien. Polixenes tänker återvända hem, men Leontes vill att han skall stanna längre. Leontes sänder sin havande hustru, Hermione för att övertyga Polixenes. Leontes blir misstänksam när Hermione lyckas så lätt och tror att hon varit otrogen och det blivande barnet en oäkting. Leontes skickar ädlingen Camillo för att förgifta Polixenes, men istället varnar han honom och Polixenes återvänder till Böhmen. Detta gör Leontes rasande och han spärrar in Hermione i fängelse, där hon föder en dotter. Leontes vänder sig till oraklet i Delfi för att få Hermiones skuld bekräftad. Oraklets besked är dock att hon är oskyldig, vilket Leontes trotsar. Ädlingen Antigonus gömmer dottern hos en herde i Böhmen innan han själv blir förtärd av en björn. Antigonus hustru Paulina, som är en trogen vän till Hermione, gömmer även henne och föreger att hon är död. När också sonen Mamillus dör ångrar sig Leontes och tror att det är Apollons straff. Han bestämmer sig för att tillbringa resten av sitt liv sörjande.Dobson & Wells (2001), s. 523f
Herden ger dottern namnet Perdita. 16 år förflyter. Polixenes son, prins Florizel, träffar Perdita och blir kär i henne. Nu är det Polixenes som blir rasande och hotar herden och Perdita med tortyr. Florizel och Perdita flyr till Sicilien där Florizel utger sig för att vara på diplomatiskt uppdrag. När fadern Polixenes också anländer till Sicilien blir sonen avslöjad. Sällskapet beger sig till fest hos Paulina, där en staty av Hermione skall avtäckas. Inför Leontes häpna och överlyckliga ögon blir statyn levande och Florizel och Perdita förlovar sig.
Analys Teman och motiv I En vintersaga återvänder Shakespeare till flera nyckelmotiv från sin tidigare produktion: svartsjuka som i Othello; broderlig rivalitet som mellan Claudius och Hamlets far; återförening av splittrade familjer; en sanningssägande argsint kvinna som i Så tuktas en argbigga och framförallt orättvisa anklagelser mot oskyldiga kvinnor som i problemkomedin Mycket väsen för ingenting.Callaghan, s. 284
En vintersaga handlar om oresonlig svartsjuka, om ånger och bot och om ung kärlek som är hotad men når sitt mål. Uttrycken för ung kärlek står inte Romeo och Julia efter. I pjäsen kan urskiljas en rad mytiska och filosofiska tankemönster, som föreställningar om död och återuppståndelse liksom det så kallade återlösningsmysteriet (om att förlösas från synd och uppnå frälsning).Frykman, s. 296Callaghan, s. 279f Handlingen rör sig från missriktat hat till förlåtelse genom kärlekens kraft, allt landar slutligen i en förvissning om försoningens och förlåtelsens kraft, Men slutscenen återkopplar till den lille sonen Mamillus död många år tidigare och man blir påmind om att han var tvungen att dö för att Leontes skulle drabbas av ånger.
Pjäsen presenterar en orubblig bild av konsekvenserna av absolut kungamakt i en tid då kung Jakob I utmanade parlamentet kring makt och status. Till en början kan Leontes oresonliga och irrationella svartsjuka verka som en personlig angelägenhet, men allt eftersom pjäsen framskrider kommer han till den punkt när han öppet trotsar lagen och istället vänder sig till oraklet i Delfi. Det blir uppenbart att när regenten är förövaren och styrs av dårskap och fåfänga, så får det konsekvenser för hela riket.
Autolycus är ett oroväckande inslag i den pastorala idyllen. Han hotar lantborna med fasaväckande straff. Även det lantliga livet är drabbat av bedrägeri och skräck.Dillon, s. 179
Stildrag Ögonvittnet Simon Forman beskrev 1611 de hastiga skiftena i intrigen, hur oförnuftet regerar och hur försynen ingriper i handlingen. Pjäsen har en konstfull struktur och anses ha ett närmast oförskämt skickligt sammansatt berättande och karaktärsteckning. Pjäsen har en kalkylerad mix av genrer och bygger på en rörelse från tragedin i akterna ett till tre, över den pastorala komedin i fjärde akten (med utgångspunkt i den odödliga scenanvisningen "Exit, pursued by a bear" (III:3; "Han springer ut, förföljd av en björn", i Britt G. Hallqvists och Claes Schaars översättning),Shakespeare (1610), act III scene 3 William Shakespeare: En vintersaga akt III scen 3, översättning Hallqvist & Schaar, s. 59William Shakespeare: En vintersaga akt III scen 3, översättning Carl August Hagberg, s. 45 som är både katastrofartad och farsartad) och slutligen den experimentellt sköra tragikomedin i femte akten, vars sista scen är på samma gång fullständigt osannolik och oemotståndligt rörande.Dobson & Wells (2001), s. 524f Brottet mellan tragedi och komedi markeras av ett radikalt brott mot tidens enhet, sexton år förflyter annonserat av Tiden själv i egenskap av kör.Callaghan, s. 278
Man vet inte hur den samtida publiken på the Globe eller på the Blackfriar's Theatre reagerade på björnen - om scenen var komisk, skrämmande eller kanske bara konstig eller allt på en gång.Dillon, s. 169f Shakespeares teater The Globe var granne med en arena för björnhetsning och offentliga avrättningar var ett folknöje, därför kan man inte förutsätta att publiken under Shakespeares samtid reagerade likadant som dagens publik gör. Strax efteråt hittar herden byltet med spädbarnet som Antigonus (han som förföljts av björnen) just lagt ner. Bondpojken kommer in med andan i halsen:
Vad han beskriver är egentligen banalt, samtidigt är utsagan i sitt sammanhang emblematisk eftersom den beskriver hur två oförenliga företeelser kommer samman. Man kan se det som en utsaga om tragikomedins natur, en kollision mellan komedi och tragedi. Vad han i själva verket sett är två synkrona katastrofer, ett förlist skepp och hur en björn äter upp en man:
Tonen är svår att sätta fingret på, på en gång både oskyldig och hjärtlös. Det blir ännu svårare att ta ställning när pojken svarar på när allt detta ägde rum:
Visionen att björnen håller på i detta nu, liksom vokabulären att den dinerar på gentlemannen är på en gång skrämmande, grotesk och tokrolig. Publiken hålls på sträckbänken tills herden påminner om att födelse (knytet med spädbarnet) möter död. Detta är ett ögonblick av uppenbarelse, representerande tragikomedins rörelse från död till liv. Herdens påminnelse om spädbarnet får pjäsen att svänga från det burleska till det tragikomiska.
Medan Hermione och Perdita återvänder är man hela tiden medveten om att Mamillus och Antigonus är oåterkalleligen döda. Det är som om Shakespeare utmanar hur långt han vågar gå i tragik och ändå kamma hem komiska poänger. Den oåterkalleliga döden manifesterar det råaste sammanträffandet hos verkligheten. Pjäsen tycks säga att även detta kan övervinnas. Detta är det ultimata äktenskapet mellan realism och sagospel och det ultimata testet på hur långt teatern kan gå i att omforma publikens världsbild.Dillon, s. 172
Hermiones återuppståndelse kan ses i ljuset av de medeltida mysteriespelen där Jesus återuppståndelse inte bara gestaltades som något sakralt utan som ett historiskt faktum.
Pjäsen har en i högsta grad medveten rörelse från vinter mot sommar och från tragedi till komedi. Titeln är tillsammans med inslag som det stående skämtet om Böhmens kust, ynglingen Mamillius avbrutna rysarhistoria för vinterbruk och Autolycus omöjliga ballader medvetna åtbörder som förstärker pjäsens sagokaraktär. Pjäsen innehåller flera avsteg från det rimliga, alltifrån det 16 år långa hemlighållandet av Hermiones existens till skildringen av Leontes häftigt uppflammade men grundlösa svartsjuka.
Pjäsen är full av anakronismer. I pjäsen återges lantliga engelska seder och bruk och den är kryddad med slängar mot samtidens puritaner. Samtidigt som Apollon åkallas och oraklet i Delfi rådfrågas så talar man om hur Judas Iskariot förrådde Kristus lika väl som om den italienske renässansskulptören Giulio Romano. Trots att pjäsen är sammansatt av många motsägelser så är intrigen mer sammanhållen än i Cymbeline.Frykman, s. 294f
Språket i pjäsen är ofta dunkelt och komplicerat, inte bara som uttryck för Leontes vansinne. Detta stärker känslan av att livet är ett mysterium som bara kan förstås med hjälp av konsten.
Versexempel I Hermiones svar på de orimliga anklagelserna visar Shakespeare hur han mitt i sagokontexten kan teckna en naturalistisk mänsklig situation: