Harmonilära är ett delområde inom musikteori. Harmoniläran behandlar harmonier eller ackord, vilka traditionellt brukar definieras som tre eller flera samtidigt klingande toner. Genom att undersöka hur harmonierna är uppbyggda, hur de interagerar med andra harmonier samt med musikaliska element som tonart, melodi och rytm försöker harmoniläran systematisera hur man fortskrider från en samklang till nästa. Harmonilära har nära kopplingar till andra musikteoretiska delområden som satslära, kontrapunkt, arrangering och komposition. Som en del av harmoniläran ingår ett antal olika beskrivnings- och analyssystem för ackord och ackordprogressioner, exempelvis generalbas, steganalys, funktionsanalys och ackordanalys. Beskriver kopplingen till satslära, arrangering och komposition. Tar även upp beskrivnings/analyssystemen generalbas, steganalys, funktionsanalys och ackordanalys.
Grundläggande begrepp Intervall
Intervall är ett ord för avståndet i tonhöjd mellan två toner. Ordet kommer från latinets intervallum som betyder "mellanrum". Även intervallens namn är försvenskade varianter av latinska räkneord. De benämner antalet toner i en diatonisk skala från intervallets lägsta till dess högsta ton.Bonniers musiklexikon, uppslagsord: Intervall.Sadie & Latham (1987) s. 16-17 Varje intervall svarar mot ett visst förhållande mellan tonernas frekvens. Intervallens egenskaper är grunden för hur såväl tonsystem, skalor som harmonier konstrueras. Intervallen upp till och med oktaven kallas:
Ren prim (noll halvtonsteg, till exempel c-c) Överstigande prim (ett halvtonsteg, till exempel c-ciss eller cess-c) Liten sekund (ett halvtonsteg, till exempel c-dess) Stor sekund (två halvtonsteg, till exempel c-d) Liten ters (tre halvtonsteg, till exempel c-ess) Stor ters (fyra halvtonsteg, till exempel c-e) Förminskad kvart (fyra halvtonsteg, till exempel c-fess) Ren kvart (fem halvtonsteg, till exempel c-f) Överstigande kvart (sex halvtonsteg, till exempel c-fiss) Förminskad kvint (sex halvtonsteg, till exempel c-gess) Ren kvint (sju halvtonsteg, till exempel c-g) Överstigande kvint (åtta halvtonsteg, till exempel c-giss) Liten sext (åtta halvtonsteg, till exempel c-ass) Stor sext (nio halvtonsteg, till exempel c-a) Liten septima (tio halvtonsteg, till exempel c-bess) Stor septima (elva halvtonsteg, till exempel c-b) Förminskad oktav (elva halvtonsteg, till exempel c-cess) Ren oktav (tolv halvtonsteg, till exempel c-c1)
Större intervall kan ses som någon av dessa plus lämpligt antal oktaver; dessa kallas sammansatta intervall.
Intervallen prim, kvart, kvint och oktav kallas i sin grundform för rena. Om en av tonerna höjs eller sänks ett halvtonsteg så att avståndet mellan tonerna blir större kallas intervallet överstigande. Om en av tonerna höjs eller sänks ett halvtonsteg så att avståndet mellan tonerna blir mindre kallas intervallet förminskat. Primen kan endast vara ren eller överstigande – aldrig förminskad; oavsett vilken av tonerna som sänks eller höjs blir avståndet mellan dem aldrig mindre. Sekund, ters, sext och septima (samt dessa intervalls oktavtranspositioner) är i stället antingen stora eller små. Om avståndet mellan tonerna i ett stort intervall ökas med ytterligare ett halvtonsteg kallas intervallet för överstigande (till exempel överstigande sekund, tre halvtonsteg, c-diss). Om avståndet mellan tonerna i ett litet intervall minskas med ytterligare ett halvtonsteg kallas intervallet förminskat (till exempel förminskad sekund, noll halvtonsteg, c-dessess). Avståndet mellan tonerna i ett förminskat eller överstigande intervall kan ökas eller minskas ytterligare. Intervallet kallas då dubbelförminskat eller dubbelöverstigande och så vidare.
Intervall kan omvändas genom att den lägre tonen transponeras en oktav upp eller genom att den högre tonen transponeras en oktav ned. Detta fungerar endast för intervallen inom oktaven,Sadie & Latham (1987) s. 17 för ren prim är det egalt vilken av tonerna som antas vara den högre eller lägre.
Konsonans och dissonans Intervall, och även mer komplexa samklanger som ackord, brukar delas in i konsonanta och dissonanta. En konsonant klang anses ofta vara mer välljudande än en dissonant klang. Det finns dock avsevärd variation, både historiskt, mellan kulturer och mellan genrer, i vilka klanger som anses konsonanta respektive dissonanta. I den västerländska konstmusiktraditionen har ren prim och ren oktav ansetts vara de mest konsonanta intervallen, följda av ren kvint. Den rena kvarten har växlat mellan att ses som en konsonans och som en dissonans. Kvarten ses som en dissonans i sådana sammanhang där den kan tänkas utgöra en förhållning som löses upp till en ters, oftast när det bildas ett kvartintervall från grundtonen i en klang. Terser och sexter har blivit mer accepterade som konsonanta från slutet av medeltiden. Övriga intervall inom oktaven ses oftast som dissonanser. Behandlingen av dissonanser har varit central i utvecklingen av harmonilära, satslära och kontrapunkt i den västerländska konstmusiken.
Ackord
Ackord brukar traditionellt definieras som tre eller flera toner som klingar tillsammans. Det är dock inte ovanligt att i dagligt tal tala om tvåklanger som ackord (till exempel ett ackord med utesluten ters). Även om varje samklang av tre eller flera toner teoretiskt sett kan analyseras som ett ackord utgår man oftast från en standardiserad uppsättning ackord som är väl inarbetad i västerländsk konst- och populärmusik.
Ackorden kan benämnas, skrivas och analyseras på flera olika vis: Inom ackordanalys får ett ackord sitt namn efter vilken ton som är ackordets grundton. Inom steganalys får det namn efter vilket skalsteg grundtonen ligger på i tonartens skala. Inom funktionsanalys benämns ackordet efter sin funktion i det musikaliska sammanhanget. Inom generalbas utgår man från ackordets baston (som anges med notskrift. Siffror under basstämman anger vilka intervall, räknat från bastonen, som skall bilda ackordet). Ackord kan naturligtvis även skrivas med tabulatur eller vanlig notskrift, men här har ackorden inga egna namn. Endast greppet på ett visst instrument (till exempel gitarr) eller ackordets toninnehåll anges. mini|stående=2|Fyra tersstaplade treklanger. De består av två tersintervall som i sin tur bildar ett kvintintervall. Den förminskade treklangen består av två små terser (L3) som tillsammans bildar en förminskad kvint (F5). Moll- och durackorden består av en liten samt en stor ters (S3) vardera, men skiljer sig åt i att mollackordet består av en liten ters med en stor ters staplad ovanpå medan durackordet består av en stor ters med en liten ters staplad ovanpå. En liten ters plus en stor ters bildar tillsammans en ren kvint (R5). Det överstigande ackordet består av två stora terser som tillsammans bildar en överstigande kvint (Ö5). Det är vanligt att analysera ackord som intervallstaplingar, från en grundton eller en baston. Den grundläggande formen av ackord i den västerländska dur/moll-tonala traditionen är den tersstaplade treklangen. Skriver att ackord inom dur/moll-tonal musik ofta är tersstaplingar. Kallar dur- och molltreklangen "de två grundläggande ackordstyperna". En sådan består av tre toner på tersavstånd från varandra. Artikeln tar endast upp tersstaplingar: "tre toner, som normalt ligger på tersavstånd". Tonerna i en tersstaplad treklang benämns grundton, ters och kvint. Artikeln använder de engelska benämningarna root (grundton), third (ters) och fifth (kvint). Ackordet kan beskrivas som två tersintervall – det första från grundtonen till tersen och det andra från tersen till kvinten. Båda dessa tersintervall kan vara stora eller små. Olika kombinationer av stora och små terser ger olika typer av treklanger. Stor ters plus liten ters ger till exempel en dur-treklang medan liten ters plus stor ters ger en moll-treklang. Anger att S3+L3=durtreklang och L3+S3=molltreklang. Tar även upp överstigande och förminskade treklanger. Vissa typer av ackord går endast med svårighet att beskriva som tersstaplingar men dessa kan ofta beskrivas som sammansatta av andra intervall, till exempel som kvartstaplingar. Ackord med fler än tre toner kallas ofta för färgade men kallas även fyrklanger, femklanger och så vidare beroende på hur många toner som ingår i ackordet. Dessa kan också beskrivas som intervallstaplingar och de vanligaste färgade ackorden går att beskriva som tersstaplingar.
Grundton och omvändning De flesta tersstaplade ackord, och även vissa andra ackord, har en grundton. Grundtonen är den ton som ger ackordet dess namn i exempelvis ackordanalys. Den fungerar som referenston för övriga ackordtoner, som får sin karaktär som exempelvis, dur- eller mollters, kvint, septima och så vidare i förhållande till grundtonen. I praktiken behöver en tersstapling inte bestå av endast tersintervall – ackordtonerna kan oktaveras upp eller ned för att skapa en mer spridd klang. Då tonerna i ett tersstaplat ackord ställs upp så att det faktiskt är en ters mellan varje ackordton kommer dock bastonen även att vara ackordets grundton (men i vissa fall, då ackordtoner har uteslutits, kan det finnas mer än en lösning på problemet). Beskriver hur tonerna i ett ackord kan arrangeras i terser och att grundtonen då blir baston. Tar upp problemet med tvetydiga resultat då man återinfört uteslutna ackordtoner för att skapa en tersstapling. Då ett ackord har sin grundton som baston kallas det för grundackord, Tar upp termerna grundackord, första omvändningen och andra omvändningen. det kan också sägas vara i grundläge. Ackord med andra toner än grundtonen som baston kallas för omvändningar. Ett ackord som har tersen i basen är i första omvändningen, ett sådant ackord kan även kallas sextackord eller terssextackord. Ett ackord som har kvinten i basen är i andra omvändningen, ett sådant ackord kan även kallas för kvartsextackord. För ackord med fler ackordtoner är fler omvändningar möjliga. Tar upp tredje omvändningen för septimackord.
Dur och moll En tersstaplad treklang kan vara antingen ett dur- eller mollackord. Det är tersen, räknat från grundtonen som bestämmer om ett ackord är i moll eller dur. En stor ters ger ett durackord medan en liten ters ger ett mollackord. Termerna dur och moll används även om skalor och tonarter där den gemensamma nämnaren är huruvida tersen från skalans eller tonartens grundton räknat är liten eller stor.
Harmonilärans historia Begreppet harmonik och dess ursprung miniatyr|Pythagoras experimenterar med relationen mellan toner, träsnitt från 1400-talet.