Svenska brigaden var det rikssvenska frivilligförband som ingick i de vitas stridsstyrka under finska inbördeskriget.
Bildande Initiativet till en självständig svensk frikårs uppsättande togs av den i januari 1918 i Stockholm bildade föreningen Finlands vänner. Ordförande i föreningen var en broder till general Gustaf Mannerheim. Bildandet understöddes av de finansiella och politiska kretsarna kring familjen Palme. I överensstämmelse med det tänkta målet, uppsättandet av "en brigad om tre bataljoner militäriskt utbildade svenska frivilliga", kallades truppen redan från början Svenska brigaden. Ett stort antal yrkesofficerare, underofficerare och underbefäl anslöt sig, varför Svenska brigaden i jämförelse med de finska i det närmaste helt outbildade skyddskårerna betraktades som ett elitförband.Ericson 1996, s. 70 Den socialdemokratiska och kommunistiska pressen agiterade mot Svenska brigaden och mot föreningens verksamhet.Se Ingvar Flink, "Svenska krigsförluster i Finland år 1918". 2004, s. 29f i Norden och krigen i Finland och Baltikum 1918-19
I Finland var läget akut och Föreningen Finlands vänner hade kort tid, ungefär två månader, till förfogande för finansiering, rekrytering och organisering av Svenska brigaden. Föreningen ställde en skyttebataljon på fötterna utan regeringens och försvarsmaktens öppna stöd. Om rekryteringen fortsatt hade sannolikt större styrkor kunna ställts till Finlands förfogande. Dess organisatör (och förste chef) blev kaptenen i Upplands artilleriregementes reserv Hjalmar Frisell, biträdd av fil.lic. Olof Palme.
Brigadens chefer var:
Chef Period Hjalmar Frisell6 mars till 16 aprilt.f. N.G. Sandberg29 mars till 6 aprilt.f. Lars V. Runeberg17 april till 22 aprilt.f. E. Allan Wingefrån 22 april
Brigaden i Finland miniatyr|höger|Svenska brigaden utanför Göteborgs centralstation den 3 juni 1918 efter återkomsten från finska inbördeskriget. miniatyr|höger|Svenska brigadens medalj. Organisationsarbetet överflyttades i början av mars till Finland (Torneå, sedan Uleåborg). Ett upprop publicerades i pressen undertecknad i Uleåborg den 8 mars, som i hög grad gynnade rekryteringen.
Brigadens stridstyrka var i slutet av mars, då den insattes vid fronten, omkring 400 man. Vid det för kriget avgörande slaget om Tammerfors utgjorde Svenska brigaden överkommandots stormstyrka och kom att bryta igenom den röda sidans försvar. Totalt hörde omkring 1000 personer till Svenska brigaden.Boëthius 1920, s. 258f Vidare anslöt sig 200 svenska officerare och 400 underofficerare till den vita finska armén direkt. Dessa besatte nyckelbefattningar i staber och många förbandschefsposter. Det finska artilleriet organiserades helt av svenska befäl. De svenska officerarna och underofficerarna utgjorde general Mannerheims enda kvalificerade militära personal, vid sidan av Jägarrörelsen och de fåtaliga finska medborgare som varit officerare i tsarens armé.Flink 2004, s. 69f Efter krigets slut lämnade de svenska officerarna och underofficerarna Finland tillsammans med marskalk Mannerheim, eftersom en politisk konflikt uppstått kring uppbyggnaden av Finlands armé och dess statsskick.http://www.mannerheim.fi/06_vsota/r_manero.htm
Yrkesfördelning inom brigaden Summa Jordbruk och skogsbruk32Hantverk och industri102Handel och samfärdsel193Allmän tjänst och fria yrken154Yrke okänt eller obestämt30
Geografiskt ursprung Procent Stockholms stad37,8Stockholms län8,1Uppsala län3,2Södermanlands län2,8Östergötlands län4,8Jönköpings län1,9Kronobergs län1,2Kalmar län1,0Gotlands län1,1Blekinge län0,9Kristianstads län1,0Malmöhus län3,9Hallands län0,8Göteborgs och Bohus län2,5Älvsborgs län2,8Skaraborgs län1,7Värmlands län1,8Örebro län0,9Västmanlands län1,0Kopparbergs län1,6Gävleborgs län4,7Västernorrlands län4,5Jämtlands län1,4Västerbottens län1,7Norrbottens län3,1Finland2,8Utlandet i övrigt1,0
Stridsinsatser mini|250px|höger|Den svenska brigaden kommer hem från inbördeskriget 1918 med Goole Trader. mini|250px|höger|Harald Hjalmarson och Sven Palme möts på Skeppsbrokajen i Stockholm. Inför insatsen i Tammerfors var brigaden utrustad med ryska gevär. Brigaden var vid tidpunkten formerad på två infanterikompanier och ett kombinerat kompani. I det senare ingick en kulsprutetropp m.m. Andra och första kompaniet deltog med stor utmärkelse i slaget vid Tammerfors och stadens intagande 28 mars och 3-6 april, varvid den led betydande förluster (34 döda och 50 sårade). Omkring 250 svenskar framryckte mot de röda linjerna.
Den 28 mars klockan 7.30 skickades Svenska brigaden fram till Messuby. Hjalmar Frisell anmälde sig på befälhavaren Johan Renvalds stab. Brigaden beordrades klockan 9.00 att rycka fram på det öppna fältet vid åsen Kalevankangas. Området skulle vara säkrat, men var inte det. Första kompaniet gick till höger och andra kompaniet till vänster. Kulsprutekompaniet deltog inte i striderna på grund av avsaknaden av en fungerande kulspruta. Kompanierna mötte intensiv eldgivning från motståndarna och blev tvungna att göra halt och söka skydd. Bataljonschefen Folke Bennich-Björkman stupade. När 2:a jägarregementet under jägarmajor Gabriel von Bonsdorff ryckte fram undanröjdes flankelden mot brigaden. Svenskarna drogs med i de vitas avancemang mot de ryska kasernerna.Flink 2004, s. 54ff
Den 3 april låg svenskarna i reserv, medan utvilade enheter skulle storma Tammerfors. Eftersom stormningen misslyckades och panik nästan utbröt kallades reserver fram, däribland Svenska brigaden. Mannarna avancerade fram till sina utgångspunkter vid Allmänna sjukhuset för att besätta järnvägsområdet. Av okänd anledning förirrade sig emellertid svenskar sig upp på en leråker mellan sjukhuset och en begravningsplats. Här stupade flera man, däribland Olof Palme. Efter att artilleriet öppnat eld mot de röda ställningarna kunde svenskarna dra sig tillbaka för att inta sina positioner. Intagningen av järnvägsområdet beskrevs av samtiden som en veritabel bragd.Flink 2004, s. 57ff
Svenska brigaden erhöll därefter bevakningsuppgifter. Men det hindrade inte att enskilda brigadister deltog i pacificeringen av staden väster om Tammerfors ström. Man återvände en och en och i grupper till sina förläggningar vid järnvägsstationen efter den röda garnisonens kapitulation tidigt den 6 april.
I samband med att den vita hären efter Tammerfors fall omorganiserades och uppdelades i väst- och östarmén den 8 april hamnade brigaden den 9 april under den rikssvenske överste Harald Hjalmarsons avdelning i västarmén. Den 13 april förflyttades Svenska brigaden till Lembois. Man låg i larmkvarter, en del svenskar deltog i patrullverksamhet. Efter den 21 april sattes brigaden in mot de flyende rödgardisterna mot Tavastehus. Den 25 april deltog svenskarna i erövringen av Valkeakoski. Den 29 april var brigaden med i striderna vid Hauho. Här påträffade man också tyska trupper, som landstigit i södra Finland och avancerat norrut.Kaj Höglund, "De svenska frivilliga i Finland 1918", Blod på drivan. Händelserna 1917-1918 ur et österbottniskt perspektiv. Österbottens museum nr 20: Vasa 1999, s. 86-89
Efterspel Svenska brigadens förluster i döda och sårade uppgick till nära hälften av den ursprungliga styrkan.
Brigaden, vars stridsstyrka efter Tammerfors fall hade ökats till 560 man, intågade den 16 maj i Helsingfors, där den avtackades av general Mannerheim den 27 maj. Svenskarna kom att delta i många hyllningar. Gustav Tegengren, bror till Jacob Tegengren och Felix Tegengren, höll ett tal till svenskarna i Borgå under brigadens besök där den 19 maj:
Den 30 maj 1918 genomförde den svenska brigaden en segermarsch i Stockholm. Den socialistiske aktivisten Ture Nerman ropade ”Fy på er mördare!” åt dem vid Smålandsgatan. För detta dömdes han till 75 kronor i böter för ”förargelseväckande beteende”."SvD-läsare fick 100-årig bildgåta löst" Läst på Svenska Dagbladet 2014-10-11. Foto: Stadsmuseet
Brigaden hyllades på Stockholms stadion den 30 maj. Följande dag upplöstes brigaden av överste Hjalmarson. Svenska brigadens personal återgick därefter till sitt, yrkesmilitärerna till den svenska krigsmakten och övriga till yrkeslivet. En del av dessa "övriga" kom att mobbas och förföljas under lång tid av fackföreningarna, varför många hade svårt att finna vägen tillbaka.Flink 2004, s. 74ff En del gick ut som frivilliga i Estland och andra platser i det sönderfallande ryska imperiet efter en kort tid. En insändare i Folkets Dagblad Politiken skrev betecknande:
Referenser
Noter
Tryckta källor Marianne Koskimies-Envall (red.), Blod på drivan. Händelserna 1917-1918 ur ett österbottniskt perspektiv. Österbottens museum nr 20: Vasa 1999 Lars Ericson, "Svenska frivilliga" (1996) Walter Hülphers, "Med svenska brigaden" (1918) Axel Boëthius, "Svenska brigaden" (1920)
Litteratur Finlands historia 1917-1920, 2 (1995) Harald Hjalmarson, "Mina krigsminnen från Finland" (1919) Nils V. Wickström, "Som officer med Svenska brigaden i Finland" (1919) Archibald Douglas, "Operationerna kring Tammerfors 1918" (1925) Simon Olsson & Stefan Haasmark, Svenska brigaden vid Tammerfors: De frivilligas egna berättelser från inbördeskrigets Finland (2023) Lars Westerlund (red), Norden och krigen i Finland och Baltikum 1918-19, Statsrådets kanslis publikationsserie 7/2004 Heikki Ylikangas, "Vägen till Tammerfors" (1995) Rainer Andersson: Vad gjorde du i Finland, far? : svenska frivilliga i inbördeskriget 1918 (1999) Näsman, Jan Olov: Till Finlands räddning och Sveriges heder, Svenska Brigaden i det finska inbördeskriget 1918 Schildts & Söderströms (2012)
Externa länkar
Den Svenska brigaden Svenska krigsoffer 1914-1922 Suomen sotasurmat 1914-1922 Månadens dokument: Krigsarkivet
Kategori:Finlands historia under självständigheten Kategori:Svenska frivilligkårer Kategori:Tillfälliga främlingslegioner Kategori:Ej längre existerande svenska militära förband i internationell tjänst Kategori:Finska inbördeskriget Kategori:Svenska militära enheter bildade 1918 Kategori:Svenska militära enheter upplösta 1920