miniatyr|Richard Strauss Rosenkavaljeren (tyska: Der Rosenkavalier), opus 59, är en tysk opera (komedi för musik) i tre akter med musik av Richard Strauss och libretto av Hugo von Hofmannsthal. Operan är en av Strauss populäraste och i den finns avsiktliga temperaments- och miljömässiga likheter med Wolfgang Amadeus Mozarts opera Figaros bröllop. Det var den första Straussoperan i neoklassisk form efter hans tonalt raffinerade operaextravaganser Salome (1904–05) och Elektra (1906–08).
Rosenkavaljeren uppfördes första gången i Dresden 26 januari 1911 med Ernst von Schuch som dirigent. Det blev en omedelbar succé och man organiserade extratåg till föreställningen från Berlin.
Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 20 april 1920, 60 föreställningar genomfördes, den sista 9 november 1952. Nästa produktion hade premiär den 27 februari 1959, 60 föreställningar, den sista den 22 november 1968. Den 15 maj 1971, 107 föreställningar, den sista 28 maj 2008. Den senaste produktionen på Stockholmsoperan hade premiär den 26 september 2015. Rosenkavaljeren sattes upp på Göteborgsoperan med premiär den 23 november 2002.
Bakgrund miniatyr|Hugo von Hofmannsthal. Efter premiären på sin moderna opera Elektra lär Strauss ha sagt "Nästa gång skriver jag en Mozart-opera". Hans librettist Hugo von Hofmannsthal antydde i ett brev den 11 februari 1909 att han skissade på ett scenario på en opera innehållande två stora roller, en för baryton och den andra för en charmerande flicka utklädd till man. /.../ Tid: Wien under [kejsarinnan] Maria Teresia av Österrike. Det skulle bli det första libretto von Hofmannsthal skrev direkt för Strauss och därmed inledningen på deras mångåriga samarbete. Skissen som von Hofmannsthal hade skrivit hade han arbetat fram tillsammans med Harry Kessler som var tysk diplomat och journalist. Handlingen skulle vara om en oborstad adelsman (arbetstiteln på verket var Der Vetter vom Land, "Kusinen från landet") som uppvaktade en rik, ung dam, men fick se sig brädad av en ung aristokratisk yngling med stor talang för kvinnliga förklädnader. Landsortskusinen hade de lånat från Molières komedi Monsieur de Pourceaugnac och ynglingen från Jean-Baptiste Louvet de Couvrays roman Les Amours du Chevalier de Faublas från 1781, vilken blev till operetten L'ingénu libertin av Claude Terrasse 1907. Under arbetets gång tog de in scener, händelser, personer, beteendemönster från många andra verk och fick fram en autentisk bild från 1740-talets Wien vad gällde dialekter, uttal och hovinteriörer. Allteftersom Strauss fick sig textmaterial sänt per post läste han igenom det och sände det sedan tillbaka med önskan om flera rader eller ytterligare drama i texten. Redan på detta tidiga stadium hade Strauss klart för sig hur operan skulle kryddas med små vardagliga effekter: ... i första akten kan P. [Pourceaugnac, som snart döptes om till Ochs] ge notarien instruktioner medan till höger Markisinnan får sitt hår lagt och en flöjtist spelar en smäktande melodi. /.../ Hofmannsthal har kommit på en orsak till varför Faublas skickas till Sophie. Han ska fungera, enligt gammal Wiensk sedvänja, som ersättare för brudgummen och överräcka en silverros. Detta ska inleda andra akten, en underbar och delikat kontrast till den bryske Pourceaugnac. Namnet Faublas ändrades inom kort till Octavian. von Hofmannsthal var av den uppfattningen att momentet med kärlek vid första ögonkastet var av största vikt och lika rörande. När det gällde andra aktens scen med Överräckandet av Silverrosen och den spirande kärleken mellan Octavian och Sophie la han dock ingen större vikt vid deras möte. Han koncentrerade handlingen till polariteten mellan baron Ochs och Fältmarskalkinnan, antagonist och protagonist. Ochs brud (Sophie) och Fältmarskalkinnans älskare (Octavian) bildar det andra motsatsparet. Strauss insåg dock betydelsen av det unga parets kärlek och komponerade musiken utifrån detta. mini|stående|Richard Mayr som Baron Ochs. Målning av Anton Faistauer 1927. Den ursprungliga titeln Kusinen från landet byttes snart ut mot Der Ochs von Lerchenau und die silberne Rose för att därefter ersättas av Octavians smeknamn Quinquin men von Hofmannsthal tyckte namnet klingade som en dålig fransk operett och föreslog till slut Der Rosenkavalier. Trots det var alla överens om att det var Ochs som var operans huvudperson och den som står för handlingen. Varken von Hofmannsthal eller Strauss arbetade under vintermånaderna så mellan september 1909 och mars 1910 låg arbetet nere. I maj 1910 hade Strauss börjat komponera akt 3 men avbröt arbetet då hans mor dog. Efter några veckors uppehåll fortsatte han komponerandet och hela operan var färdig 26 september 1910. von Hofmannsthal hade börjat tvivla på att intresset hos publiken skulle kvarstå efter Ochs sorti från scenen. Han föreslog strykningar men Strauss påminde honom: Det är i slutet som en musiker, om han har några idéer, kan åstadkomma sitt bästa och yppersta resultat – så du kan lugnt lämna detta till mig. Slutet med Trion och Duetten skulle också bli två av operans mest slagkraftiga nummer. 26 juni 1909 skrev Strauss till von Hofmannsthal att han redan hade melodin färdig till duetten. Endast orden fattades och han bad von Hofmannsthal att skriva 12–16 versrader och angav vilken rytm och betoning orden skulle ha. Dramat slutar med att Octavian och Sophie, efter att ha sjungit duetten, kysser varandra och lämnar scenen. Strauss och von Hofmannsthal ville emellertid inte ha en sentimental eftersmak. Eftersom verket hade börjat komiskt borde det även sluta så. von Hofmannsthal lade till en bedårande liten detalj med dubbla budskap. Under sista omfamningen tappar Sophie sin näsduk vilken blir liggande kvar på det mörka scengolvet. Precis när musiken är på väg att tona ut hörs den lilla pagens temamusik och den lille gossen trippar in med ett ljus i handen. Han letar runt och finner till sist näsduken. Triumferande håller han upp den och rusar ut medan musiken samlar sig till de sista briljanta och lyckliga slutackorden, vilka därmed bildar precis den lätta atmosfär som Strauss och von Hofmannsthal önskade att operan skulle sluta i. Fältmarskalkinnan har accepterat Sophie genom att sända in sin egen page att leta reda på hennes näsduk. På samma gång är det till henne som publikens tankar går medan ridån går ner. Liksom Hans Sachs i Mästersångarna i Nürnberg är det hon som avslutar operan, och som är den mest verklighetstrogna och minnesvärda karaktären.
Rollgestalternas verkliga förebilder Till Rosenkavaljeren hämtade von Hofmannsthal flera namn direkt från den wienska adelskalendern. Den unge greve Rofrano (Octavians officiella namn) räknar sina anor från den gamla adelsfamilj, som en gång ägde Palais Auersperg i Wien, ursprungligen kallad just Palais Rosenkavalier. Hans smeknamn, "Quin-Quin", är lånat från en viss greve Franz Esterházy, som avled 1785 som medlem av frimurarlogen "Zur gekrönten Hoffnung". Det var till hans begravning som Mozart komponerade sin "Maurische Trauermusik" (K. 477 [K. 479a]). En viss greve Rofrano hade en syster, som i andra äktenskapet var gift med en fältmarskalk (markis Ludwig von Brechainville) och skulle därmed kunna ses som en förebild till fältmarskalkinnan, som utan tvivel även har lånat vissa karakteristiska drag från den österrikiska kejsarinnan (namnlikheten mellan kejsarinnan Maria Teresia av Österrike och fältmarskalkinnan Marie Therese är nog ingen tillfällighet). Baron Leopold Anton Ochs auf Lerchenau stammar från Kärtnerfamiljen Orsini-Rosenberg, vars överhuvud på Mozarts tid var General-Spektakel-Direktor i Wien och som även bar titeln av en viss friherre av Lerchenau. Men namnet kan också gå tillbaka på bankiren Peter Ochs, som hade flyttat till Wien från Schweiz. Han levde för övrigt inte på Maria Teresias tid, utan var en samtida till von Hofmannsthal, som författaren möjligen också kan ha känt personligen. Om det var han som var förebild till baron Ochs, då verkar von Hofmannsthal inte ha haft den bästa uppfattning om honom.
von Hofmannsthal berikade också miljön med en mängd detaljer. Han uppfann olika "dialekter", som aldrig har funnits i verkligheten men som han använde för att karakterisera rollfigurerna. Hans främsta uppfinning är dock självaste rosenkavaljeren – som framstår som historisk mycket trovärdig i rokokomiljön – som skall överlämna silverrosen till den tilltänkta bruden.
1942 skrev Strauss följande om hur han hade tänkt sig rollkaraktärerna fältmarskalkinnan och baron Ochs:
Två viktiga tips till utövarna: Precis som Klytaimnestra [i operan Elektra] inte bör vara en gammal käring utan en vacker, stolt kvinna runt 50 år vars förfall endast är andligt och inte på något sätt fysiskt, måste marskalkinnan vara en ung och vacker kvinna på sin höjd 32 år som i sina värsta stunder ser på sig själv som "en gammal kvinna" i förhållande till den 17-årige Octavian. /.../ Octavian är varken marskalkinnans förste eller siste älskare och den senare bör inte sjunga slutet på sista akten sentimentalt som ett farväl till livet, utan med wiensk grace och lätthet, ömsom gråtande ömsom leende. /.../ Den roll som har missförståtts mest är Ochs. De flesta basar har framställt honom som ett motbjudande, vulgärt monster med ett frånstötande yttre och proletära manér, vilket också har chockerat den civiliserade publiken (fransmännen och italienarna). Detta är helt fel: Ochs måste vara en lantlig ädling på 35, tillhörande lågadeln, om dock en aning bondsk, och som är kapabel att bete sig korrekt i marskalkinnans salonger utan att riskera att kastas ut av hennes tjänstefolk efter några minuter. Han är i grunden en bracka, men utvändigt fortfarande så presentabel att Faninal inte stöter bort honom vid första åsynen. Särskilt Ochs första scen i sovrummet måste spelas med den yttersta delikatess och diskretion... /.../ Med andra ord, wienerkomedi, inte berlinerfars.
Repetition och premiär Operan skulle framföras i Dresden. Det blev snart uppenbart för alla inblandade att uppsättningen var i fara på grund av regissören Georg Tollers oförmåga att skänka liv åt verket. Allt såg stelt och amatörmässigt ut. Strauss och von Hofmannsthal hade förutsett detta och i hemlighet förberett Max Reinhardt att vara beredd att hjälpa till. Nyheten läckte ut till pressen och de båda upphovsmännen hävdade att Reinhardt, med sitt sinne för komedi, måste involveras. Operachefen Seebach däremot var orubblig i sitt försvar av Toller. Strauss skrev till dirigenten von Schuch (15 november 1910): Jag hade aldrig kunnat förutse att en så intelligent man som Toller inte skulle ha uppskattat att bli hjälpt av Reinhardt. Till och med idag skulle jag vara beredd att, som en skolpojke, bli upplärd av dig eller Mahler eller vem som helst utan att känna mig bortknuffad från min piedestal. mini|stående|vänster|Ernst Edler von Schuch dirigerar Rosenkavaljeren. Målning av Robert Sterl (1912). Slutligen blev det så att Reinhardt fick lova att endast verka i bakgrunden och utan lön. Han fick närvara i salongen under repetitionerna men fick inte sätta sin fot på scenen. Strauss fick vara på scenen och visade hur han hade tänkt sig scenerna. Reinhardt satt och betraktade, tog sedan enskilda sångare åt sidan och viskade vad han hade tänkt sig. Nästa dag var scenen exakt så som både Strauss och Reinhardt hade tänkt sig och alla var glada, inklusive operachefen. Reinhardts namn återfanns aldrig på operaaffischen, det gjorde däremot den djupt kränkte Tollers. För scenografin svarade Alfred Roller, rektorn för Kunstgewerbeschule i Wien, och inga kostnader sparades för evenemanget.
Premiär