Politiken i Ryssland (den ryska federationen) äger rum inom ramen för ett federativt republikanskt statsskick där Rysslands president är statschef. Denna post innehas sedan 7 maj 2012 av Vladimir Putin. Det lagstiftande och representativa organet är Ryska federationens federala församling, vilken består av två kamrar: statsduman (450 ledamöter, vilka väljs i allmänna val vart fjärde år) och federationsrådet (168 representanter, två från varje federationssubjekt, det vill säga federationens territoriella enheter). Talman i duman är för närvarande Vjatjeslav Volodin och federationsrådet leds av Valentina Matvijenko.
Det verkställande organet är den ryska federationens regering, som tillsätts av presidenten efter parlamentets godkännande. Dess överhuvud är premiärministern som sedan 16 januari 2020 är Michail Misjustin.
Historisk bakgrund
Fram till revolutionen var Ryssland ett feodalsamhälle med en starkt centralstyrande monark.
Sovjetunionen grundades formellt 1922 i unionsfördraget som tecknades mellan Ryssland , Vitryssland, Ukraina och Transkaukasien (Armenien, Azerbajdzjan, Georgien). Fördraget togs med i den första sovjetiska konstitutionen, 1924. Konstitutionen gav de olika republikerna en stor del av självständighet, medan man framhöll att republikerna själva delegerade den huvudsakliga självständigheten till högsta sovjet. Varje republik som utformades hade som mål att innesluta en nationalitet och dessa fick fritt begagna en flagga, grundlag och liknande nationssymboler. Ryssland var den största av republikerna, både till folkmängd och territorium, under kalla kriget skulle ryssar komma att dominera Sovjetunionens politik, även i den lokala administrationen. Den ryska republikens (RSFSR) starka deltagande i Sovjetunionen gjorde att RSFSR inte utvecklade samma organiserade samhällsliv som övriga republiker, RSFSR saknade bland annat ett kommunistparti på republik nivå, en rysk vetenskapsakademi och ryska avdelningar av fackföreningarna. När de övriga 14 republikerna under 1980-talet börja efterfråga en ökad frihet och rättigheter för den egna republiken väcktes detta krav även i RSFSR.
Gorbatjovs tid Partisekreteraren Michail Gorbatjov (1985-91) förespråkade även han i sin politik ökad nationalism inom republikerna i unionen. En av de betydande politiska linjerna var den om glasnost som skulle öppna för debatt om demokratiska reformer och långsiktiga problem som miljöförstöring etc. Glasnost ledde även till reformer i konstitutionen, då flera lagstiftare byttes mot mer reformvänliga.
1990 hölls det första fria och öppna valet i Ryssland till den nya kongressen. Kongressen valde i maj samma år den radikalt reformvänlige Boris Jeltsin till ordförande av kongressens högsta församlingen, högsta sovjet. Nästföljande månad förklarade Ryssland sig för suverän från Sovjetunionen och ställde de ryska lagarna över de sovjetiska, samt tog kontroll på de ryska naturtillgångarna. Under 1990-91 etablerade RSFSR republiksbaserade organisationer från kommunistpartiet, en vetenskapsakademi och en säkerhetstjänst (komitet gosudarstvennoj bezopasnosti, KGB). 1991 bildades en ny exekutivmakt, presidentposten, liknade den som Gorbatjov skapat åt sig själv 1990.
Följande val 1991 gav legitimitet till presidentposten, Gorbatjov hade helst undvikit ett sådant val och hellre blivit vald av det sovjetiska parlamentet. Valet vägde till Boris Jeltsins fördel, med 57% besegrade han de fem andra kandidaterna.
Jeltsins tid Boris Jeltsin stod för en ökad rysk suveränitet och patriotism. Hans legitimitet som president var en av huvudorsakerna till att upprorsmännen i 1991 års kuppförsök misslyckades. Kuppledarna hade försökt att avsätta Gorbatjov för att förhindra att han skulle underteckna det fördrag som man trodde skulle komma till att upplösa Sovjetunionen. Jeltsin satte sig emot kuppmakarna och begärde att Gorbatjov återinstallerades i sitt ämbete. Viktigaste av Jeltsins agerande i detta kuppförsök var att han hindrade kraftministerierna (polisen, militären, KGB) att följa kuppledarnas linje. Jeltsins agerande och den dåligt sammansvetsade kuppledningen ledde till att kuppen avblåstes efter tre dagar.
Kuppen kom till att symbolisera något väldigt vitalt i sovjetisk/rysk politik, något som även Gorbatjov märkte. Makten låg inte längre hos de gamla sovjetiska institutionerna som Gorbatjov ledde, utan de facto hos Jeltsins presidentämbete. Samtidigt började hans roll som sovjetunionens president att undermineras i övriga sovjetrepubliker. Kommunistiska aktiviteter förbjöds och republiker började utropa sig som självständiga.
1991 tog Jeltsin över statsbudgeten från Gorbatjovs sovjetregering, samtidigt hoppades Jeltsin på att en konfederation mellan sovjetrepublikerna kunde bildas. I december 1991 samlades Ryssland, Ukraina och Vitryssland för att bilda Oberoende staters samvälde (OSS), en paraplyorganisation för de forna sovjetrepublikerna. Snart anslöt sig även de övriga republiker, förutom de baltiska. OSS har inte haft den politiska kraft som man vid stiftandet hoppades på. Samtidigt erkände man att konstitutionen från 1924 och sovjetunionen inte längre existera. Ryssland fick ta över platsen i FN:s säkerhetsråd och all sovjetisk egendom utomlands, som ambassader.
Efter kuppförsöket 1991 lät Jeltsin stärka sin exekutiva post, med motiveringen att genomföra de tuffa ekonomiska reformerna som behövdes. I november 1991 ombildade han regeringen och gjorde sig själv till premiärminister, en post han höll till 1992. Jeltsins tuffa reformer fick hård kritik, främst från det tidigare kommunistpartiet (CPD), men även från andra håll, som tyckte att reformarbetet skulle sakta ner. Den starkaste motståndaren till Jeltsin blev underhusets (statsduman) ledare Ruslan Chasbulatov, utöver Jeltsins politik var Chasbulatov missnöjd med den maktdelning som gjorts mellan folkförsamlingen och den ny instiftade presidentposten. Maktdelningen mellan folkförsamlingen och presidenten fick till sist avgöras genom en folkomröstning. Planerna på en folkomröstning avbröts genom att spänningarna ökat kraftigt mellan Jeltsin och parlamentet under början av 1993. Jeltsin vägrade att följa parlamentets krav på att minska presidentens makt. Jeltsin utlyste en special regering som skulle få ännu mera verkställande makt efter en folkomröstning, och därefter förnya konstitutionen och förtroendet för presidenten och vice presidenten. Detta förslag hindrades av författningsdomstolen. Slutligen hölls en folkomröstning den 25 april 1993, trots att Jeltsin fick över 50% av rösterna lyckades inte medborgarna i Ryssland att uppfylla parlamentets krav, att över 50% av den röstberättigade befolkningen deltog i valet. Jeltsin hade nu ändå stöd för att behålla sitt mandat.
Jeltsin sammankallade till ett konvent som skulle ta fram förslag på en ny konstitution, konventet skulle undgå parlamentet som arbetade parallellt med sitt eget förslag. Konventet samlade delegater från de stora politiska partierna och sociala organisationer samt de 89 icke-nationella domsrätterna, dessa samlade sig kring ett förslag till konstitution. Parlamentet kunde inte acceptera detta förslag.
Under september 1993 strävade Jeltsin fortfarande efter att driva igenom konstitutionen genom en folkomröstning, men parlamentet stod emot. Jeltsin upplöste nu parlamentet och kallade till nyval i december samma år. Kommunistpartiet samlade sig och utropade vice ordföranden i parlamentet, Aleksandr Rutskoj till president och ville åtala Jeltsin.
Den 27 september 1993 vidtog Jeltsin radikala åtgärder för att avsluta denna långa konflikt med parlamentet, han beordrade pansarvagnar att omringa det vita huset (parlamentsbyggnaden) för att bomba ut de 180 motståndarna som ockuperat sig där inne. Ryssland var nu det närmaste till ett inbördeskrig sedan revolutionen 1917. Efter två veckors dödläge uppmanade Rutskoj sina supporters till att angripa Jeltsins militärkonvoj, förstörelse och öppna konflikter uppstod runt om i Moskva. Nästföljande dag öppnade pansarvagnarna eld mot vita huset och militär ockuperade andra viktiga byggnader i staden, under ledning av försvarsministern Pavel Gratjov. Denna våldsamma uppgörelse med parlamentet kom att förfölja Jeltsin de nästkommande tre åren.
Konstitutionen Jeltsin hade under 1992-93 påtalat att konstitutionen från 1978 var motsägelsefull och föråldrad, och att Ryssland behövde en ny konstitution som gav den verkställande makten mer befogenheter. Detta drog med sig att den verkställande och lagstiftande makten hamnade i konflikt, genom att ingen av de båda ville se en maktförskjutning, samtidigt höll den verkställande makten hårt på att stärka sina befogenheter för att kunna genomföra de ekonomiska reformerna som krävdes. Denna konflikt var orsaken till att Jeltsin upplöste parlamentet och åtog de radikala åtgärderna han gjorde.
Med den gamla oppositionen ur bilden kunde han bilda en ny konstitutionell församling som mer delade hans egna ambitioner. Dessa arbetade snabbt fram ett nytt förslag till en konstitution. Genom en folkomröstning i december 1993 röstades konstitutionen igenom med 58,4% av rösterna, resultatet godkändes efter att valdeltagandet överskred 50% av de valberättigade.
Konstitutionen förklarade Ryssland för en konstitutionell federal demokrati, med en republikansk struktur. Statens makt delas mellan den lagstiftande, verkställande och dömande grenen. Ideologisk och religiös mångfald stöds i konstitutionen. Endast ett tillstånd eller en enda ideologi får inte dominera politiken, rättigheten till flerpartisystem måste upprätthållas. Lagars innehåll måste offentliggöras för allmänheten innan de träder i kraft och de får inte gå i strid med internationell rätt och princip. Ryska är officiellt språk i federationen, men delrepublikerna får använda sina egna dominerande språk jämte ryska.
Verkställande grenen Konstitutionen från 1993 fastställer två verkställande poster, presidenten och premiärministern, där presidenten är den dominerande figuren. Maktdelningen jämförs ibland med den som fanns i Frankrike under Charles de Gaulle (1958-69). Denna vertikala struktur ifrågasattes under 1996 års val, men Jeltsin förklarade sig med att Ryssland behöver en vertikal makt med en stark hand, och att en parlamentarisk lösning enbart skulle mynna ut i ändlöst prat före handling.
Presidentposten Presidenten står för den dominerande rollen i representativa och utnämnande roller, presidenten representerar staten inrikes som utrikes, för Rysslands internationella talan och undertecknar internationella fördrag och avtal. Genom rådslag med den lagstiftande grenen utser presidenten ambassadörer och andra statliga representanter, både ryska delegater som sänds utrikes, men även ackrediterar utländska representanter i Ryssland.
Presidenten har långtgående befogenheter inom lagstiftningen, presidenten kan lägga förslag och förordningar som kan tas upp som lag, utan lagstiftande organets inblandning. Dock får dessa lagar inte strida mot befintlig lag eller gällande dokument. Dessutom får presidenten lägga fram lagar till statsduman och utfärda federala lagar. Presidenten får under särskilda omständigheter upplösa statsduman. Presidenten håller även förmånen att bestämma när valdagar ska äga rum, tidigare en av folkförsamlingens befogenheter.