Dansk-svenska kriget 1808–1809 var ett krig mellan Danmark-Norge och Sverige, som inleddes och utkämpades på grund av Danmark-Norges allians med Frankrike och Sveriges allians med Storbritannien under Napoleonkrigen. Varken Sverige eller Danmark-Norge önskade krig med sin nordiska granne, men påtryckningar från deras respektive allianser ledde till att Danmark-Norge förklarade Sverige krig den 14 mars 1808. Danmark-Norge gjorde misslyckade försök att återerövra de territorier som förlorades till Sverige under 1600-talet och Sverige gjorde ett försök att förvärva Norge genom en invasion. Fred slöts enligt status quo ante bellum den 10 december 1809.
Kriget räknas ibland som en del av finska kriget, som Sverige samtidigt utkämpade mot Ryssland och som ledde till mer genomgripande konsekvenser för Sverige och Finland.
Bakgrund Under det första koalitionskriget förblev Danmark-Norge och Sverige neutrala. Båda länderna syftade också till att följa denna utrikespolitik under andra koalitionskriget och hade under 1800, tillsammans med Preussen och Ryssland, bildat det andra förbundet av beväpnat neutratitet i syfte att skydda sin neutrala sjöfart mot den brittiska utrikespolitiken om oinskränkt jakt efter neutral sjöfart för franska smuggelgods. Förbundet skulle dock upplösas efter den brittiska flottans anfall mot Köpenhamn och Tsar Paul I:s död år 1801. Efter alliansens kollaps, och Danmark-Norges korta krig mot Storbritannien, fortsatte Sverige och Danmark med sin gemensamma neutralitetspolitik.
År 1805 anslöt Sverige i kriget mot Frankrike, men efter det snabba franska fälttåget via nordvästra Tyskland och det preussisk-svenska nederlaget vid Lübeck, tvingades de svenska styrkorna att dra sig tillbaka till Svenska Pommern. Man inledde försök till fredsförhandlingar mellan Frankrike och Sverige, och under hösten 1806 erbjöd kejsar Napoleon I Norge till Sverige i utbyte mot svenska Pommern.Ottosen 2012, s. 12–15 Men förhandlingarna misslyckades, och i början av 1807 invaderade de franska styrkorna och slutligen ockuperade svenska Pommern.
Efter freden i Tilsit 1807 fokuserade Frankrike och Storbritannien sina intressen mot Danmark. Napoleon ville inkludera det neutrala Danmark-Norge i kontinentalsystemet, medan Storbritannien fruktade att den danska flottan skulle falla i fransmännens händer. Storbritanniens anfall och efterföljande bombardemang av Köpenhamn ledde till erövringen och förintelsen av stora delar av den danska flottan och Danmarks val att ingå en allians med Napoleon. Alliansen mellan Danmark-Norge och Frankrike undertecknades i Fontainebleau den 31 oktober 1807. Avtalet angav vaga löften från fransmännen att de skulle hjälpa Danmark-Norge att återfå sin flotta, medan Danmark skulle förbinda sig i att delta i ett eventuellt krig mot Sverige ihop med Frankrike och Ryssland. Kronprins Fredrik av Danmark-Norge var ovillig att delta i ett krig mot Sverige, men beslutade sig för att förklara krig mot Sverige med målet att erövra de förläningar som man förlorat vid frederna i Brömsebro och Roskilde. Eftersom Sveriges uppmärksamhet låg på Finland och det finska kriget, skulle Danmark lättare kunna återta områdena, trodde man. Den 14 mars 1808 överlämnade den danske ministern i Stockholm krigsförklaringen till den svenska regeringen.Dyrvik 1999, s. 206–7 Den svenske kungen, Gustav IV Adolf svarade då med att planera en invasion av Själland, för att förmå Danmark att sluta separatfred. Denna plan stannade dock på pappret och de svenska trupperna i Götaland placerades istället i en defensiv ställning, efter rykten om att Napoleon hade skickat förstärkningar till Danmark. Gustav IV Adolf godkände istället den plan som utarbetats av generalmajor Gustaf Mauritz Armfelt, på en invasion av Norge för att kompensera för en eventuell förlust av Finland.
Arméerna miniatyr|Svenskt infanteri 1807. Teckning av Richard Knötel. Den svenska armén Den svenska armén räknade till totalt 23 000 man; 7 000 i Skåne under greve Johan Christopher Toll, 14 000 mot norska gränsen under Gustaf Mauritz ArmfeltJensen 1995, s. 343–44 och 2 000 man i Norrland under överste Johan Bergenstråhle.
Den svenska armén var ganska bra utrustad och soldaterna var vältränade, men under trycket från två fronter hade svenskarna mycket svårt att skicka trupper varhelst de behövdes som mest. Den största krigsskådeplatsen låg i öster, där den ryska invasionen hotade det svenska Finland,Holm 1991, s. 69 men hotet från Danmark-Norge och Frankrike togs på allvar. Den svenska västra armén var uppdelad i två flyglar; den högra leddes av Armfelt och den vänstra leddes av överste (senare generalmajor) Ernst von Vegesack.Schnitler 1895, s. 214–15
Arméns högra flygel bestod dessutom av överste Carl Pontus Gahns "flygande kår" på cirka 650 man i Dalby, överste Leijonstedts första brigad på cirka 1 600 man i Eda socken, överste Schwerigs andra brigad på omkring 2 500 man i Töcksmark, överste Bror Cederströms tredje brigad på cirka 1750 man i Holmedal och överste Johan Adam Cronstedts fjärde brigad på cirka 1 700 man i området öster om Marker. Arméns vänstra flygel bestod huvudsakligen av en brigad i Strömstad, en i Töftedal och en i området mellan Göteborg och Uddevalla.
Svenska regementen Hälsinge regemente Skaraborgs regemente Kalmar regemente Livgrenadjärregementet Bohusläns regemente Dalregementet Värmlands fältjägare Jönköpings regemente
Den dansk-norska armén 300px|miniatyr|Norska soldater marscherar till gränsen. Målning av Andreas Bloch. Den dansk-norska armén räknade till 36 000 man.Angell 1914, s. 18 Den danska delen av fältarmén bestod av 14 650 man men bara 5 000 kunde användas för anfall mot svenskarna. Den norska armén hade förberetts för ett kommande krig med Sverige sedan hösten 1807, men eftersom de var tvungna att organisera kustskydd längs den långa norska kusten mot anfall från de brittiska krigsfartygen, som försökte stänga förbindelselinjerna mellan Norge och Danmark, var fältarmén i dåligt skick i slutet av februari 1808. Armén hade brist på vapen, bly, kläder, mat och många soldater ägde utrustningar som var nära 20 år gamla.
Den norska armén leddes av prins Kristian August av Augustenburg, som då var ordförande i den norska regeringens kommission, som hade upprättats när britterna inledde en blockad mellan Norge och Danmark 1807. Kristian August skulle senare under kriget också utses som Norges riksståthållare.
De norska bataljonerna 24 dragonkompanier på cirka 1 800 ryttare.Oppegaard 1996, s. 165–66 14 musketerarbataljoner (var och en med 4 divisioner) på cirka 8 400 man. 10 skarpskyttekompanier på cirka 1 200 man. 10 depåbataljoner (var och en med 3-4 divisioner) på cirka 5 000 man. 8 grenadjärbataljoner (var och en med 4 divisioner) på cirka 4 800 man. 6 fästningsbatterier på cirka 300 man. 3 fältbatterier (1 och 2 monterade marschbatterier) på cirka 300 man. 2 skidbataljoner (var och en med 3 kompanier) på cirka 600 man. 1 Jägarbataljon (4 kompanier) med tillsatt 600 man, senare 720 man. 1 lätt bataljon (6 kompanier) på cirka 600 man. 1 pionjärkompani på cirka 150 man.
Ståthållare Kristian August hade endast 8 000 man under sitt befäl under början av kriget längs gränsen från Svinesund till Trøndelag, och de var tvungna att ta in många otränade rekryter för att fylla upp leden.
Det norska försvaret Efter att trupplaceringen vid gränsen fullbordades under slutet av mars 1808 indelade Kristian August sina södra trupper längs gränsen på Østlandet från söder till norr:
Överste Hans Gram Holsts brigad på högerflygeln med cirka 3 400 man i området från Svinesund till Rødenes. Överste Werner de Seues brigad på centern med cirka 1 900 man i området från Rødenes till Kongsvinger.Angell 1914, s. 44 Överste Bernhard Ditlef von Staffeldts brigad på vänsterflygeln med cirka 1 300 man i området från Kongsvinger till Elverum. Överste Christopher Frederik Lowzows första reservbrigad med cirka 1 700 man i området från Vormsund till Fetsund.Saltnes 1998, s. 87–88 Överste Johan Andreas Ohmes andra reservbrigad med cirka 650 man från Grönsund till Fetsund.Rastad 1982, s. 18
De norska trupperna i det södra försvaret uppgick till cirka 9 000 man. Det fanns dessutom 3 300 man stationerade i Trøndelag för det norra försvaret:
Överste Carsten Gerhard Bang med en brigad på cirka 2 100 man i Røros. Generallöjtnant Carl von Schmettow med en brigad på cirka 1 200 man i Innherred.Holm 1991, s. 71
Det fanns också 2 000 man stationerade i Trondheim och Kristiansand, och 6 200 man i Frederiksvern och Bergen.
Fästningsgarnisoner Fredrikstad: cirka 2 350 man. Fredriksten: cirka 1 250 man. Kongsvinger fästning: cirka 900 man. Angell 1914, s. 43 Akershus fästning: cirka 800 man.
Den franska armén Avgörande för krigsutgången var förmodligen att Napoleon I hade skickat förstärkningar till Danmark från bland annat Frankrike, Spanien och Nederländerna under ledning av marskalk Jean Baptiste Bernadotte (totalt ca 45 000 man, 12 500 fransmän, 14 000 spanjorer, 6 000 holländare och en dansk reservtrupp på 12 500 man), vilket skulle innebära att den dansk-franska styrkan bestod av ca 81 000 man. Ett krav från Frankrike att delta i kriget var just att armén skulle stå under franskt befäl.
Krigsförberedelser Den 5 mars, flera dagar innan den danska regeringen beslutade att förklara krig mot Sverige, började Bernadotte, som då var fransk guvernör i Hamburg och övriga hansestäder, sin marsch mot Danmark med en koalitionsarmé på cirka 32 000 man. Men det verkar troligt att Napoleon vid den tiden inte var villig att låta sina trupper gå in i direkt aktion, för efter att Bernadotte slagit läger med stora delar av koalitionsarmén på Själland fick han ingen order om att fortsätta sin marsch mot de danska hamnarna.
Isen började också att bryta upp i mitten av mars, och till allas förvåning började de första brittiska krigsfartygen dyka upp medan isflaken fortfarande var tjocka. Amiral Hyde Parker hade övervintrat i Göteborg under vintern 1807-08 med sin eskader och kom ner mycket tidigt i sundet mellan Kattegatt och Östersjön. Bernadotte hade därmed förlorat mycket värdefull tid och även förmågan att säkra passagen före de brittiska krigsfartygs ankomst.
Truppnärvaron i Själland, Fyn och Jylland var mer av en börda än hjälp för den danska befolkningen. Ett annat problem uppstod när det spanska regementet deserterade när de fick veta att Napoleon höll på att ersätta den spanska monarken med sin egen bror. I Spanien uppstod den 2 maj 1808 en folkresning mot Napoleon som slutade med fransmännens nederlag. I mitten av april 1808 blev den dansk-franska invasionsplanen mot Sverige avblåst och uppmärksamheten riktades mot den svenska-norska gränsen.
Kriget Det svenska anfallet Under slutet av mars råkade de norska och svenska utposterna längs gränsen sammandrabba med varandra vid ett flertal tillfällen, men de utspridda skärmytslingarna blev i slutänden fruktlösa. Den första stora händelsen skedde den 1 april 1808, då Johan Bergenstråhle tågade med sina 2 000 man in i Norge från Jämtland,Angell 1914, s. 53 men dennes armé tvingades dra sig tillbaka till Sundsvall utan att ha deltagit i strid. Under samma tid gick två kompanier på 235 man under major Gyllenskrepp över gränsen från Härjedalen mot Røros och deltog i en mindre skärmytsling mot en norsk fältvakt på 40 man från överste Bangs brigad vid Aursunden. Efter att fältvakterna och de norska utposterna på 140 man, som fältvakten var en del av, drog sig tillbaka till Røros inledde svenskarna en omfattande plundring i gränsområdet, i synnerhet i byn Brekken. Plundringen fortsatte tills att de av överste Bangs trupper som var närmast i området, en musketörbataljon på 600 man under major Sommerschild, gjorde ett motanfall och tvingade svenskarna tillbaka över gränsen.