Ålandskongressen, även känt som Åländska kongressen eller Lövökongressen, kallas de resultatlösa fredsförhandlingar som pågick i flera sejourer mellan den 9/19 maj 1718 och den 6/17 september 1719 i Lövö by på Vårdö öster om fasta Åland under slutskedet av stora nordiska kriget. Initiativet togs efter svenska försök att bryta det långvariga kriget och genomdriva en separatfred med Ryssland. Platsen, som låg utmed den viktiga postvägen, valdes av rysk sida och försågs snabbt med en tillfällig kongresstad som tidvis rymde omkring 2 000 personer. Den svenska delegationen leddes av finansmannen och diplomaten Georg Heinrich von Görtz och hade Carl Gyllenborg och Johan Paulinus Lillienstedt som medförhandlare, medan Ryssland företräddes av Andrej Ostermann, Jacob Bruce och Pavel Jagusjinskij.
Förhandlingarna strandade på Sveriges krav att återfå de baltiska provinser som erövrats av ryska styrkor. När Karl XII stupade i november 1718 följde en svensk maktkris, och Görtz avrättades i Stockholm i februari 1719. Samtidigt skärptes läget det militära läget under sommaren 1719 sände tsar Peter I ut en flotta som härjade utmed den svenska ostkusten, vilket omintetgjorde utsikterna till en uppgörelse på Åland. Kongressen upplöstes i september 1719 utan resultat. Kriget avslutades först med freden i Nystad 1721, där Sverige avträdde Ingermanland, Estland, Livland och delar av sydöstra Finland inklusive Viborg. Händelserna kring Ålandskongressen har tolkats som ett misslyckat försök till separatfred med Ryssland och som en föraning om den hårda fred som skulle följa.
Bakgrund Stora nordiska kriget
miniatyr|Stora nordiska kriget mellan åren 1709 och 1721. När Karl XII övertog tronen 1697 var Sverige en territorielt mättad stormakt som bestod av Finland, baltiska provinser och tyska besittningar. Rikets politik syftade främst till att försvara ställningarna, medan grannarna Danmark-Norge under kung Fredrik IV, Sachsen-Polen under kung August (II) den starke och Ryssland under tsar Peter I hyste revanschambitioner. Under 1699 formades en koalition mot Sverige. Stora nordiska kriget bröt ut 1700 och Karl XII besegrade ryssarna vid Narva innan han drog söderut, tvingade August II av Polen att abdikera och insatte Stanisław Leszczyński som sin marionettkung. Efter freden i Altranstädt 1706 genomförde den svenska huvudarmén ett fälttåg mot Ryssland. Detta ledde till nederlaget vid Poltava 1709 som utlöste en strategisk kollaps för Sverige. Riga, Reval och Viborg föll 1710, Finland öppnades för rysk erövring och på västsidan förlorades Bremen-Verden, medan general Magnus Stenbocks fälttåg i Tyskland slutade i kapitulationen vid Tönningen 1713 trots segern vid Gadebusch 1712. År 1715 förklarade Preussen under kung Fredrik Vilhelm I och Hannover krig under kung Georg I av Storbritannien mot Sverige, och Karl XII:s återkomst till Sverige följdes av förlusten av svenska Pommern och Wismar, samt ett misslyckat fälttåg mot Norge 1716.
Förberedelser inför fredsförhandlingarna Under augusti 1717 hade Karl XII:s förste minister och Holstein-Gottorps diplomatiska ombud Georg Heinrich von Görtz ett hemligt möte med Peter I och greve Boris Kurakin på slottet Het Loo i Apeldoorn i Nederländerna, där de förhandlade om möjliga fredsvillkor. Tsaren var försiktig men öppen för förhandlingar och sade sig önska Karl XII:s vänskap. Görtz lät samtalen läcka ut för att splittra fienderna och slå in en kil mellan tsaren och Georg I av Storbritannien. Hans mål var att vinna tid och skapa en fördelaktig position för Sverige vid de kommande fredsförhandlingarna. Dessa samtal ledde till att fredsförhandlingarna på Åland inleddes 1718. Samtidigt fortsatte Karl XII sina militära planer. Han ville inte acceptera några territoriella förluster och planerade istället ett nytt anfall mot Norge för att tvinga Danmark att sluta fred. Görtz insåg att kriget var ohållbart men kunde inte övertala kungen att ändra strategi. Han försökte balansera mellan kungens krigsambitioner och möjligheten att uppnå en diplomatisk lösning. Karl XII höll fast vid "ekvivalensprincipen", vilket innebar att om Sverige förlorade ett område måste det kompenseras med ett annat. Görtz arbetade för att få detta accepterat av Ryssland och Preussen. Samtidigt stärkte han sin makt genom att kontrollera Sveriges finanser och utrikespolitik. Hans ekonomiska reformer var impopulära. Han införde nya skatter och reglerade exporten av järn och metaller för att hålla priserna höga. Samtidigt led Sverige av ekonomiska svårigheter, delvis på grund av den brittiska handelsblockaden.
Görtz försökte länge använda den ryske tronföljaren Aleksej Petrovitj som en politisk bricka mot tsaren, men misslyckades. Han hoppades att Alexejs opposition mot sin far skulle kunna utnyttjas i fredsförhandlingarna, men när han försökte få honom till Sverige 1718 var det redan för sent. Inför fredsförhandlingarna på Åland samma år instruerades Görtz och statssekreteraren Carl Gyllenborg av Karl XII att kräva full restitution av alla besatta områden, vilket var orealistiskt och omöjligt för Ryssland att acceptera. Detta var dock bara en officiell startpunkt, då Görtz visste att han behövde förhandla fram mildare motkrav från Ryssland. Riksrådet och kanslipresidenten Arvid Horn höll sig underrättade men lät Görtz sköta den operativa diplomatin; Horns bidrag bestod i att hålla kommunikationen formell, att knyta rapporteringen till rådsprotokollen och att säkra att inga bindande löften gavs utan kollegial prövning.
Görtz trodde att tsaren var pressad av risken att Sverige, Hannover-Storbritannien och kejsaren Karl VI i Wien kunde bilda en allians. Ryssland ville ha en snabb fred för att skapa ett nytt maktblock med Preussen och eventuellt även Sverige, men var endast villigt att avstå Finland. Tsaren fruktade att Karl XII skulle nå en uppgörelse med Georg I och därefter vända sina styrkor mot Ryssland. För att vinna tid fördröjde Görtz sin resa till Åland, vilket ökade tsarens misstankar. Samtidigt spred han rykten om svenska militärförstärkningar för att hålla fienderna i ovisshet om var armén skulle sättas in. Görtz diplomatiska strategi genom devisen söndra och härska höll den nordiska ligan splittrad och fick flera av Sveriges fiender att inleda separata förhandlingar. Han lyckades även, trots Sveriges ekonomiska svårigheter, finansiera en omfattande militär upprustning genom sina ekonomiska reformer. Detta skapade en situation där Sverige fortfarande kunde påverka krigets utgång. Inför Ålandsförhandlingarna såg Görtz därför optimistiskt på möjligheten till en för Sverige gynnsam fred, då flera faktorer talade för att Ryssland kunde vara redo att kompromissa.
Görtz föreslog inledningsvis Torneå eller Öregrund som förhandlingsplats, men accepterade till slut ryssarnas val av Lövö by på Vårdö öster om fasta Åland, längst postvägen Stockholm–Åbo. Platsen erbjöd god hamn och byggnader, även om material till dessa togs genom plundring i Finland. Många hus på Vårdö stod tomma eftersom ålänningarna hade flytt till Sverige redan 1714. Så arbetare hämtades även från Finland. Naturhamnen i Lövö by utvidgades och nya byggnader byggdes för diplomater; bostadshus på Vårdö och övriga socknar på Åland revs och byggdes upp igen i Lövö by. Ryssarna ville påbörja förhandlingarna snabbt, men Görtz fördröjde processen. Samtidigt anlände Friedrich Ernst von Fabrice från Storbritannien för att förhandla om Bremen-Verden, vilket Görtz använde för att skapa osäkerhet hos både britter och ryssar. Ytterligare formaliteter och väderförhållanden försenade starten, men den 8/19 maj 1718 anlände de svenska förhandlarna till Lövö och kongressen kunde äntligen inledas.
De svenska och ryska förhandlarna
Görtz anlände till Lovö med en stor delegation, inklusive 67 betjänter och sex kavaljerer. Hans sekreterare var den lojale Andreas Ernst Stambke, medan medförhandlaren var Carl Gyllenborg, som saknade självständig makt. Görtz såg till att svenska delegationen utstrålade lyx för att imponera på ryssarna, med stora vinförråd och en silverservis. Ryssarna svarade med egna överdådiga förnödenheter, och under de första månaderna deltog 1 200–1 500 personer i kongressen. År 1719 uppgick den sammanlagda personalstyrkan till cirka 2 000 personer. På svensk sida förberedde Görtz upplägget och utsåg högadliga ombud, bl.a. Carl Gustaf Sparre. Förhandlingarna sköttes huvudsakligen av Görtz och Rysslands representant Andrej Ostermann, båda tyskar. Gyllenborg och general Jacob Bruce spelade underordnade roller. Medan Bruce formellt sätt ledde den ryska delegationen, var det Ostermann som stod för den verkliga diplomatiska förmågan. Gyllenborgs främsta uppgift var att hålla ryssarna på gott humör genom festligheter. Ständigt berusad klagade han på huvudvärk, vilket Görtz tolkade som svaghet. Gyllenborg fann dock gemenskap i Bruce, och de sökte tröst i alkohol. Hans hustru Sarah Derith anlände med dyrbara tillhörigheter, vilket ytterligare förstärkte den lyxiga tillvaron på Lövö. Den isolerade ön gjorde det svårt för spioner att bevaka förhandlingarna. Trots detta var det tydligt att Görtz drev förhandlingarna på egna villkor, och hans strategi byggde på att hålla fienden splittrad samtidigt som han höll Sverige kvar i kriget och övriga makter i ovisshet. Samtidigt verkade Arvid Horn i bakgrunden för att försörjning, transporter och finansiering av förhandlingarnas logistik skulle fungera och för att protokoll och fullmakter följde svensk rättslig praxis. Delegationerna rörde sig mellan Lövö och andra närliggande platser på Vårdö, där man kunde föra samtal, utbyta skrifter och sköta fångutväxlingar.
Första sejouren från 9/19 maj till 2/13 juni 1718 Förhandlingarna på Lövö inleddes den 12 maj 1718 (enligt den Julianska kalendern; 23 maj enligt den Gregorianska kalendern). Vid det första mötet avhandlades formella frågor såsom pass och fullmakter, transportfartyg och vakthållning. Ryssarna insisterade på att inga protokoll skulle föras, av rädsla för att underskrivna handlingar kunde utnyttjas mot tsaren. Görtz, känd för sin intriganta diplomati, hade redan ett rykte om sig att manipulera förhandlingsprocessen. Redan vid nästa möte stötte svenskarna och ryssarna på problem. Ryssarna insisterade på att en svensk-rysk fred skulle föregå förhandlingar med andra makter, vilket Görtz och Gyllenborg motsatte sig. Karl XII:s mandat omfattade endast en separat fred med Ryssland, och svenskarna ville behålla förhandlingsstrategin att hålla isär de olika fienderna. Ryssarna backade något, men ville veta Karl XII:s syn på fredens utformning. Görtz och Gyllenborg krävde att ryssarna först skulle precisera sina krav. Ryssarna svarade med vaga formuleringar om en "anständig, billig och stadigvarande fred", men betonade att Peter I ville behålla allt han erövrat. Svenskarna å sin sida krävde full restitution av alla förlorade områden. Positionerna verkade låsta, men samtalen fortsatte.